Redaktion – Organización Islámica Argentina

Hannah Arendt (1906-1975) var en tysk filosof och politisk teoretiker, dotter till judiska sekulära föräldrar. Hon hade som lärare, filosofer som Martin Heidegger (1889-1976), Karl Jaspers (1883-1969) och Walter Benjamin (1892-1940). Hennes bidrag till politikens natur i 1900-talet är fortfarande en referens pga. sin originalitet, ärlighet och brist på retoriska propaganda.

I en av sina böcker fördömer hon sionismens perversa manipulation av den antisemitiska faktorn: ”Inte mindre farlig, och helt i linje med denna allmänna trend, detta var den enda bidrag till historiens filosofi som sionisternas bidrog med sina nya erfarenheter: ”En nation är en grupp människor … som hålls ihop på grund av en gemensam fiende” (Herzl), en absurd doktrin som bara innehåller denna lilla sanning, att många sionister är faktiskt övertygad om att de är judar pga. det judiska folkets fiender. Därför dessa sionister kommer till slutsatsen att utan antisemitism det judiska folket skulle inte kunnat överleva i diasporan och det är därför de motsätter sig alla storskaliga försök att utrota antisemitismen. Tvärtom hävdar de att bara fiender, de antisemiterna ”kommer att vara våra mest pålitliga vänner och antisemitiska länder våra allierade” (Herzl). Resultatet kan bara leda, verkligen, till en total förvirring där ingen kommer att kunna skilja mellan vän och fiende, där fienden förvandlas till vän och vännen till den dolda fienden, och därför mer farligt” (Hannah Arendt, The Jew as Pariah, Grove Press, New York, 1978, s. 148).

Man ha nyligen publicerat en bok som innehåller opublicerade artiklar och essäer av Hannah Arendt, filosof och statsvetare, där hon gör en stark kritik av sionismen. Den heter ”The Jewish Writings” (De judiska skrifterna), Shocken Books, Random House, New York, 2007. Bland dem finns hennes enastående uppsats på femton tusen ord ”Zionism Reconsidered” (Omprövad Sionism), som publicerades först i Menorah Journal (New York, oktober 1944) och skrevs som svar på kongressen av den amerikanska grenen av den Sionistiska Världs Organisationen som hölls i Atlantic City, vilket krävde en judisk stat ”som omfattade hela Palestina, utan krympning eller divisioner.” Arendt fångade med slående tydlighet sionismens avhumaniserade och imperialistiska begrepp:

”Detta är en vändpunkt i sionismens historia, eftersom det innebär att det revisionistiska programmet, så länge förnekade till varje pris, har vunnit en seger till slut. Atlantic City resolutioner går bortom Biltmore Program (1942), där den judiska minoriteten gav politiska rättigheter för den arabiska majoriteten. Den här gången nämns inte araberna i resolutionen, vilket naturligtvis innebär att dem måste välja mellan frivillig emigration eller andra klassens medborgarskap.” (Hannah Arendt, “Zionism Reconsidered”, ”The Jewish Writings”, p. 343)

I en annan lång artikel skriven under 1948:s krig, fördömde Arendt Deir Yassin massaker och Jaffa och Haifas mord, som avsiktliga terror handlingar av sionismens revisionistiska grupp för att fördriva den arabiska befolkningen i Palestina. Arendt betraktade bygget av en separat judisk ekonomi, som hade varit en källa till stolthet för den traditionella sionistiska Labour, som en förbannelse som gjorde det möjligt fördrivningen av araber, ”nästan 50 % av landets invånare” utan orsaka förluster för judarna (Hannah Arendt, ”Peace or Armistice in the Near East”, ”The Jewish Writing”, s. 444-448). Den nyligen bildade staten Israel skulle bli ett land ”mycket annorlunda än den som världens judar hade drömt om, sionist eller inte sionist”, ett inåtvänd och väpnad samhälle, där den ”politiska tänkande skulle centreras kring militär strategi”, som skulle urartar till ”en av dessa små krigarstammar över vilkas möjligheter och betydelse, historien är väl dokumenterad ända sedan Sparta”, vilket skulle lämna araberna som ”landsförvisade utan hem och förvandla det arabiska problemet till Israels politik verkliga moraliska och politiska problem.” (Hannah Arendt, ”The Jewish Writing”, s. 235, 396-397, 451).

