Anuradha Bhasin – Middle East Eye

 

 

I juli 2026 publicerade Amnesty International rapporten “Made in India: the supply of weapons and munitions to Israel”. Rapporten visade att Indien levererade hundratusentals vapendelar och komponenter till ammunition till Israel under landets offensiv i Gaza, och varnade för att exporten innebär en ”betydande risk” att bidra till vad organisationen kallar Israels ”pågående folkmord”.

Den verkliga faran ligger inte bara i hur dessa dödliga tekniker exporteras och delas. Den större risken är den farliga praxis som skapas när de används mot civilbefolkningen.

Ett talande exempel är polisens användning av hagelgevär med metallkulor i Delhi för att hantera en studentmarsch mot det indiska parlamentet – en protest mot en skandal rörande läckta tentamensfrågor. Insatsen skadade minst tio civila, däribland en ung man som riskerar att förlora synen för alltid.

Att användningen av dessa vapen för att kontrollera folkmassor har spridit sig från Kashmir till New Delhi påminner oss om att varje slagfält också fungerar som en testarena. Det som legitimeras på en plats stannar inte där.

Indien introducerade vapnen i Kashmir 2010 och marknadsförde dem som ”icke-dödliga” eller ”mindre dödliga” redskap för att kontrollera folkmassor. Mellan 2010 och 2019 dödades 24 personer. De flesta dödsfallen inträffade efter omfattande användning av vapnen för att slå ner våldsamma protester i kölvattnet av att den militante befälhavaren Burhan Wani dödats i en sammandrabbning 2016. Mellan juli 2016 och februari 2019 dödade metallkulorna 18 personer, gjorde 139 personer blinda och orsakade 2 942 skador, varav 1 459 var allvarliga ögonskador.

Vapnet i fråga är ett hagelgevär av kaliber 12 med pumpmekanism – en typ som normalt används vid fågeljakt. Det avfyrar en patron laddad med hundratals små metallkulor som sprids över ett stort område istället för att färdas som en enskild projektil.

Varje patron innehåller upp till flera hundra små metallkulor. Vid avlossning sprids haglen i en vid skur med en hastighet på cirka 100–150 meter i sekunden. På grund av denna spridning kan ett enda skott träffa flera personer i en folksamling samtidigt.

Kort sagt gör vapnet ingen skillnad på vem det träffar; vem som helst inom räckvidden kan drabbas. De omfattande skadorna – och även dödsfallen – som orsakats av hagel i Kashmir har drabbat människor urskillningslöst: en flicka som sitter vid fönstret, ett spädbarn i sin mammas famn. Ingen åtskillnad gjordes mellan påstått våldsamma demonstranter och personer som bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

 

Gamla sår rivs upp

Det går inte att till fullo förstå brutaliteten hos dessa hagelvapen utan att inse hur livet för de flesta av offren får livslånga spår.

Trots att de klassas som vapen med ”lägre dödlig potential” är haglen tillräckligt vassa för att tränga igenom huden och fastna i kroppen, vilket i vissa fall orsakar kronisk smärta. Vid enstaka tillfällen har de lett till bestående blindhet. De psykologiska såren är omöjliga att läka. Det har även förekommit fall där skadorna lett till dödsfall.

Ändå rättfärdigades användningen av hagelvapen i Kashmir genom en konstruerad, bred konsensus som helt och hållet vilade på ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

Staten omfamnade vapnet och stämplade det som ”icke-dödligt”, trots dokumenterade bevis på att hundratals blivit blinda, ett stort antal dödats och många andra fått bestående men. Detta väckte varken upprördhet eller ilska. Denna nationella tendens att betrakta Kashmir som ett undantagstillstånd har också uppmuntrat till ett skamligt hån mot offren – där den kommande Bollywood-filmen ”Chauhaan” utgör det senaste exemplet.

