Ramzy Baroud – The Milli Gazette

 

Frasen ”inbördeskrig” är en av de mest dominerande termerna som används av israeliska politiker idag. Det som började som en ren varning från Israels president Isaac Herzog är nu en accepterad möjlighet för mycket av Israels vanliga politiska samhälle.

”(Israels premiärminister Benjamin) Netanyahu är redo att offra allt för sin överlevnad, och vi är närmare ett inbördeskrig än vad folk inser”, sa den tidigare israeliska premiärministern Ehud Olmert i en intervju med The New York Times den 24 mars.

Antagandet är att det fruktade inbördeskriget återspeglar den politiska polariseringen i Israel: två grupper delade av starka åsikter om krig, regeringens roll, rättsväsendet, budgetanslag och andra frågor.

Detta antagande är dock inte helt korrekt. Nationer kan delas upp efter politiska linjer, men massprotester och säkerhetsåtgärder indikerar inte nödvändigtvis att ett inbördeskrig är nära förestående.

I Israels fall härrör dock hänvisningar till inbördeskrig från dess historiska sammanhang och social-etniska sammansättning.

En viktig men till stor del dold CIA-rapport, med titeln ”Israel: The Sephardi-Ashkenazi Confrontation and its Impplications”, är nästan profetisk i sin förmåga att detaljera framtidsscenarier för ett land med djupa socioekonomiska och därför politiska klyftor.

Rapporten utarbetades 1982, men släpptes först 2007. Den följde efter valet 1981, där Likudpartiet, ledd av Menachem Begin, fick 48 platser i Knesset, och Labours Shimon Peres fick 47 platser.

Ashkenazi (västerländska) judar hade i decennier dominerat alla aspekter av makten i Israel. Denna dominans är vettig: sionismen var i grunden en västerländsk ideologi, och alla delar av staten – militär (Haganah), parlamentarisk (Knesset), kolonial (judisk byrå) och ekonomisk (Histadrut) – bestod till stor del av västeuropeiska judiska klasser.

Sefardiska och Mizrahi-judar, ättlingar med arabisk bakgrund från Mellanöstern, anlände till Israel mest efter dess etablering på ruinerna av det historiska Palestina. Då hade ashkenazierna redan etablerat sin dominans, kontrollerade israeliska politiska och ekonomiska institutioner, talade de dominerande språken och fattade stora beslut.

Begins valseger 1977, och återigen 1981, var en hård och mödosam kamp mot Ashkenazis dominans. Likud, en koalition av flera högerfraktioner, bildades fyra år tidigare. Genom att vädja till och manipulera klagomålen från ideologiska och etniska utkantsgrupper lyckades Likud ta bort det Ashkenazi-dominerade Labourpartiet från makten.

Valet 1981 var Labours desperata försök att återta makten och därmed klassdominans. Den nästan perfekta ideologiska splittringen lyfte dock bara fram den nya regel som skulle styra Israel under många val – och årtionden framöver – där israelisk politik blev dominerad av etniska ordningar: öst mot väst, religiös fanatism kontra nationalistisk extremism, fastän ofta maskerad som ’liberal’ och liknande.

Sedan dess har Israel antingen hanterat – eller, rättare sagt, tillverkat – yttre kriser för att klara av inre splittringar. Till exempel bidrog kriget mot Libanon 1982, åtminstone för ett tag, till att distrahera Israels skiftande sociala dynamik.

Även om Begin och hans anhängare omformade israelisk politik, tillät den djupt rotade dominansen av Ashkenazi-ledda institutioner västerländska liberaler att fortsätta sin kontroll över armén, polisen, Shin Bet och de flesta andra sektorer. Den sefardiska politiska uppsvinget fokuserade främst på att befolka Israels illegala bosättningar i de ockuperade områdena och att öka privilegier och finansiering för religiösa institutioner.

Det tog nästan två decennier efter Begins seger 1977 för den sefardiske valkretsen att utöka sin makt och etablera dominans över viktiga militära och politiska institutioner.

Netanyahus koalition 1996 markerade början på hans uppgång som Israels längst sittande premiärminister och början på koalitionsuppbyggnad med sefardisk och mizrahisk allians.

För att behålla den nyvunna makten var Likuds politiska kärna tvungen att förändras, eftersom sefardisk och Mizrahisk representation ökade exponentiellt inom Israels nu dominerande parti.

Även om det är korrekt att hävda att Netanyahu har styrt israelisk politik ända sedan dess genom att manipulera missgynnade socioekonomiska, religiösa och etniska gruppers klagomål, var den grundläggande förändringen i Israel, som korrekt förutspåddes i CIA-dokumentet, troligen att ske baserat på landets egen dynamik.

Netanyahu och hans allierade påskyndade Israels förvandling. För att permanent marginalisera ashkenazierna behövde de ta kontroll över alla institutioner som till stor del hade dominerats av europeiska judar, till att börja med att ändra systemet med kontroller och avvägningar som hade funnits i Israel sedan starten.

Striden i Israel har föregått det israeliska folkmordet i Gaza. Det började till stor del när Netanyahu gjorde uppror mot Högsta domstolen och försökte avskeda den tidigare försvarsministern Yoav Gallant i mars 2023. Massprotester i Israel som följde visade på den växande klyftan.

Kriget mot Gaza vidgade dessa splittringar ytterligare, där Netanyahu och hans allierade avledde all skuld och använde händelserna den 7 oktober och det efterföljande misslyckade kriget som en möjlighet att eliminera sina politiska rivaler.

Än en gång vände de blicken mot rättsväsendet och omordnade systemet för att säkerställa att Israel, som föreställts av västerländska sionister, förvandlas till en helt annan politisk ordning.

Även om ashkenazierna förlorar det mesta av sin politiska makt, fortsätter de att hålla de flesta av sina ekonomiska kort, vilket kan leda till störande strejker och civil olydnad.

För Netanyahu och hans anhängare är en kompromiss inte möjlig eftersom den bara skulle signalera återkomsten av den balansgång som startade i början av 1980-talet. För den ashkenasiska maktbasen skulle underkastelse betyda slutet för Israels David Ben-Gurion, Chaim Weizmann och andra – i huvudsak slutet på sionismen själv.

Utan någon möjlig kompromiss i sikte blir inbördeskrig i Israel en verklig möjlighet – och kanske en överhängande sådan.

 

 

Original text: Civil War on the Horizon? The Ashkenazi-Sephardic Conflict and Israel’s Future