Befolkningen i Gaza och i alla delar av Palestina är besviken över bristen på någon större reaktion på massakern och
destruktion som hittills lämnat bakom sig den israeliska attacken mot Gaza. Oförmågan att agera eller brist på vilja
att göra det, verkar vara i första hand en godkännande och accepterande av de israeliska argumenten och berättelsen
om krisen i Gaza. Israel har skapat en mycket tydlig redogörelse för den aktuella massakern i Gaza.

Detta är en tragedi som orsakas av ett oprovocerat Hamas raketattack mot den judiska staten inför vilket fick Israel
reagerade i självförsvar. Även om kanske media, den akademiska världen och de traditionella västerländska politiker
har reservationer i relation till proportionaliteten i kraften som Israel använde, de accepterar kärnan i detta
resonemang. I internet och alternativa mediers värld, avvisar man den israeliska versionen. Där finns en fullständig
och allmän fördömande av Israels agerande som ett krigsbrott.

Den största skillnaden mellan de två analyserna är aktivisternas önskan att studera djupare de ideologiska och
historiska sammanhang av de handlingar som Israel genomför i Gaza. Man borde ytterligare stärka denna trend och den
här artikeln är ett blygsamt försök att bidra med det.

En ad hoc massaker?

En utvärdering och historiska kontext analys av både den nuvarande israeliska attacken mot Gaza som de tre
föregående sedan 2006, visar tydligt den israeliska folkmordspolitiken i Gaza. En progressiv politik för omfattande
mord som är inte så mycket en produkt av ett grymt syfte eftersom det är det oundvikliga resultatet av Israels
övergripande strategi för Palestina i allmänhet och för de områden det ockuperade 1967, i synnerhet.

Det är detta sammanhang som bör betonas, eftersom den israeliska propagandamaskinen försöker om och om igen visa sin
politik som politik ur sitt sammanhang och förvandlar den ursäkt de hittar för varje ny våg av förstörelse till den
viktigaste motiveringen för det urskillningslösa dödandet i Palestinas slagfält.

Den israeliska strategin att kalla sin brutala politik ad hoc svar på den ena eller den andra palestinska handling
är lika gammal som den sionistiska närvaron i Palestina. Det användes flera gånger som en motivering för att
genomföra den sionistiska visionen om ett framtida Palestina som innehöll mycket få inhemska palestinier, om inte
inget. Medlet för att uppnå detta mål förändrats under åren, men formeln har förblivit densamma, vad den sionistiska
visionen om en judisk stat än är, den kan endast genomföras utan ett betydande antal palestinier i den. Och nu är
visionen om ett Israel som sträcker sig över större delen av den historiska Palestina där de fortfarande lever
miljontals palestinier.

Denna uppfattning fick problem när dess territoriella girighet ledde Israel att försöka hålla Västbanken och Gaza
under sin kontroll och sitt herravälde sedan juni 1967. Israel sökte ett sätt att behålla de territorier den hade
ockuperat det året utan att införliva befolkningen i dem som fullvärdiga medborgare. Samtidigt deltog de i en bluff
”fredsprocess” för att dölja sin ensidiga koloniserings politik på området eller för att vinna tid för dem.

Under decennier skilde Israel mellan områden som de ville styra direkt från dem som de ville indirekt administrerar
med det långsiktiga målet att minska den palestinska befolkningen till ett minimum genom bland annat etnisk rensning
och ekonomiskt såväl som geografiska stripning. Således var Västbanken uppdelad i en ”judisk” område och en
”palestinsk” zon, en verklighet som de flesta israeler kan leva med så länge som de palestinska bantustaner är
lyckliga med att spärras in på dessa enorma fängelser. Västbankens geopolitiska läge ger intrycket, åtminstone i
Israel, att det kan ske utan att föregripa en tredje uppror eller för mycket internationellt fördömande.

På grund av dess unika geopolitiska läge var Gaza inte lämplig för en strategi av detta slag. Sedan 1994 och ännu
mer sedan Ariel Sharon kom till makten som premiärminister i början av 2000-talet, var strategi för Gaza att
förvandla det till ett getto och hoppas på något sätt att dess invånare (1,8 miljoner idag) skulle falla i evig
glömska.

Men gettot var upprorisk och inte vill leva under strypning, isolering, svält och ekonomisk kollaps. Den kunde inte
annekteras till Egypten, inte heller 1948 eller 2014. 1948 tvingade Israel till Gaza området (innan det blev en
remsa) hundratusentals flyktingar som hade utvisats från Naqab i norr och sydkusten, och man förväntade sig att de
skulle gå ännu längre bort från Palestina.

Under en tid, efter 1967 ville Israel behålla det som ett distrikt som skulle ge okvalificerad arbetskraft utan
mänskliga och medborgerliga rättigheter. När det ockuperade folket motsatte sig förtrycket med två intifada,
dissekerades Västbanken i små bantustans omgivna av judiska bosättningar, men det fungerade inte i den för liten och
tätbefolkade Gaza. Man kan säga att israelerna inte kunde ”cisjordanisera” remsan, så de avspärrade det som ett
getto och när de motsatte sig, fick armén använda dess mest formidabla och dödliga vapen för att krossa dem. Det
oundvikliga resultatet av en sådan kumulativ reaktion var folkmord.

