Peiman Salehi – Middle East Monitor
År 1795 publicerade den tyske filosofen Immanuel Kant ”Den eviga freden”, där han föreställde sig en värld styrd inte av imperier utan av lagar – en federation av nationer byggd på principerna om rättvisa, förnuft och återhållsamhet. Ett och ett halvt sekel senare, i kölvattnet av två världskrig, försökte mänskligheten förverkliga den visionen genom att skapa Förenta nationerna. Det var tänkt att vara världens moraliska kompass, en väktare av fred och en domare mellan de mäktiga och de maktlösa.
Åttio år senare har den drömmen urholkats. Det som en gång utformades som en opartisk institution som skyddar den internationella ordningens regler har i allt högre grad blivit ett instrument för geopolitisk bekvämlighet som legitimerar interventioner, ursäktar straffrihet och speglar de ojämlikheter som det var tänkt att korrigera. Från stödet av Israels egenskap av stat 1948 till dess förlamning under årtionden av ockupation och bombardemang i Gaza, återspeglar FN:s meritlista inte balans utan partiskhet. Dess tystnad under Iran-Irakkriget, dess sanktionsregimer som oproportionerligt skadar sydliga ekonomier och dess oförmåga att förhindra humanitära katastrofer från Jemen till Sudan avslöjar alla ett djupare strukturellt misslyckande.
Organisationen som skulle överskrida maktpolitiken har blivit underordnad den. Veto systemet, utformat för att bevara stabiliteten efter kriget, har istället institutionaliserat hierarkin. Det ”internationella samfundet” betyder alltför ofta den nordatlantiska gemenskapen och den regel baserade ordningen fungerar mer som en slogan än en gemensam verklighet. När USA eller dess allierade agerar ensidigt ger FN moralisk täckmantel; när nationer i det globala syd kräver ansvarsskyldighet åberopar de procedur och förseningar.
Den senaste aktiveringen av ”snapback-mekanismen” mot Iran understryker denna obalans. Medan väststater framställer den som ett försvar av icke-spridnings normer, förkroppsligar den för en stor del av världen urholkningen av multilateral legitimitet. Ett organ som en gång påstod sig representera hela mänskligheten verkar nu vara fånget för ett fåtals intressen. Denna uppfattning, inte bara i Teheran, utan i hela det globala syd, har drivit på ett tyst men djupt sökande efter alternativ.
Som Amitav Acharya argumenterar i The End of American World Order, byggdes systemet efter 1945 på antagandet om en enda tyngdpunkt, en värld som kretsade kring Washington. Det antagandet håller inte längre. Det tjugoförsta århundradet definieras av vad Acharya kallar ”multiplexordning”: överlappande regionala makter, flera källor till legitimitet och konkurrerande institutionella visioner. ASEAN, BRICS och Shanghai Cooperation Organization är inte uppror mot FN; de är svar på dess föråldring. Tillsammans representerar deras medlemsstater en andel av den globala BNP som överträffar Japans och en ökande kapacitet att forma världens ekonomiska och politiska agenda.
Ironin är att även inom väst växer desillusioneringen med FN. När Israels ambassadör teatraliskt rev sönder FN-stadgan i generalförsamlingen och kastade den i en papperskorg, var det inte en isolerad trots handling, utan ett symptom på ett djupare förakt. För makter som är vana vid straffrihet spelar internationell rätt bara roll när den begränsar andra. För dem som drabbas av denna dubbelmoral har FN:s auktoritet blivit ihålig.
Frågan är då om Förenta nationerna fortfarande kan återta sitt grundläggande syfte att fungera som en legitim skiljedomare snarare än en makt plattform. Svaret kanske inte längre ligger inom själva institutionen. Den omfördelning av ekonomisk, teknologisk och politisk makt som nu pågår över det globala syd skapar gradvis en värld som inget enskilt block kan dominera. När regionala makter hävdar sin autonomi skapar de just den balans som FN var tänkt att upprätthålla men misslyckades med att genomdriva.
Detta är inte en uppmaning att överge multilateralismen, utan att rädda den från monopol. Andan i Kants eviga fred, en moralisk ordning grundad på lag snarare än våld, kräver en mångfald av deltagare, inte en endas påbud. Ett trovärdigt internationellt system måste återspegla verkligheten i det nuvarande århundradet, där legitimitet härrör från samarbete, inte tvång.
Framtiden för global styrning beror alltså på en paradox: ju svagare västvärldens maktmonopol är, desto starkare är utsikterna för en verkligt universell ordning. När ekonomiskt och politiskt inflytande fördelas jämnare kommer incitamentet att bevara gemensamma regler att växa. I det ögonblicket kan även de som en gång använde FN som ett vapen för att få dominans återupptäcka dess nödvändighet som en neutral skiljedomare.
Åttio år efter grundandet står Förenta nationerna som både ett monument och en spegel, en påminnelse om mänsklighetens högsta strävanden och dess ihållande misslyckanden. Utmaningen för världens framväxande makter är inte att förkasta detta arv, utan att reformera det genom exempel. Först när det globala syd uppnår styrkan att kräva rättvisa och västvärlden ödmjukheten att acceptera den, kan Kants dröm om evig fred gå från filosofi till praktik.
Original text: From Kant’s dream to today’s reality: The United Nations and the crisis of global legitimacy