Det sista avsnittet innehåller fem texter som kretsar kring kontroversen som utlöstes av ”Eichmann in Jerusalem” (Eichmann i Jerusalem: en studie om ondskans banalitet) (1), bland dem hennes berömda svar till Gershom Scholem (2).

Mer oväntat är svaren, opublicerat tills nu, till tidigare ställda frågor av uppenbarligen tidningen ”Look” 1963, om reaktionen på hennes bok, de kunde ha skrivits idag, i samband med de pro-israeliska horders konspiration mot någon åsikt som avviker från den Sionistiska Dekalogen:

”Jag blev inte förvånad över ’känsligheten hos några judar’, men eftersom jag själv är judinna, tror jag att jag har all anledning att inte bli orolig över det. Men, våldet och enhälligt i synpunkterna som de judiska organisationerna uttryckte, med få undantag, har förvånat mig väldigt mycket. Den slutsats jag kommer till är att jag inte bara sårade ”känsligheten” utan egna skapade intressen, och det visste jag ingenting om förut.” (Hannah Arendt, ”The Jewish Writing”, s. 477).

Anteckningar

1. I boken beskrivs flera ämnen som oftast inte behandlas, bland dem två, båda mycket kontroversiella: 1) Hur djup var de sionistiska myndigheternas samarbete? Varför gjorde de inte upprör mot Förintelsen? Varför fanns det lite motstånd reaktioner?

Eichmann var en av de viktigaste nazisamtalspartner med den sionistiska rörelsen, med vilken de studerade möjligheten att underlätta judisk emigration till Palestina och skapandet av en judisk stat i Östeuropa innan massdeportationer och antagandet av den Slutliga Lösningen.

I enlighet med sionismens mål, beskriver Arendt hur mer viktigt verkade vara att rädda judiskt kapital från Nazityskland, vilket möjliggjorde dess utveckling, än fattiga judars liv eller olämpliga för arbete eller för kriget, som skulle ha inneburit en börda. Eichmann-processen upptäckte mekanismerna för dessa maskopier, dessa utbyten mellan sionistiska judar användbara för skapandet av den judiska staten (rika personligheter, tekniker, ungdomar som passade för militära ändamål, osv.) och en massa av utsatta judar, övergivna i Hitlers händer.

Som ersättning för dess officiella erkännande som enda representanter för det judiska samfundet, erbjöd sig de sionistiska ledarna att bryta bojkotten som planerade att starta världens antinazifascister.

Hur djup var samarbetet mellan Eichmann och sionisterna, som förenas av vissa gemensamma mål, är en av de mörkaste aspekterna av boken. Eichmann är också arkitekten bakom skapandet av Juden räte, judiska råd som samarbetade i deportationerna genom att underlätta kartläggningen av gettons invånare, att sätta ihop en lista över personer som skulle utvisas, med inventering av deras egendomar, och så vidare. För dem som inte känner till deras existens och den roll dessa råd spelade, kommer boken att vara en enorm överraskning.

Arendt visar hur nästan alla av dem överträdde gränsen mellan ”hjälpa att fly” och ”samarbeta med utvisningen” av dessa de representerade, utan att ursäkten om det mindre onda kan vara acceptabelt med tanke på det futtiga antalet överlevande (enligt författaren, 1684 ungerska judar räddades tack vare offringen av 476 000 offer).

2. Denna filosof och statsvetares svar till en av kritikerna av henne avhandling om ondskans banalitet, den israelisk filolog, historiker och teolog Gershom Scholem (1897-1982) var: ”Idag är min uppfattning att ondska aldrig är radikal, att den är bara extrem, och att den inte varken har djup eller demonisk dimension. Den kan invadera allt, sant, och utplåna världen just för att den sprider sig som en svamp. Den utmanar tänkandet, som jag sa, men eftersom tanken försöker nå djupet, röra rötterna, och från det ögonblick den ägnar sig åt ondskan, blir den frustrerad eftersom han finner ingenting. Häri ligger dess banalitet. Endast det goda har djup och kan vara radikal.”