Meron Rapoport – +972 Magazine

 

Förra veckan skapade den israeliske oppositionsledaren Yair Golan internationella rubriker när han i en intervju på israelisk radio förklarade att ”ett förnuftigt land inte för krig mot civila, inte dödar spädbarn som hobby och inte syftar till att fördriva en befolkning.”

Det var en sällsynt intern anklagelse, även om det knappast är ett radikalt påstående att antyda att Israel begår krigsförbrytelser i Gaza. Armén själv erkände för den israeliska tidningen HaMakom att 82 procent av de som dödades i Gaza under de första två månaderna efter att vapenvilan kollapsade var civila. De nio barnen i familjen Al-Najjar, eller de som brändes levande i Gazas Fahmi Al-Jarjawi-skola efter en israelisk flygattack – dessa är de senaste bevisen på denna brutala verklighet.

Men bara några dagar senare ändrade Golan kurs och hävdade i Channel 12:s ”Meet the Press” att ”Israel inte har begått krigsförbrytelser i Gaza” och ”inte dödar spädbarn för skojs skull”.

En enkel förklaring till Golans omsvängning ligger i valberäkningar. En opinionsundersökning av den israeliska dagstidningen Maariv visade att Golans Demokratiska parti sjönk från 16 till 12 förväntade platser i Knesset efter hans första intervju i offentlig radio. Ändå sa en efterföljande opinionsundersökning av Channel 12 att de inte skulle rösta på Golan efter hans kommentarer, men 7 procent sa att de hade bestämt sig för att rösta på honom på grund av vad han sa.

Under de senaste månaderna har Golan gynnats av att ses som den enda oppositionsfiguren som är villig att konfrontera Netanyahu och hans regering direkt, och hans framträdande roll i den regeringskritiska proteströrelsen har ökat i motsvarande grad. I detta avseende borde denna senaste konfrontation bara förstärka den bilden.

Ändå avslöjar även Maariv-opinionsundersökningen ensam – som fortfarande ger Golan 12 platser efter hans kommentar om att ”döda spädbarn som en hobby”, något överraskande. I ett politiskt klimat där det är fullständigt illegitimt att anklaga Israel för att avsiktligt döda Gazas barn, och där, enligt en skrämmande ny opinionsundersökning, 82 procent av israeliska judar stöder massförvisningar och 47 procent stöder den bibliska slakten av erövrade städer – på något sätt stödde över 10 procent av judiska israeler fortfarande en politiker som fördömde just dessa grymheter. Och detta var innan hans vändning.

När vi inkluderar Israels palestinska medborgare, som knappast behöver Yair Golan för att namnge vad de ser dagligen, finner vi att mer än 20 procent av befolkningen i Israel tror att deras land begår krigsförbrytelser i Gaza. Om så är fallet borde vi höra denna åsikt från en av fem kommentatorer, analytiker och experter. Ändå skulle det i verkligheten vara svårt att hitta ens en av 100 – till och med 500 – som är villig att uttrycka sådan kritik i israeliska medier.

Att tysta dessa farhågor är inte nytt. Före den 7 oktober var det redan politiskt giftigt att ifrågasätta myten om Israels grundläggande militära rättfärdighet. Efter attackerna blev det fullständigt otänkbart. Men under de senaste veckorna, särskilt sedan Israel ensidigt bröt vapenvilan i början av mars, har medvetenheten om arméns krigsförbrytelser i Gaza gått bortom den radikala vänstern och det palestinska samfundet, och in i en bredare mainstream-debatt.

Det finns den tidigare israeliske arméchefen Moshe Ya’alon, som nyligen sa att Israel ”skickar soldater för att begå krigsförbrytelser i Gaza”, och den tidigare premiärministern Ehud Olmert, som denna vecka hävdade att Israel ”inte längre kämpar mot Hamas” och fördömer deras vapenförvandling av svält som ett krigsbrott. Och det finns de växande veckovisa demonstrationerna där deltagarna håller foton av palestinska barn som dödats i Gaza, och tidigare domare och andra högre tjänstemän skriver under petitioner som åberopar ”plikten att vägra uppenbart olagliga order”.

Så även om Golans vändning är en besvikelse – särskilt från någon som positionerar sig som Netanyahus principiella alternativ – spelar hans individuella hållning mindre roll än det skiftande politiska landskapet den återspeglar. Att dessa röster förblir utestängda från den allmänna debatten betyder inte att de inte existerar, eller att de inte växer – det avslöjar bara den feghet och moraliska bankrutten hos israeliska medier och det politiska etablissemanget.

 

Arméns sviktande trovärdighet

Redan före mars, när Israel ensidigt bröt mot vapenvilan, hade sprickor redan uppstått inom Israels mittenblock – samma allmänhet som översvämmade gatorna för att protestera mot rättskuppen men ändå anmälde sig till reservtjänstgöring efter den 7 oktober, antingen av genuin tro på att ”förgöra Hamas” eller av pliktkänsla. Ya’alon, en förebild för Israels mittenpublik, började beskriva Gazas förstörelse som ”etnisk rensning” redan i december 2024, och hans språk har djupt påverkat den allmänna debatten, inklusive personer som Yair Golan.

