Medan jag promenerade häromdagen genom staden tyst och lite vilse i mina tankar, såg jag en äldre kvinna. Hon stödde sig
på en krycka och i den andra handen bar hon en vagn. Hon gick långsam och stannade då och då för att vila, hon såg mycket
trött ut och jag blev rörd av henne.

Jag gick ganska bestämd till henne och hälsade på och ville ta vagnen för att hjälpa henne. Till min förvåning blev kvinnan
rädd och vägrade ge mig vagnen, men jag försökte övertala henne att låta mig följa henne till hennes hem. Hon gav efter min
envishet och lät mig hjälpa henne med vagnen fortfarande lite misstänksam och förklarade för migatt hon hade sin väska i
vagnen.

Då insåg jag min dumhet. Den stackars kvinnan trodde att jag ville ta hennes väska. Jag lugnade ner henne och pratade lite
med henne, särskilt om den osäkerhet som finns i vårt samhälle och hur utsatta de äldre är för denna typ av brottslighet.

Vi gick tillsammans och lite mer självsäker sa hon att jag var en ängel. Jag började nästan gråta! Må Gud förlåta mig om
jag jämför mig med en av dem, vi är ofullkomliga varelser, med många svagheter och fel, men i den stunden var jag en sådan
i hennes ögon.

Om det är en plikt för en person att vara uppmärksam med våra äldsta, fromhet och goda avsikter är i islam en prioritet,
men tyvärr är det inte så idag. I ett samhälle som vårt, som lever stressad och överväldigad av problem, har vi försummat
och isolerat det, som en gammal sak man gömmer för att den stör oss och inte vet vad vi ska göra med det.

För den kärlek vi känner för vår Skapare som har gjort oss till varelser med känslor och vänlighet bör vi vara uppmärksamma
och kärleksfulla mot våra äldre. Vi måste sträva efter att ge dem lite tid, det kommer att göra dem lyckliga, lugna våra
hjärtan och skapa band som kommer att ge en bättre livskvalitet och ett lugnare samvete.