Vem var Leopold Weiss / Mohammed Asad? Svaren är många: en drömmare, mystiker, vandringsman, diplomat, rebell, författare,
tänkare. Svaren är beroende av vem som får frågan. Många har inget svar alls på denna fråga, men säkert var han en man som
inte lämnade någon samtida kulturellt intresserad oberörd, på ett eller annat sätt. Säkert också att han förtjänade väl
dessa namn Leopold och Asad, som båda betyder ”lejon”, för att han hade fått ett lejons mod att trotsa, stå på sig och söka
sina egna vägar.

Leopold Weiss föddes 1900 i den lilla polska staden Lwow, som då tillhörde Österrike. Hans barndomsår flöt lugnt och
skyddat i en förnäm judisk akademisk miljö. Hans farfar var ortodox rabbin i Czernowitz, och hans far var en framgångsrik
advokat, med drömmar om studier i naturvetenskap. Leopold var den äldste av tre syskon, och fadern ville överföra sina
drömmar till honom. Hans drömmar om att göra sin son till en naturvetenskapsman gick dock i stöpet. Sonen Leopold var
nämligen mera intresserad av att läsa spännande historiska romaner, indianböcker och poesi. Sonens lärare var däremot
förtjusta med anledning av hans litteraturintresse, ett förhållande som var till viss tröst för far Weiss.

En ung rebell

Leopold fick en grundlig undervisning i den judiska religionsläran. Hans föräldrar var dock inte särskilt religiösa, de
erkände endast formellt vissa trosläror som format deras förfäders liv, men gjorde aldrig ett minsta försök att tillämpa
dessa lärosatser varken i det praktiska livet eller i sitt etiska tänkande. Hursomhelst skulle sonen läsa både hebreiska
och arameiska, studera både Gamla testamentet och Talmud i sina båda versioner, inklusive kommentarerna.

Trots dessa gedigna studier, eller kanske just på grund av dem, så som han själv i sin biografiska bok ”Vägen till Mecka”
skriver, tycktes det honom som om ”Gamla Testamentets och Talmuds Gud fäste en överdriven vikt vid den ritual, enligt
vilket hans tillbedjare ansågs böra dyrka honom.

Det föreföll mig också, som om den Guden vore egendomligt intresserad av ett speciellt folks öden. Själva Gamla
Testamentets utformning som historien om Abrahams ättlingar var ägnad att låta Gud framstå inte som en hela mänsklighetens
skapare och uppehållare utan snarare som en stamgud.” (sida 59)

Hans besvikelse över judendomen ledde inte honom till att söka andra sanningar, utan till att han likt många andra snarare
intog en agnostisk inställning och sökte sig hellre till andra studier, och kände en stark oro för Europas intellektuella
utveckling i första världskrigets skugga. Han upplevde att Europa låg i ett andligt vakuum, alla de gamla etiska
värderingarna var utplånade, medan några nya värden inte kunde skönjas.

Han skriver: ”I avsaknad av tillförlitliga moraliska normer kunde ingen ge oss unga några tillfredställande svar på de
många frågor som förbryllade oss. Naturvetenskapen sade: ”Kunskap är allt” – och glömde att kunskap utan något etiskt mål
endast kan leda till kaos. Samhällsreformatorerna, revolutionärerna, kommunisterna – vilka alla otvivelaktigt önskade bygga
upp en bättre värld – tänkte endast i yttre sociala och ekonomiska termer. För att förebygga den bristen hade de upphöjt
sin ”materialistiska historiebeskrivning” till ett slags ny, anti-metafysisk metafysik. De traditionsenligt religiösa
människorna å andra sidan visste sig inget annat råd än att tillskriva sin Gud egenskaper, som härrörde från deras egna
tankegångar, vilka för länge sedan blivit stela och meningslösa. Och när vi ungdomar såg att dessa gudomliga egenskaper
ofta stod i skarp motsättning till det som hände i världen runtomkring oss, sade vi oss: ”Ödets drivkrafter är tydligen
inte identiska med de egenskaper som tillskrivs Gud. Därför finns det ingen Gud.” (Sida 60)

Äventyret börjar

1921 på Café des Westens i Berlin började ett nytt skede i den unge Leopolds liv. Han fick höra om Dr. Dammert som skulle
starta en nyhetsbyrå. Det var genom denna byrå som Leopold fick sina första journalistiska alster till omvärldens kännedom.
Men den stora vändpunkten i hans liv blev hans resa till sin morbror i Jerusalem.

