Sedan några månader eller till och med år ser vi att alltmer används orden ”andra generationer” och även ”tredje
generationer” i media och av mängder av offentliga figurer. De främlingsfientliga kampanjerna från vissa politiska
partier i olika länder i Europa har främjat detta ”mode”, som tydligen har blivit ett exempel att följa.

Det är anmärkningsvärt att detta begrepp som användes för att beskriva en mer eller mindre relevant aspekt av en
persons identitet, i huvudsak synliggörs för att tala om muslimska personer och/eller av arabiskt ursprung (inklusive
minderåriga).

Men det är ännu mer anmärkningsvärt när detta begrepp åtföljs av ”alarmerande” information relaterad till säkerhet
eller, direkt, till terrorism.

Ibland känns det som om mitt pass delas upp i hälften. Som ett ”andra klass” pass. Våra söner och döttrar kommer
att vara eller är tredje generationen, kommer de då att känna att deras pass delas upp i tre?

Det är extremt irrationellt att man i det land där man är född eller dit man kom som barn, ”plötsligt” relegeras
till bakgrunden med en stark envishet av median eller att man blir föremål för debatt i sammankomster med ”experter
i jihadismen”. Denna summa av rubriker, sammankomster och tal är vad som förvandlar detta begrepp till ett stigma.

Om man till exempel har australiensiska föräldrar, behöver man inte längre känna sig märkt i media eller i rubrikerna
av termer som ”jihadist”, ”sannolikt” eller ”integration”.

Europa kännetecknas av mångfald och det borde vara en välsignelse för samhället som helhet. Dessa ”andra och tredje
generationer” har rätt att utöva fullt medborgarskap, med sina skyldigheter och rättigheter. Det verkar som om
invandrarstatus varar för evigt och att det dessutom kommer att vara ärftligt. En sak är att man vill behålla aspekter
av sitt ursprung och hävda dem och en annan att i vissa samhällssektorer, i vilka man bor och arbetar, uppstår nivåer
av medborgarskap och försvinner enligt dagens diskurs.

Några av dessa ”andra generationer” är barn av blandade par. Vad är de? Är de ”en halv andra generationer”? Kommer de
att drabbas av en identitetskris eller bara hälften?

Känslan som främjas och förstärks från ”Jag är varken härifrån eller därifrån” kan behandlas med mer optimism eftersom
det är, eller borde vara naturligtvis, en rikedom för samhället och individen, inte en börda eller en existentiell
kris. Vi kan alla bestämma hur vi utvecklar dessa aspekter av våra identiteter som berikande och kompletterande
faktorer, som till exempel barn till föräldrar med isländskt ursprung.

Denna generations stigmatiseringen, som idag bara påverkar och pekar mot en del av befolkningen, främjar fördomar
och leder till diskriminering, främlingsfientliga diskurs och hatbrott som i sin tur genererar ett sjukt samhälle.

De unga generationerna är framtiden, vi måste behandla dem med den kärlek och respekt de förtjänar för att de bär
detta stora ansvar genom bemyndigande, främjande och erkännande av deras bidrag till samhället. De historier som finns
och som har funnits länge är berättelser som borde berättas av egen förtjänst.

Genom att inte visualisera eller normalisera dessa positiva berättelser ser man bara stigmatiseringen och då hamnar
man i en konstant främmandegörande av en del av den framtiden.

Ursprunget borde återgå till ett beskrivande och respektfullt begrepp. Vi kan inte falla i stigmatiseringen av
hundratusentals unga ”andra eller tredje generationen” på grund av några fås handlingar som inte är representativa
för dem alla bara för att de har en gemensam faktor, precis som man inte kan stigmatisera de som har en gemensam
faktor i profilen hos en sexuell förbrytare, till exempel.