Islam och demokrati, två oförenliga begrepp?

Ashraf El-Khabiry

 

Den historiska bakgrunden till den demokratiska utvecklingen är utvecklingen från det feodala samhället som varat i mer än 1000 år under skuggan av det Romerska imperiet, till industrialismen.

Kristendomen hade inte kunnat utarbeta några stora förändringar i samhället utan de politiska, sociala och ekonomiska frågorna förblev olösta under kyrkans makt. Inom kyrkan uttryckte man sitt samtycke till de rådande förhållandena bl. a med uttryck som: Ge kejsaren det som till kejsaren hör, och till Gud det som till Gud hör. Kyrkan stod på konungarnas och adelns sida och deltog i förtrycket av folkmassorna fram till den franska revolutionen 1789, då fanorna för frihet, broderskap och jämlikhet lyftes upp.

Demokratin var ett försök att finna balans mellan två samhällsklasser; kapitalisterna och arbetarna. Självklart var detta ingen lätt uppgift, med tanke på den djupa konflikten mellan de olika samhällsgrupperna.

Kapitalisternas mål var att få så mycket vinst som möjligt genom högsta möjliga produktion till en låg kostnad som möjligt. De saknade ansvarskänsla för arbetarna vart arbetsdagar var långa och vars löner var låga. Arbetarna började då använda ett vapen mot kapitalisternas girighet; de började strejka. Kapitalisternas svar på detta var att anställa kvinnor för hälften så låg lön som männen hade, vilket snart ledde till en annan konflikt och till att kampen för kvinnans rättigheter började. Till slut blev kapitalisterna tvungna att backa steg efter steg under strejkhoten som naturligtvis innebar större förluster än vad lite enstaka rättigheter till arbetarna kostade eller något ännu värre; hotet från kommunismen som helt ville tillintetgöra kapitalisternas makt.

Arbetarklassen kämpade hårt för att få sina rättigheter. Det var folkets kamp och ingen allmän överenskommelse mellan de olika samhällsklasserna som ledde till de demokratiska rättigheterna.

 

Demokrati, folkstyre eller styrning av folket?

Enligt Politikens ABC av Björn Elmbrant har synen på demokrati flera aspekter och nyanser.

Högern och vänstern betonar helt olika inslag i den. Den konservativa tvivlar på att det alltid är rätt att använda majoritetsprincipen. Liberaler understryker medborgerliga fri- och rättigheter i förhållande till statens makt och socialdemokrater har oftast en mer kollektiv demokratisyn.

 

Marknaden kontra demokratin

Nyliberalismen i Sverige på 80-talet betonade sambandet mellan kapitalism och demokrati. Moderaternas bevingade ord då var ”Alla marknadsekonomier är inte demokratier, men alla demokratier är stater med ett fritt ekonomiskt system.” Praktisk politik i början av 90-talet i kommunerna visade emellertid en svårighet att förena demokrati och marknad. Med demokratisk kontroll hade marknadslösningar svårt att agera och med stor öppenhet för marknaden hade demokratin svårt att hävda sig. Demokratin strävar mot hänsyn till olika åsikter och till majoritetsbeslut för rättvisans skull medan marknaden är en sluten värld där aktörerna inte behöver rättfärdiga sina ståndpunkter moraliskt, Det räcker att man säljer produkter och får in vinster.

 

Metod kontra principerna i demokratin

Vad gäller politiken, demokratins metod, så är varje politikers mål att få så mycket som möjligt av de egna ståndpunkterna eller det egna partiprogrammet förverkligar. Man måste också kompromissa med andra och förmå sina egna partibröder att acceptera de kompromisser som man anser nödvändiga. Själva ideologin i demokratin stöter ofta ihop med partipolitisk praxis.

 

Lika rösträtt och offentlighet i praktiken

Ett exempel på svensk icke offentligt beslutstagande eller beslutspåverkan är s.k. Harpsundsdemokrati, (enskilda överläggningar mellan regeringen och privata storföretagare).

De representativa beslutsprocesserna i en demokrati innebär också att ett litet fåtal vanligen mindre än en promille av befolkningen, utses till innehavare av de politiska beslutspositionerna. Därutöver måste väljaren i samspelet mellan väljaren och den valde vara beredd på att den folkvalde kan inta ståndpunkter som väljaren inte godkänner. Om detta har t ex Nelson Mandela sagt: ”Det finns tillfällen då en ledare måste gå före flocken.”

 

Majoritetens respekt för minoriteten?

Den sociala samhällssituationen i Västvärlden kan kort beskrivas som en samling av tvåtredjedelssamhällen av olika grad.

Begreppet tvåtredjedelssamhälle, myntat av Franklin Roosevelt i 1930-talets Amerika, beskriver ett samhälle där två tredjedelar av befolkningen är välbärgad och resursstark och en tredjedel är fattig och maktlös. Uppdelningen bygger bl. a. på skillnaden mellan att ha ett arbete och att inte ha det. Det innebär också att en stor del av ”den lyckligt lottade” majoriteten med ett arbete måste acceptera dålig arbetsmiljö, låga löner och försämrade allmänna fri- och rättigheter för att inte själva riskera att hamna i den nedersta tredjedelen.

