Om den stora och äkta Dali skulle vara kvar bland oss, skulle han förmodligen gå till en tjurfäktning iklädd en burka
vars tyg var flaggskeppet. Jag är övertygad om att plagget åtminstone skulle fascinera honom.

Konsten bör provocera eftersom en av dess viktigaste funktioner, förutom att hedra och markera skönhet, är att
aktivera betraktarens reflektion från en total yttrandefrihet. Om vi kunde ta upp debatten kring burka i Katalonien
utifrån rätten till yttrandefrihet och inte från religionsfrihet, eller jämlikhet, skulle vi förmodligen nå slutsatser
juridiskt motiverade bortom det politiskt korrekta och lönsamma.

Det är sant att frågan kan användas till förenklade demagogiska diskussioner på grund av dess enorma aktuella,
surrealistiska och symboliska bagage, vilket skulle glädja en mästare som Dali. Det är märkligt att Benetton
inkluderade burqan bara i sin humanitära aktion ”Food for Work” utan avsikt att provocera och inte i deras
kontroversiella annonser som marknadsför varumärket, som det berömda AIDS offer eller påven som kysser en mufti.

Dock är burkan varken en fråga om nationell säkerhet eller folkhälsa, eller ens religiös frihet eller jämställdhet,
men om ren yttrandefrihet. En frihet vars gränser är perfekt lagstiftat och det är bättre att inte röra dem med
undantag.

Att tolv kvinnor i Katalonien bär burka eller inte, verkar inte vara en fråga som skall debatteras i riksdagen. Det är
i vilket fall som helst, från vårt perspektiv, förnedrande för kvinnor. Förmodligen den kvinna som använder burka
tycker att det är mer förnedrande användningen av nakenhet med vinstsyfte, och för andra borde badkläder med string
underdel förbjudas på stränder från 50 års ålder.

Att en människa som tvingas av en annan att göra något mot sin vilja är något som redan föreskrivs i lag. I detta fall
att tvinga någon att bära burka hamnar i kategorin våld i hemmet eller hot, tvång eller missbruk av något slag. Men
om det inte finns något bevisligen tvång, vad vi tycker eller antar är inte en del av det rättsliga systemet och då
hamnar vi i ”förebyggande förbudet ” som är motsvarigheten till ”censur i förebyggande syfte” i fråga om
yttrandefrihet eller ”förvar i förebyggande syfte” i rättsliga fall. Det vill säga, vi förbjuder något lagligt som
”kanske” kan vara olagligt eller är starkt suspekt, framförallt för att det inte passar bland våra värderingar.

Men homosexualitet var också suspekt tills nyligen, eftersom bland de konservativa värdena betraktades det som
relaterade till hypotetiska sociala missförhållanden såsom prostitution, perversion av minderåriga, offentlig skandal,
sexuellt överförbara sjukdomar, osv. Men kärleken mellan två människor verkar vara legitim, precis som det verkar
lagligt extremt uttryck för religiositet.

Vi har exempel på glöd rotade uttryck i vår kultur (den katolska kultur, Red Anm.) som estetisk och symbolisk kunde
skaka en muslim och en agnostiker. Botgörarnas huvar, spikar och påskens korsfäst skulle kunna provocera sådan
passionerad debatt som tjurfäktning. För att när vi går in i värderingar, övertygelser och uttryck för identitet,
träder vi in i en trädgård full av landminor. Därför ska lagstiftaren ha en distans till allt detta, ignorera
fullständig politiken, och gå till pudelns kärna, en kollision mellan grundläggande rättigheter.

Religionsfrihet ifrågasätts inte genom att förbjuda burka eller spikar och vita huvar. En kvinna kan vara en perfekt
muslim utan att bära burka, och en kristen inte behöver vara en ångerfull person med huvar för att få sina synder
förlåtna.

Om en polis ber en kristen bror eller en kvinna med burka att identifiera sig, har de inget annat val än att göra det.

Om båda går till rättegång, de får glömma hemma burkan och huven.

Så det finns ingen anledning att förbjuda dessa människor att uttrycka sin iver och religiositet frivilligt enligt
sina värderingar, tro och identitets tillhörighet, så länge de inte orsakar allmän störning eller utgör ett hot mot
hälsa och miljö. Annars finns det ingen objektiv kollision avrättigheter och ett förbud skulle innebära en minskning
av yttrandefriheten, inte bara de religiösas men för alla medborgare.