Karim Lallouche – Participation et Spiritualité Musulmanes (PSM)

Tänk om vi, för en dag, tog oss tid att stanna upp… bara för att säga tack?

Varje 11 januari inbjuder Världstacksdagen oss att ta en ny titt på detta ord som vi ibland uttalar automatiskt, utan att alltid inse dess djup. Ändå ligger bakom dessa fem bokstäver en extraordinär kraft: kraften att skapa kontakt, att lugna hjärtan, att vårda tacksamhet och att påminna oss om att vi aldrig är ensamma.

Att säga ”tack” är inte bara en fråga om artighet. Det är en medvetenhetshandling, en gest av närvaro till andra, och ibland till och med en form av visdom. På denna dag tillägnad tacksamhet, låt oss ta oss tid att återupptäcka rikedomen i detta enkla men viktiga ord, som belyser våra mänskliga relationer och vår koppling till det gudomliga.

Tack. Ett enkelt ord, men ett som bär med sig en mängd lika viktiga begrepp. Ett ord som är en källa till personligt och kollektivt välbefinnande. Det gynnar både givaren och mottagaren.

Ordet ”Tack” framkallar det andra i vårt undermedvetna. Att tacka någon för en vänlighet de har visat oss är en form av artighet, en uppförandekod i samhället. Föräldrar lär sina barn den berömda frasen mycket tidigt: ”Vad säger vi?” Och barnet svarar: ”Tack.”

Att lära sig denna regel från ung ålder är av yttersta vikt. Det handlar om att lära sig hur man lever i samhället.

Att lära sig att tacka innebär att lära sig att känna igen vänligheten hos dem som hjälper oss eller gör oss gott.

Att säga tack sätter ord på en känsla av tacksamhet gentemot vår välgörare.

Det handlar om att uppleva utmaningen att övervinna vårt ego, som vanligtvis säger oss att det inte behöver någon och är självförsörjande.

Ytterst handlar det om att uppleva ödmjukhet, att inse att vi behöver varandra. Det handlar om att sträcka ut en hand till den person som har hjälpt oss och säga: ”Du gjorde rätt; se hur glad och tacksam jag är.”

Ytterst, genom att säga ”Tack”, gör vi omedvetet lika mycket gott för oss själva som för dem som har hjälpt oss.

Denna upplevelse får ännu större mening och värde när den sker inom ramen för vår intima relation med det Gudomliga. Att tacka Skaparen för hans otaliga välsignelser är först och främst en medvetenhet om hans välsignelser och ett erkännande av hans välvilja mot oss. Det är därför Han säger till oss i sin bok: … ’Om ni visar tacksamhet skall Jag ge er en större [belöning]… (Koranen, 14:7)

En enorm möjlighet till tillbedjan erbjuds således dem som vet hur man griper tag i den: att tillbe genom tacksamhet. Vägen till Gud blir en kunglig väg. Att erkänna kungarnas Konungs välsignelser, hans nåd, hans barmhärtighet. Allt blir ett objekt för tacksamhet: hälsa, syn, hörsel, liv, barn, arbete, fritid, mat, kläder – Gud är närvarande överallt. Vi skulle kunna gå längre genom att säga att vi bör tacka Gud även under prövningar, såsom förlusten av en närstående, sjukdom och olyckor i det dagliga livet. Hur? Helt enkelt genom att titta på de andra välsignelserna. Under prövningar fokuserar vi på den svåra situationen och glömmer alla andra välsignelser som fortfarande finns där och som förtjänar vår tacksamhet för Guds fortsatta närvaro.

Det här är steg vi måste klättra uppför genom att öppna våra hjärtans ögon för att visualisera dem. Så många välsignelser, som viskningar; för att höra dem måste vi vara tysta.

Låt mig i alla fall säga ”tack” för att du tog dig tid att läsa dessa få rader. Jag kunde inte låta dig gå utan att säga några ord; jag skulle inte ha missat denna möjlighet för allt i världen.

Ett ord till de kloka… tack.