Islams historia i Indien

För mer än tretton århundraden sedan började muslimerna sina militära kampanjer mot Indien för att kväsa indiska
pirater som attackerade arabiska handelsfartyg, och för att angripa Sindhs härskare som hade hjälpt perserna mot
muslimerna i slaget vid Qadisiyyah (16 eH/637 e.Kr.). Andra kampanjer följde, tills den första organiserade
muslimska erövringen sattes igång genom den umayyadiska kampanjen av Mohamed bin Al-Qasim al-Thaqafi i Sindh och
Punjab (92 AH/710 e.Kr.) som han organiserade som en hämnd mot Sindhs kung som skyddade pirater som attackerade
muslimska fartyg. Hans kampanj startade den muslimska invandringen till och bosättning i Indien.

Politiska omvälvningar hade en negativ inverkan på den muslimska närvaron i Sindh vilket ledde till att några
hinduiska härskare såg i det en möjlighet att kväsa det muslimskt styre genom att inleda en kampanj mot den indiska
staden Sindan där de fångade och dödade dess muslimska guvernör.

De turkiska folkens inträde i Islam blev en drivkraft för de muslimska erövringarna som nådde sin höjdpunkt med
Sultan Mahmud av Ghazni (387-421 eH/997-1031 e.Kr.) som var grundaren av det Ghaznavida riket som täckte det mesta
av dagens Afghanistan och som satte igång många kampanjer mot kungarna i Indien. Den organiserade erövringen av
norra Indien ägde rum under Afghanistans Ghurid dynasti som ledde till upprättandet av ett muslimskt sultanat med
Delhi som huvudstad.

Efter Ghurid dynastin styrdes Indien av flera olika dynastier:

Den mamlukiska dynastin grundad av Qutbuddin Aybak (602-607 eH/1206-1210 e.Kr.) som var en Ghurids mamluk som
försvarade Delhi mot hinduiska härskare och som efterträddes av många starka ledare, den mest kända, Ghiyasuddin
Balban som stoppade tillbaka en mongol kampanj.

Khilji dynastin (689 eH/1290 e.Kr.) vars mest berömda härskare var Alauddin (695-715 eH/1295-1316 e.Kr.) som kämpade
mot mongolerna och stoppade hinduiska kampanjer och vars död signalerade slutet på Khiljis.

Tughlaq dynastin som grundades av Sultan Ghazi Tughlaq (720 eH/1321 e.Kr.) som var känd för sin militära skicklighet
och besegrade mongolerna 29 gånger. Hans son Mohamed efterträdde honom och uppmuntrade byggandet, konst och
vetenskap i Indien, men misslyckade militär, vilket så småningom ledde till hans fall mot Tamerlane som ockuperade
Delhi år 801 eH/1297 e.Kr. Indien var då uppdelad i flera dynastier tills Mughals förenade det mesta under det
1000-talet eH/1600-talet e.Kr.

Indisk kultur under muslimsk styre

Al-Jahiz, en välkänd arabisk muslimsk lärd, nämnde indierna som en av fyra välkända folkgruper på den tid, bredvid
araber, perser, och européer, vilket indikerar att araberna respekterade indierna och deras civilisation.

Araberna översatte indiska verk från sanskrit om astronomi och matematik, den mest kända av dem var Sindhind boken
(Siddhanta) som handlar om astronomi. Indisk medicin uppskattades också av muslimska kalifer som bjöd in läkare från
Indien för att bota dem och många böcker översattes.

Vid ett tillfälle, Minke, en indisk läkare, var sanskrits huvudöversättare i den berömda Visdoms Hus. Likaså Ibn
Dihn, en annan indisk läkare, utsågs till chef för Dar al-Shifa sjukhuset i Bagdad. Historiker och geografer skrev
mycket också om Indien, personer som Al-Istakhris och Ibn Battuta, något som Gustave Le Bon prisade muslimer för.

Den muslimska närvaron i Indien förstärkte utvecklingen och överföringen av kultur. Till exempel byggdes flera
sjukhus under Firuz Shah Tughlaqs regeringstid och medicin erbjöds gratis. Madrasas etablerades och mer
uppmärksamhet tilldelades till de indiska kvinnorna och deras kulturella rättigheter. Sultanerna var också angelägna
om rättvisa, till exempel Ghiyasuddin Balban grundade Dar Al-Amn för de behövande och etablerat ett avancerat
postsystem. De styrande uppmärksammade jordbruket och bönderna precis som de också, uppmuntrade den indiska handeln
vilket gynnade många och byggde välkända byggnader och moskéer.

Spridningen av islam i Indien

Trots den militära karaktären av det muslimska styre i Indien, islams spridning berodde inte som mycket på militära
kampanjer än på utbildningspolitik som förde muslimska forskare från olika delar av den muslimska världen till
Indien för att lära ut Koranen och muslimska studier. Ibn Battuta nämnde kuttab och madrasa i staden Hennur där
pojkar och flickor brukade lära sig Koranen. Han berömmer kvinnorna speciellt för deras kunskap om Koranen.
Sultanerna delade ut gåvor och stipendier för de som visade intresse för islam och/eller konverterade.

