Man kan fråga sig varför, om islam kan kallas för skönhetens religion, religiösa tänkare, islamiska, judiska och
kristna, har också varnat för att själen kan fångas i skönhetens fälla och avledas från Gud och varför vissa stora
mystikerna har undvikit att äga eller vara omgivna av vackra ting.

Svaret är att, just på grund av skönhet i denna teofani, en synlig manifestation av den gudomliga verkligheten, är
så kraftfullt attraktiv, att den har makten att dra själen till sig själv och kan leda till att några misstar denna
teofani med källan till alla manifestationer av den gudomliga verkligheten.

Det är just skönhetens makt att locka själen som gör det till ett tveeggat svärd. Skönhet är både en rak väg till
Gud och ett hinder för att nå honom om det tas som en gud i sig. Man kan säga att om man inte hade skönhet i denna
värld skulle det inte finnas någon världslig distraktion för själen och alla de själar skulle lockas enbart av Gud.
På ett sätt skulle det andligt livet inte vara en utmaning, och storheten i det mänskliga tillståndet skulle minska.
Det som gör unik det andliga sökandet är just att själen måste lära sig att distansera sig från det vardagliga, som
drar den till sig med sin attraktiv och vacker form, för att komma till all skönhets källa.

Det är där inslaget av asketism träder in, både för islam och för andra religioner. För att betrakta den jordiska
skönhet som ett steg som leder till den gudomliga skönheten, är det nödvändigt först att själen tar sina rötter från
denna värld och planterar den i Gud. Därav nödvändigheten av asketisk praxis och andlig disciplin. Det finns ingen
lag eller religiös andlig väg som inte innehåller åtminstone några asketiska metoder. I Islam, även om man inte
accepterat överdriven asketism som den som praktiseras av munkar eller yogis, finns utan tvekan asketismen och
andlig självdisciplin, som den man kan se i böner och fastan.

Genom sharia discipliner bereds själen att godta ytterligare andlig disciplin och ger sig ut på en andlig väg som
leder till Gud, där källan till attraktion som gör denna resa möjlig är skönhet och kärlek.

Det finns också, naturligtvis, den andliga och initierande kraften (wilaya/walaya) som överfördes av profeten till
alla efterföljande generationer av muslimer som sökte och söker fortfarande, även i detta liv, begrunda den
ojämförliga skönheten i källan till all skönhet.

För de visa är all skönhet en återspegling av den gudomliga skönheten. Dessa människors själ har övervunnit risken
att avledas från betraktandet av det verklig skönhet genom sin reflektion. För dessa människor kan ingen jordisk
skönhet bli ett hinder på vägen till Gud. Istället är varje form av skönheten i denna värld ett tillfälle att minnas
Guds skönhet och minnet av Hans skönhet i vårt dagliga möte med vår Herre när vi vittnar, enligt Koranen, Hans
herravälde.

Den islamiska tanke och konstnärliga känslighet har alltid förknippat skönhet med verkligheten och fulhet med
icke-existens.