Den nedersta tredjedelen består av människor med en stämpel av icke status. De har svårt att hävda sig eller sina gemensamma intressen eftersom de jämfört med majoritetssamhället är annorlunda (etniskt, religiöst, kulturellt, språkligt eller utbildningsmässigt). Denna tredjedel av befolkningen förnekas adekvat utbildning, avkoppling och möjligheter att förbättra villkoren för sig och sina barn.

”… Med etnisk diskriminering avses att en person eller en grupp av personer missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.”

Detta är ett stycke ur Svea rikets lag.

Trots denna lagtext är det tillåtet att neka att hyra ut en bostad till en invandrare, hellre låter man lägenheterna stå tomma, att inte anställa en invandrare, utan hellre låta personalen arbeta övertid, Det är tillåtet att inte låta oss muslimer att bygga moskéer, det är tillåtet att förbjuda, eller åtminstone försvåra möjligheterna till att vi muslimer skall kunna bära muslimska kläder och utföra bönen på arbetsplatsen eller ta ledigt under våra religiösa högtider.

 

Yttrandefrihet

”Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, dömd för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa till böter. Brottsbalken 16 kap § 8

”Det fria ordet är vårt främsta vapen i kampen mot okunnigheten, intoleransen, fanatismen och våldet, men det förblir fritt endast då det används i sanningssökandets och medmänsklighetens tjänst.”

Detta är enligt Bengt Bratt och Rolf Ejvegård i boken ”Rätten till ordet”.

Används då det fria ordet o medmänsklighetens och sanningssökandets namn då t ex Salman Rushdie i sina publicerade verk får använda kränkande, nedsättande och gravt förolämpande ord utan ansvar?

Är ordet fritt och sanningssökande när journalister färgar sina reportage efter sin övertygelse? Är ordet fritt och sanningssökande när en invandrare som begär ett brott döms på förhand i massmedia, och upptar större delen av uppmärksamheten även om han har en svensk medbrottsling?

Ett annat problem för ”del fria ordet” är frågan om det går att äga det? Det verkar så. Den enas ”fria ord” är friare än den andras ”fria ord”, beroende på hyr framgångsrik, mäktig och välutbredd den ena tidningen eller radio- TV-kanalen är jämförd med den andra! Även den som äger ”det allra friaste ordet” måste ta hänsyn till marknadskrafterna på grund av bidragsberoende och annonsörer.

Jag har hört uttrycket: ”Demokrati är det fria ordets kultur”.

Men alltför ofta verkar både demokratin och det fria ordet vara tomma begrepp utan moraliskt allvar och innehåll. Vi är all överens om att ordet demokrati är ett allvarligt ord, med många förpliktelser både för folket som styr och för dem som styr folket, ibland kan vi också konstatera att Winston Churchills ord om demokratin fallit in, Han sade: ”Demokratin är det sämsta tänkbara styrelseskicket … med undantag för alla andra styrelseskick.”

 

Islam kom före demokratin

Den grundläggande skillnaden mellan islam och demokrati är att Islam är ett omfattande gudomligt system som bygger på tron på en enda Gud som skapat människan och låtit henne var hans ställföreträdare på jorden. Det är ett andligt, socialt, ekonomiskt, juridiskt och politisks system.

De mänskliga rättigheter som demokratin givit oss och som det behövdes en lång kamp för att förverkliga var något som Islam fastställde som rättigheter för mer än 1000 år före den västerländska demokratins gryning. I Islam är dessa rättigheter samhällssystemets plikter och skyldigheter mot sina medborgare hellre än enbart medborgarnas rättigheter. Det är även så att en ledare, likväl som en enskild medborgare kan bli belönad av Gud för sin strävan efter demokrati och riskerar att straffas om han motarbetar den eller nonchalerar dess principer.

De demokratiska fri- och rättigheterna är okränkbara enligt Islam. Ingen makthavare, kung, parti eller samhällsklass får förändra eller förneka dessa principer eftersom källan till dem är Guds ord, som är evigt och står över alla jordiska makthavare.

 

Islams syn på statsskick

Profeten Mohammed var en av Guds profet och egentligen hade han i kraft av denna särställning inte behövt tillämpa shura, rådplägning, men han gjorde det för att understryka dess betydelse och för att ge exempel för kommande statschefer som således blev förpliktade att följa hans exempel även i detta fall. Dessutom är rådplägning en del av budskapet och en viktig princip av Islam, som alla, även Guds profet måste följa som en order av Gud.

Sahaba, det första islamiska samhället, kunde skilja mellan profetens olika roller som profet och som statschef. De kunde exempelvis fråga honom om hans uttalanden var något han fått som uppenbarelse, eller om det var hans eget åsikt.

