Ahmed Aziz – Middle East Eye

 

Varje morgon som gryr över Gazaremsan ger inget annat än mer hunger, mer kollaps och en fördjupad känsla av förtvivlan.

I mer än tre månader har över två miljoner människor utstått en exempellös katastrof – en sann svält i ordets alla bemärkelser – mitt i ett skoningslöst krig, en obeveklig belägring och en oförlåtlig internationell tystnad.

Svält i Gaza har blivit en daglig verklighet. Det är inte längre bara en känsla av fattigdom; den manifesteras i synen av människor som kollapsar på gatorna av ren utmattning.

Barn, kvinnor, äldre – ingen skonas. Vi har med egna ögon bevittnat kroppar som faller ner på trottoaren och liv som förlorats utanför ruinerna av bagerier eller vid hjälpdistributionspunkter som aldrig levererar.

Priset på ett kilogram mjöl har överstigit 30 dollar, medan ett kilogram socker nu kostar över 130 dollar. De flesta livsmedel är antingen helt otillgängliga eller så knappa att de verkar imaginära.

Tragedin ligger inte bara i priserna, utan i avsaknaden av nödvändiga varor. Människor vägrar inte bara att köpa; det finns ingenting kvar att köpa.

Det finns ingen olja, inget ris, inget bröd – inte ens en burk tonfisk. Det som ibland verkar vara en näve röd paprika eller en flaska diskmedel – en dyster ironi inför svälten.

Områden som anses vara ”säkra”, såsom norra Rafah eller Qataneh-distriktet, har förvandlats till dödszoner. Svältande civila som beger sig till dessa platser för att söka hjälp är måltavlor.

Enligt FN har israeliska styrkor dödat mer än 1 000 palestinier sedan slutet av maj medan de försökte få tillgång till livsmedelsbistånd. Dussintals fortsätter att dödas varje dag.

Som FN:s tidigare biståndschef Martin Griffiths varnade för representerar denna avsiktliga svält ”2000-talets värsta brott”.

Den kanske mest hjärtskärande bilden av alla var den av spädbarnet Yahya al-Najjar, bara några månader gammalt, som dog av svår undernäring. Hans lilla kropp var reducerad till ben täckta av genomskinlig hud – en förödande syn, som utspelade sig inför hela världen, i hjärtat av Palestina.

 

Outhärdlig hunger

Vi talar inte längre om hunger i abstrakt form.

Barn ropar nu dagligen: ”Vi vill ha bröd!” ”Vi vill äta!” Men ingen matar dem. Mina unga kusiner, bara fem år gamla, vaknar i gryningen och ber sin far att ge dem en limpa bröd, men han har inte råd med en. En enda limpa har blivit en lyx.

Vissa fäder har börjat fly sina tält, oförmögna att uthärda besvikelsen i sina barns ögon.

Jag såg en mor be för att hennes barn skulle dö, helt enkelt för att hon inte längre kunde ge mat till dem. Vissa mödrar sitter vid ingångarna till sina tält, tårar faller, och viskar brutna böner: ”Åh Gud, snälla ta dem… befria dem från detta lidande.”

På gatorna kan människor inte längre gå. De släpar sina kroppar. Så extrem är svagheten att deras ben inte längre kan bära dem. Ansiktena är ihåliga, avlivade. Barnen är skelettlika. Männen, bleka och magra, släpar sina ben i tung tystnad.

Jag såg med egna ögon en äldre man, över 70 år gammal, be en ung man som åt en bit bröd att dela den med honom. Har hunger fört oss till den punkt där våra äldre måste tigga om en bit?

De av oss som är gifta kan inte längre förse våra fruar med mat. I månader nu har jag slutat tänka på att skaffa barn, inte av eget val, utan för att detta folkmord har gjort det omöjligt att föreställa sig en framtid för dem.

Varje morgon frågar min fru: ”Vad ska vi äta?” Och jag svarar, sväljande skammen över att inte kunna skydda den person jag älskar: ”Jag fastar idag.”

Vi fastar av förtvivlan, inte av fromhet. Vi dricker vatten – när det finns något – och lurar oss själva med hopp, om så bara för att överleva dagen.

 

Uppfunna måltider

Våra dagliga måltider är uppfunna ur ingenting: linser blandade med pasta, ris kokt över en vedeld eller soppa gjord på ingenting annat än kokt vatten. Vi äter, men känner oss hungriga igen en timme senare. Vi sover för att undkomma hungern, men den vaknar med oss.

Under dagen blir vi yra. Vi tystnar. Vi tröstar varandra med ord. Vi sover och hoppas att smärtan ska lindra. Jag har gått ner 14 kg och kämpar fortfarande. Men hur är det med dem som är utan jobb? Inga pengar? Ingen att luta sig mot?

På gatan, under den stekande julisolen, stirrar ett barn längtansfullt på en försäljare som säljer iskallt vatten. En kopp kostar en halv dollar, men ingen har råd med den.

Det finns ingen elektricitet, ingen fläkt, ingen skugga – bara törst tjock i luften. Någon går förbi och äter en smörgås, och fem eller tio barn, kanske till och med äldre män, samlas runt omkring och ber om en bit. Det är inte girighet som driver dem, utan ren desperation – för de är människor, och hungern har tagit allt annat.

Marknaderna, där de fortfarande finns, är tomma.

Nassersjukhuset, den sista återstående livlinan i södra Gaza, har blivit en samlingsplats för de som kämpar för att överleva. Det finns ingen medicin eller mat – ingenting annat än mödrarnas skrik, patienternas tårar och de som står på gränsen till svält eller död.

 

Tyst massaker

Döden skrämmer inte längre någon i Gaza. För många har det blivit en dröm. Att bli dödad av granatsplitter eller ett flyganfall är lättare än att dö medan man ser sina barn vrida sig i hungerångest eller sin fru oförmögen att ens stå.

Döden är inte längre slutet; det är en befrielse.

Det som händer i Gaza idag är inte en naturkatastrof. Det är en avsiktlig svält – en massaker som utförs i tysthet, medan människor tynar bort osynliga. Befolkningen svälter – långsamt, grymt, avsiktligt.

Samtidigt förstörs infrastruktur. Sjukhus bombas. Civila dödas när de trängs runt hjälplastbilar fyllda med mjöl, och världen tittar bakom dess skärmar, oberörd av någon känsla av mänsklighet.

Detta är Gaza nu: en stad orörd av ljus, bebodd av människor som väntar på slutet. De ber inte om mirakel, bara lite bröd, lite medicin och lite värdighet.

Världen ser och hör, men gör ingenting, som om våra liv inte är värdiga att leva.

Vi skriver inte för att gråta, utan för att rapportera sanningen som den är: Gaza kvävs av hunger, drunknar i mörker och förintas mitt i världens ögon.

 

 

Original text: Gaza famine: To be killed by an air strike is easier than watching your children starve