Ett progressivt folkmord

Dödandet av tre israeliska tonåringar, två av dem barn, som kidnappades i juni på Västbanken (som var i huvudsak en
vedergällning för dödandet av palestinska barn i maj) gav förevändning för att, framförallt, bryta den känsliga
enighet som Hamas och Fatah hade uppnått den månaden, en enhet efter den palestinska myndighetens beslut att överge
”fredsprocessen” och be internationella organisationer att döma Israel enligt kriterier för mänskliga och
medborgerliga rättigheter. Båda var alarmerande för Israel.

Denna förevändning fastställde tidpunkten, men brutaliteten i attacken var resultatet av Israels oförmåga att
formulera en tydlig politik mot Gaza som de skapade 1948. Det enda tydliga inslag i denna politik är den djupa
övertygelsen att eliminera Hamas från Gaza kommer att förankra gettot där.

Sedan 1994, redan innan Hamas kom till makten, Gazas mycket speciella geopolitiska läge gjorde klart att någon form
av kollektiv bestraffning, som den som händer nu, skulle bli ingenting annat än en operation av mord och omfattande
förstörelse . Med andra ord, ett progressivt folkmord.

Att erkänna det hämmade aldrig generalerna som gav order att bomba människor till lands, sjöss och i luften. Att
minska antalet palestinier i hela det historiska Palestina är fortfarande en sionistisk vision, ett ideal som kräver
avhumaniseringen av palestinierna. Denna vision och attityd får sin mest omänskliga form i Gaza.

Liksom tidigare, tiden för att sätta igång med denna våg av attacker bestäms av andra överväganden. 2011 interna
social oro fortsätter att koka, ett tag fanns det ett offentligt krav om att minska militärutgifterna och fördela
pengar från det uppsvällda ”försvar” budget till socialtjänster. Armén kallade detta alternativ för självmord.
Ingenting som en militär operation för att kväsa någon röst som uppmanar regeringen att minska sina militära
utgifter.

Även i denna attack återkom typiska kännetecken för tidigare stadier av detta progressiva folkmord. Liksom i den
första operationen mot Gaza 2006, ”Första Regn” och de som följde under 2009, ”Gjutet bly”, och 2012 ”Rökpelare”,
ser vi ett judisk israeliskt konsensusstöd till slakt av civila i Gaza utan att ha någon större avvikande röst. Som
alltid blir den akademiska värld en del av denna maskin. Flera universitet erbjöd sina studentorganisationer till
staten för att hjälpa och kämpa för den israeliska berättelsen i cyberrymden och alternativa medier.

De israeliska medier antog också troget regeringens linje att inte visa bilder av den mänskliga katastrofen som
orsakas av Israel och informera sin publik att den här gången ”världen kommer att förstå och stödja oss.” Detta
uttalande är till en viss del en giltig punkt, eftersom västvärldens politiska elit fortsätter att bevilja det
gamla immunitet till den judiska staten. Den senaste begäran från västerländska regeringar till åklagare vid
Internationella domstolen i Haag att inte utreda Israels brott i Gaza är ett typexempel. En stor del av de
västerländska medierna följde deras exempel och generöst motiverade Israels handlingar.

Denna förvrängda täckning får också sin näring av det rådande stämningsläget bland västerländska journalister att
det som händer i Gaza förbleknar i jämförelse med de grymheter som sker i Irak och Syrien. Denna typ av jämförelse
görs oftast utan ett längre historiskt perspektiv. En bredare syn på historien om Palestina skulle vara ett
betydligt lämpligare sätt att utvärdera deras lidande i relation till morden på andra håll.

Slutsats: angripa dubbelmoralen

Men det behövs inte bara ett historiskt perspektiv för att bättre förstå slakten i Gaza, det krävs även ett
dialektiskt förhållningssätt som identifierar relationen mellan det israeliska immunitet och de avskyvärda händelser
som inträffar någon annanstans. Avhumanisering i Irak och Syrien är utbredd och obehagligt, som det är i Gaza. Men
det finns en grundläggande skillnad mellan fallen Irak och Syrien och det israeliska brutalitet, de första fördöms
över hela världen för att vara brutala och omänskliga, medan presidenten i USA, ledarna för EU och andra Israels
vänner i världen fortsätter att tillåta och godkänna offentligt Israel begångna brott.

Det enda sättet att framgångsrikt bekämpa sionismen i Palestina är att göra det baserat på ett program för mänskliga
och medborgerliga rättigheter som inte skiljer mellan ett brott och en annan, som dock tydligt identifiera offret
och förövarna. Både de som begår grymheter i arabvärlden mot förtryckta minoriteter och hjälplösa samfund som
israeler som begår dessa brott mot det palestinska folket bör alla bedömas enligt samma moraliska och etiska
principer.

Alla dessa människor är krigsförbrytare, men i fallet Palestina har de varit det längre tid än någon annan. Det är
egentligen inte relevant förövarnas religiösa identitet eller i vilken religions namn de påstår sig tala. Oavsett
om de kallar sig själva jihadister, judaister eller sionister, de bör behandlas på samma sätt.

En värld som slutar använda dubbla standarder i hanteringen av Israel skulle vara effektivare att svara på brott var
som helst i världen. Att sätta stop på det progressiva folkmordet i Gaza och återställa grundläggande mänskliga
rättigheterna till palestinierna, var de än är, inklusive rätten att återvända, är det enda sättet att öppna nya
möjligheter för produktiv internationell intervention i Mellanöstern i sin helhet.

Anteckningar:

Ilan Pappe är en israelisk historiker som arbetar vid University of Exeter, Storbritannien. Han är författa till
bland andra böcker Den etniska rensningen av Palestina och The Idea of Israel (2014).

Originaltext: The Historical Perspective of the 2014 Gaza Masacre >>>>>