Denna resa blev hans första kontakt med arabvärlden och med Islam. Senare erkände han att han i början av denna resa var
fången i den kulturellt egocentriska mentalitet som alltid präglat västerlandet.

Resan gick via Alexandria i Egypten. Hans resa genom Egypten mot Palestina lämnade honom inte oberörd. Allt som han såg,
från lantarbetare och generösa medresenärer till natursköna vyer och upplevelser i den nattliga öknen skulle lämna sina
spår i hans tankevärld och verk. En kärlek till denna för honom outforskade värld hade börjat spira inom honom.

Möten med muslimer

I Jerusalem öppnades en första dörr till Islam för den unge Leopold. Det hände genom en enkel, troende gamling, Leopold
frågade honom om muslimernas sätt att utföra bönen. Leopold menade att det vore bättre att tillbedja sin Gud tyst i sitt
hjärta. Den gamle mannen svarade att ”Gud har skapat både själen och kroppen. Därför bör människan bedja både med sin kropp
och själ”. Alla muslimer i hela världen ber på detta sätt, vända mot Mecka som en enda dyrkande kropp, med hela sin själ
och kropp inriktade på denna dyrkan av En Gud.

Koranens ord, som vi citerar påminner oss om Guds vägledning och ”Gud är den störste” (Allahu Akbar) påminner oss om att
det inte finns någonting annat värt att dyrka än vår Gud. Vi bugar oss djupt för att prisa hans makt och vi kastar oss
framstupa på marken för att vi inser att vi är intet inför honom. Sedan sitter vi för att be om hans gunst och förlåtelse.”
(Sida 89)

Efter denna händelse greps Leopold av en förunderlig känsla av ödmjukhet varje gång han såg en muslim försjunken i bön.
Leopold fick många vänner i Palestina. Han skrev åt Frankfurter Zeitung och drömde om att resa ännu längre österut. Han
reste till Kairo för att skriva mera, och kom till ännu djupare insikter om muslimer och deras tro. Han skriver: ”Det
tycktes mig att jag för första gången hade träffat på ett samfund, där släktskapen människorna emellan inte berodde på
slumpvisa gemensamma intressen i fråga om ras eller ekonomi utan något vida djupare och mera orubbligt, nämligen en på
gemensam livsåskådning grundad känsla av frändskap som eliminerade alla ensamheten skrankor mellan individerna. (Sida 108)

Efter att ha återvänt till Palestina ville han företa en resa till Syrien, men på grund av omständigheterna i landet fick
han inget tillstånd till detta och påbörjade istället en resa till Konstantinopel. Emellertid förlorade han sitt pass, och
beslutade att åka på egen hand till Damaskus. I Damaskus besökte han ofta Omajjad moskén och talade med dess imam. Han
skriver: ”Deras bön tycktes inte vara skild från deras arbetsdag, den utgjorde en del därav – åsyftade inte till att hjälpa
dem att glömma livet utan att minnas det bättre genom att minnas Gud.” (Sida 126)

Leopold tillbringade timmar med att läsa alla böcker om Islam han kunde komma över. Det var som om en ridå höll på att gå
upp. Han började se in i en tankevärld som han inte hade haft någon aning om. Han skriver: ”Islam tycktes vara inte så
mycket en religion i detta ords vanliga mening som snarare en livsform, inte så mycket ett teologiskt system som ett mönster
för det personliga och sociala beteendet, grundat på medvetandet om Gud. Ingenstans i Koranen kunde jag hitta någon
anspelning på ett behov av frälsning. Ingen ursprunglig arvsynd stod mellan individen och hans öde – ty intet skall
tillskrivas människan annat än det som hon själv har eftersträvat. Ingen asketism krävdes för att en dold port till
renheten skulle öppnas, ty renheten var människans rättighet alltifrån födseln, och synden innebar endast en avvikelse från
de medfödda, positiva egenskaper, varmed Gud sägs ha utrustat varje människa. Det fanns inte ett spår av dualismen i synen
på den mänskliga naturen; kropp och själ tycktes uppfattas som en odelbar enhet.” (Sida 127)