En viktig orsak för indierna att omfamna islam var önskan att fly det hinduiska kastsystemet. Ett annat skäl var
konflikten mellan hinduer och buddhister, där de senare vanligen fick muslimskt stöd framför den första.

Till exempel Jat människor, som drabbades av hinduiska förtryck, gick med i Mohamed Ibn al- Qasims armé och andra
stammar välkomnade också muslimskt styre. Mahruk Ibn Raiq, en av Sindhs kungar, bad sin arabiska guvernör att få en
genomgång av islams lära i sindhi språket.

Den brittiska historikern Thomas Arnold säger, ”Den förödmjukelsen hinduer av lägre status led från andra av högre,
och deras oåterkalleliga ställning i samhället, uppmuntrade dem att omfamna Islam, där de hade ett stort utrymme att
finnas, och där inga sådana hårda distinktioner och kast system existerade.”

Muslimer behandlade hinduer med omsorg och många muslimska härskare gjorde stora ansträngningar för att föra dem
närmare och placera dem i höga positioner. Hinduer fortsatte att praktisera sin tro fritt, ingen lade sig i deras
avståndstagande från oxkött ellerförnekandet av änkornas rätt till omgifte.

Vissa härskare även tillät Sati, traditionen som innebär att en hustru får kremeras efter makens död, men det
avskaffades av Firuz Tughlaq. Dar Al-Amn, som nämndes tidigare, var en destination för muslimer och icke muslimer
och många hinduer prisade rättvisan hos muslimska härskare som Mohamed Ibn Tughlaq.

Den militära sidan av muslimskt styre i Indien var bunden till de hot som kom från pirater, utländska invasioner och
de hinduiska furstar som ville behålla sin sociala överlägsenhet.

Mughal dynastin och britterna

Mughal perioden var en av välstånd och fred i Indien, trots krig med de hinduiska rajputer. De muslimska mughal
sultaner skyddade hinduer, deras tempel och deras rättigheter och traditioner.

Mughal perioden bevittnade också ankomsten av britterna, som etablerade Ostindiska kompaniet för att styra Indiens
resurser. Den brittiska militära erövringen inleddes 1764 efter slaget vid Buxar, vilket gjorde sultanen till en
representativ figur utan verklig makt. År 1857, hinduer och muslimer satte igång det indiska upproret, som startade
när Lord Canning förklarade Bahadur Shah den sista av de Mughal sultanerna utan någon efterträdare att hålla denna
titel.

En viktig utlösande faktor för upproret var att indiska soldater var tvungna att använda nya patroner som var
lindade i papper smörjd med ko och grisfett och som de var tvungna att öppna med munnen, vilket var förbjuden för
muslimer och hinduer.

Andra viktiga skäl till förbittring mot britterna var deras politik som syftade till att fördstöra Indiens ekonomi,
införande av utländsk utbildning och kristna missionärer.

Brittisk kolonialismen öppnade en ny era för hinduiska-muslimska relationer i Indien. Britt bestämde sig för att
marginalisera muslimerna på grund av deras roll i upproret som Storbritannien lyckades krossa. Lord Ellenborough,
Indiens guvernör, var övertygad om att Indiens muslimer var Storbritanniens främsta fiende, något han tydligt
uttryckte, ”Den muslimska närvaron i Indien är Storbritanniens bittra fiende, den brittiska politiken borde syfta
till att gynna hinduer och använda deras hjälp för att bli av med den fara som hotar Britannien i Indien.”

Brittisk politik var en katastrof för den muslimska samfund, eftersom de förlorade nästan 95 procent av sin mark och
blev marginaliserade i landets läroplaner som skräddarsyddes för att förlöjliga muslimer och deras tro. Läskunnighet
bland muslimer sjönk till 20 procent av befolkningen under 50 år efter att varit 100 procent och de var i stort sett
uteslutna från poster i regeringen. Kommunala sammandrabbningar ägde rum mellan muslimer på ena sidan och hinduer
och sikher på den andra på grund av deras support till britterna i deras diskriminerande politik mot muslimer.

Två strömmar utvecklades då bland muslimer. Den första var reformistisk, företrätt av Dar Al-Uloom av Deoband som
innebar att gå tillbaka till Koranen och sunna. Det andra leddes av Sir Syed Ahmed Khan, grundare av Aligarh
University (1857), som syftade till att sprida västerländsk utbildning bland muslimer och förstärka tron på det
oundvikliga i separationen mellan hinduer och muslimer. Khan förkastade förslaget om muslimernas inträde i den
indiska kongressen och han uppmanade till en självständig muslimsk institution och därmed upprättande av All India
Muslim Educational Conference från vilken det muslimska förbundet (Muslim League) föddes som propagerade idén att
upprätta en separat stat för muslimer.