I det första fallet måste det islamiska samhället lyda hans uttalande, som ett budskap från Gud. I det sistnämnda fallet kunde det tas upp i en rådplägning, shura. Detta bekräftas i en Koran vers: ”och rådför dig med dem…” (3:153)

Den första kalifen, vald i fria val, började sitt mandat med detta tal: ”O, ni mitt folk, jag har blivit vald att vara er ledare men jag är inte den bästa bland eder. Om jag gör rätt och följer Profetens sunna (normer), så skall ni hjälpa mig; men om jag gör fel så skall ni rätta till mig. Lyd mig så länge jag lyder Allah och hans Profet men om jag är olydig Allah och hans Profet, så behöver ni inte lyda mig.” Det är om en sådan statschef som Gud säger: ”O, ni som tror, lyd Allah och lyd Profeten och de som är ansvariga bland eder”, samtidigt som dessa ödmjuka ord av en statschef visar att ingen makthavare får sätta sig över uppenbarelserna i Koranen och profetens sunna. Det framkommer också mycket tydligt att enligt Islam har folket rätt att fritt välja sina ledare och avsätta dem om de missköter sig.

Islam äger kombinationen av moral, rättvisa och medbestämmanderätt i alla samhällsfunktioner, av vilket dessa enkla ord ger ett lysande exempel att beundra genom århundraden, för att inte säga årtusenden.

 

De mänskliga fri- och rättigheterna i Islam

Låt oss till sist kasta en blick på de mänskliga rättigheter som Islam förespråkat från första början.

 

Jämlikhet

”Människorna är precis som tänderna på en kam”.

Det finns ingen skillnad mellan de styrda och dem so styr. Alla är jämlika inför lagen. Ett gott exempel på detta är en berättelse från den fjärde kalifen Alis tid som en dag hade tappat sin sköld. En judisk man hittade skölden och påstod att det var hans. Ali sade till honom: ”Låt oss gå till domaren så får han döma”. Domaren frågade Ali om han hade något bevis eller vittne på att skölden var hans. Ali sade att han inte hade något bevis. Därför fick den judiske mannen behålla skölden. Mannen erkände efteråt att skölden inte var hans och konverterade till Islam.

 

Religionsfrihet

De muslimska länderna har sedan islam fullbordats varit religionsfrihetens hemländer.

Många kristna och judiska sekter har under åren flytt från sina egna hemländers kyrkor och regeringar till de muslimska länderna.

Historien visar att muslimerna respekterat andras religion när de levat sida vid sida. Den franske forskaren Gustav Lebon säger i boken ”Arabernas civilisation”, Vi har förstått från ovan nämnda koranverser att Mohammeds tolerans mot judarna och de kristna var helt storartad, och att ingen av religionsstiftarna före honom har gjort något som kan mäta sig med detta, vare sig vad beträffar judendomen eller kristendomen. Och vi kommer att få se hur hans kalifer följde hans väg. Gibb säger i sin bok ”Wither Islam”; ”Men Islam har fortfarande förmågan att göra mänskligheten en storartad tjänst. Det finns inte någon annan institution som kan lyckas på ett sådant enastående sätt att samla den splittrade mänskligheten i en enad front som bygger på jämlikhet.”

 

De samhälleliga rättigheterna i Islam

  1. Rätten till arbete
    Bland statens uppgifter är att tillhandahålla arbetstillfällen till alla arbetsföra och se till deras försörjning om de blir utan arbete.
  2. Hälsovård
    En av statens uppgifter är att ge vård till sjuka – och förebygga förekomsten av sjukdomar genom hälsovård.
  3. Rätten till utbildning
    Den första religionen och samhällssystem i historien som gjort rätten till utbildning till en statlig förpliktelse är Islam. Ett exempel på detta är att ett system som motsvarar våra folkhögskolor avskaffade analfabetismen i staden Cordoba i Spanien under muslimernas statsmakt. Detta har Sigrid Honecker beskrivit i sin bok ”Arabernas sol lyser över Väst”.
  4. Rätten till socialhjälp
    Islam förekom de moderna samhällssystemen med hundratals år i att fastställa ett system för socialförsäkring.
  5. Personlig frihet
    Islam förbjuder alla människor att beblanda sig i andras angelägenheter eller att som objuden gäst tränga sig i en annans hem eller privatliv.
  6. Politisk frihet
    Islam har en rådplägnings princip (shura) vilket innebär folkets fria val och rätten att avsätta en makthavare som man inte längre är nöjd med.
  7. Yttrandefrihet
    I Islam finns det inga avgränsningar av ämnesval för yttrandefriheten. Vilket ämne som helst kan diskuteras, till och med Guds existens. Enligt muslims omdöme måste alla åsikter och riktningar respekteras.

Under Islams blomstertid kunde olika ideologiska sekter och grupper eller läror både muslimska och ickemuslimska ha öppna debatter. Detta är ett klart tecken på Islams tolerans. Koranen visar oss muslimer hur diskussionen skall byggas på artighet, saklighet och respekt. ”Och argumentera inte med bokens folks annat än på det sätt som är bäst.” 29:46

Till slut kan vi konstatera att Islam är historisk sett ett mycket tidigare system än demokratin och således är det ett faktum att det är demokratin som har tagit efter en del av Islams principer. Det är just detta som borde uppmärksammas och diskuteras, inte om Islam kan ta efter demokratin!

Salaam, 1996, Januari-Februari, sida 14-18