En främling återvänder

Efter en tid i Damaskus återvände Leopold till Europa, han hälsade på sin far i Wien och åkte till Berlin för att inställa
sig på ett möte med Frankfurter Zeitung, den tidning han arbetade för. Han beskriver sina första intryck åter på europeisk
mark som chockartade: ”Det gav mig nästan en chock att upptäcka att jag betraktade den en gång så välbekände europeiska
skådeplatsen med en främlings ögon.” (Sida 134) och ”Jag insåg att detta var ett samhälle som sökte en ny andlig
orientering sedan det övergivit Gud.”

Hemma igen

Våren 1924 återvände Leopold till Egypten och Kairo, denna gång utsänt av Frankfurter Zeitung. På resan från Alexandria
hade han sällskap av en grek och av en arab. En livlig diskussion uppstod om Islams sociala värld och rättvisa. Greken
riktade sig till araben med en lätt provocerande frågeställning: ”Hur kommer det sig att ni muslimer inte låter era döttrar
gifta sig men kristna eller judar? Det är väl ingen rättvisa!”

Araben svarade då: ”Ja, det kallar jag verkligen rättvisa! Vi muslimer tror inte att Jesus (fvmh) var Guds son. Men vi
betraktar honom som vi betraktar Moses och Abraham, och alla de andra profeterna i Bibeln, en sann Guds profet! Vi tror att
de alla har sänts till mänskligheten på samma sätt som den siste profeten Mohammed (fvmh). Följaktligen kan en judisk eller
kristen flicka, om hon gifter sig med en muslim, vara förvissad om att man i hennes nya familj aldrig kommer att yttra sig
vanvördigt om någon av de gestalter som är heliga för henne. Men om en muslimsk ung flicka gifter sig med en ickemuslim, är
det säkert att den hon betraktar som Guds utsände kommer att smädas, kanske till och med av hennes egna barn! Tycker du att
det skulle vara rättvis att utsätta henne för en sådan pina och förödmjukelse?” (Sida 182)

Leopold anlände till Kairo tre dagar före början av Ramadan. Han skriver: ”Jag erfor, att syftet med denna fastemånad är
tvåfaldigt. Man måste avhålla sig från mat och dryck för att med sin egen kropp uppleva vad de fattiga och hungrande
upplever. På det sättet dunkas social ansvarskänsla in i det mänskliga medvetandet som ett religiöst postulat. Det andra
syftet med fastandet under Ramadan månanden är självdisciplin – en aspekt av den individuella moralen, som starkt betonas i
alla islamiska lärosatser (såsom till exempel i den totala avhållsamheten från alla rusande medel, vilka Islam betraktar
som en alltför lättvindig utväg till undflykt från medvetenhet och ansvar). I dessa båda element – människans broderskap
samt den individuella självdisciplinen – började jag skönja grundlinjerna i Islams etiska livssyn.” (Sida 184)
I Kairo fick Leopold en chans att diskutera Islam lärosatser med akademiker vid Al-Azhars universitet. Han börjar också ana
att alla individer i den muslimska samfälligheten inte följer Islam, och att det finns både sekulariserade muslimer som
svikit Islams ideal och den som uppriktigt följer Islams läror. Han började också uppfatta skillnader mellan den arabiska
kulturen och Islam samt motsatserna mellan Koranens sanna budskap och mänskliga kulturella tolkningar och
verklighetsförklaringar samt Islams samstämmighet med vetenskapliga upptäcker.

Vägen till Mecka

1924 lämnade Leopold Egypten för en resa som skulle vara två år och slutade med att han omfamnade Islam 1926.
Han färdades genom Transjordanien, Syrien, Irak, Iran, Kurdistan och Afghanistan. Under dessa två år nalkades han sakta men
säkert sitt beslut.

”Jag tror att det måste varit då, som jag utan att ännu till fullo själv inse det, upplevde nådens begynnelse… den nådens
uppenbarelse, som säger dig att det är du som är den väntande…

Mer än ett år gick mellan den där ritten över is och snö och min omvändelse till Islam, men redan då red jag – utan att
veta det – raka vägen till Mecka.”

Salaam, Nov-Dec 1996, Sida 20 – 26