Vapnet användes med den intetsägande motiveringen: terrorism och nationell säkerhet. Detta trots att det saknas dokumenterade bevis för att vapnet någonsin använts mot upprorsmakare – det har enbart använts mot civila demonstranter. En säkerhetsdoktrin, hämtad från internationella manualer och utformad för en region med hänvisning till uppror, exporteras nu vidare.

 

En våldsam historia

Innan vapnet användes i Delhi hade hagelgevär av denna typ (så kallade ”pellet guns”) använts under lantbrukarnas protester och i Manipur. Användningen i Delhi mot protesterande studenter väckte nationell upprördhet, med argumentet att ”de var studenter, inte terrorister”. Detta synsätt omfattar dock aldrig de grupper som i den nationella föreställningsvärlden redan har likställts med terrorister – Kashmir, Manipur och Punjab (vars lantbrukare ledde protesterna). Oskuldspresumtionen är inte universell; den tilldelas utifrån identitet.

Ännu mer problematiskt är statens agerande, som fortfarande bygger på gamla taktiker för att undvika frågor om skador orsakade av dessa vapen. Man har gått från förnekelse till undanflykter, men utan att ta något ansvar.

Samtidigt som oppositionsledare – anförda av Kongresspartiet, som ironiskt nog införde dessa vapen 2010 – enas och kräver svar på vem som gav order om användningen och varför, har Indiens inrikesminister Amit Shah vägrat att närvara i parlamentet.

Avsaknad av ansvarstagande leder oundvikligen till fortsatt användning av dessa hagelgevär eller andra vapen som klassificeras som ”icke-dödliga”. I Kashmir finns dokumenterade fall där unga män dödades efter att tårgasgranater riktats direkt mot deras överkroppar under 2010.

Även Högsta domstolen har vägrat införa ett totalförbud mot vapnen och har i stället hänvisat frågan till en granskning av glappet mellan fastställda riktlinjer och verkligheten på marken. Debatten om huruvida dödliga vapen kan användas för att kontrollera folkmassor blir ofullständig om den begränsas till dessa frågor. Debatten måste också ta hänsyn till effekterna av vapen som marknadsförs som ”icke-dödliga” eller ”mindre dödliga” men som ändå dödar människor. Man måste väga in det faktum att ett dåligt prejudikat sprider sig från en plats till en annan och över nationsgränser.

 

Dödlig export

Vapen som avfyrar kulor eller hagel (så kallade ”pellet guns”) har redan spridits över hela världen. Storbritannien var det första kända landet som använde hagelgevär laddade med gummikulor och plastprojektiler under ”The Troubles” – den trettioåriga våldsamma konflikten i Nordirland – vilket inspirerade polisen i USA att införa liknande vapen för att hantera folksamlingar.

Dessa vapen, liksom andra så kallade ”icke-dödliga” vapen, har använts utan påföljder i Palestina. Oavsett om Indien hämtade denna förtrycksmetod från Israel eller inte, växer listan över länder som nu använder den mot sina egna medborgare.

I Chile förlorade 230 personer synen under 2019. Bangladesh använde vapnen 2024, vilket ledde till att 22 studentdemonstranter dödades och 400 förlorade synen. De användes även under de senaste protesterna i Iran, där minst 74 fall av skador orsakade av sådana projektiler i vitala kroppsdelar dokumenterades. En mans lunga skadades av 174 projektiler som satt tätt packade i hans högra brösthåla.

Dessa vapen är ännu ett exempel på hur snabbt en stat lär sig att civila kan betraktas som legitima måltavlor så snart den första felaktiga motiveringen får stå oemotsagd.

Kärnvapenanfall må vara ett sällsynt undantag, men det finns tillräckligt många exempel – som användningen av vit fosfor och drönarattacker – som avslöjar en brutal sanning: det som används på en plats stannar inte där; det sprider sig dit där nästa maktutövare vill åtnjuta samma skydd mot ansvarsutkrävande.

 

 

Original text: ’Non-lethal’: How India and Israel’s brutal use of pellet guns spread worldwide