Men när Israel uttryckligen saboterade en omfattande gisslanaffär för att förlänga kriget, blev dessa sprickor till klyftor. Genom dem har verklighetens osminkade fasor i Gaza börjat framträda.

Denna förnyade offensiv – som inleddes trots ett överväldigande offentligt stöd för att avsluta kriget för att säkra frigivningen av gisslan – blottlade den ihåliga retoriken hos både regeringen och militären. Medan tjänstemän skryter om ”total seger” över Hamas och hävdar att militära åtgärder räddar gisslan, dödar israeliska operationer i Gaza i verkligheten mestadels civila och äventyrar de israeliska fångarna (för att inte tala om den systematiska utplåningen av Gazas stadsrum, som fortfarande får mycket mindre offentlig granskning än vad som motiverar).

Israels utnyttjande av svält i Gaza spelade också en viktig roll i att förändra stämningarna. När Israel stoppade allt humanitärt bistånd i början av mars väckte beslutet föga inhemsk protest – Channel 12:s Amit Segal påminde Golan under deras intervju med ”Meet the Press” om att han ursprungligen hade förespråkat svält av Gazas befolkning i krigets tidigare skeden. Men den senaste tidens flod av bilder – utmärglade spädbarn, desperata pöbelhopar som plundrar hjälpdistributionsplatser – har börjat spräcka även denna likgiltighet.

Som ofta händer har förändringen skett indirekt, främst genom internationella mediers oavbrutna bevakning av Gazas humanitära katastrof. Men talande nog har även israeliska medier visat fler och fler bilder från Gaza-remsan, oftast genom linsen av ”hur världen ser på oss”.

Även den israeliska militären har djupt urholkat sin egen trovärdighet bland mitteninvånare i Israel. Vanligtvis har den israeliska arméns reserv av allmänhetens förtroende gett ett ytskikt av ”säkerhet” åt fundamentalt politiska handlingar, inklusive bosättningsutbyggnad och det exklusiva beroendet av militär makt i hanteringen av palestinier. Ändå har militären fullständigt misslyckats med att dölja sina handlingar i Gaza – massförflyttningen av den palestinska befolkningen, konstruerad svält och den enorma förstörelsen av urban infrastruktur – med någon säkerhetsrättfärdigande. Den fördömande bedömningen som nu cirkulerar bland Tel Avivs övervägande mitteninvånare mot regeringen – ”Armén har fallit, precis som polisen under Ben Gvir” – återspeglar denna förändring.

För Israels mitteninvånare började arméns nya stabschef, Eyal Zamir, sin mandatperiod på fel fot genom att avsätta en av sina mest betrodda personer, den tidigare IDF-talespersonen Daniel Hagari. Zamirs efterföljande misslyckande med att distansera sig från Netanyahu och den högerextreme ministern Bezalel Smotrich har bara cementerat hans image som deras politiska upprätthållare. När Netanyahu öppet säger att målet med kriget är etnisk rensning av Gazas befolkning (och ramar in det som ”att genomföra Trump-planen”), klingar arméns desperata försök att omdöpa dessa handlingar till ”säkerhetsåtgärder” alltmer ihåliga.

Denna urholkning av förtroendet för armén, och den påtagliga oron kring den bland dess högsta chefer, blottlades i en nyligen publicerad artikel av krigskorrespondenten Ron Ben-Yishai på den israeliska nyhetssajten Ynet. Artikeln kanaliserade oro från ”toppgeneraler i IDF” om växande allmänhetens skepticism mot både deras förmåga att ”frige gisslan samtidigt som de besegrar Hamas” och deras uppförande i Gaza. En ”högre militär källa” insisterade: ”Vi vet vad vi gör, och det finns tecken på att det fungerar.”

Den allmänna reaktionen var förödande. Artikeln publicerades i en enormt populär mainstream-tidning (inte vänsterlutande publikationer som Haaretz eller Local Call) och fick 157 kommentarer – varav endast en eller två stödde arméns påståenden; resten avvisade dem med direkt hån. Som en typisk kommentar uttryckte det: ”När IDF-generaler säger ’Vi vet vad vi gör’, säger vi: Vi varken tror eller litar på er.”

Stabschefen Zamir verkar inse den potentiellt bestående skadan från denna klyfta mellan militären och personer som Ya’alon och Golan. Medan den religiös-sionistiska sektorns inflytande växer inom leden, förlitar sig armén fortfarande fundamentalt på detta ”patriotiska centrum” som både utgör de flesta av reserverna och protesterna på Kaplan-torget för att fylla strids-, befäls- och särskilt tekniska roller.

Zamirs försök att slå tillbaka mot den politiska ledningen, antingen genom att abrupt avskeda Netanyahus handplockade Shin Bet-chef general David Zini från hans militära post, eller genom att offentligt avvisa Zinis uttalande om ”evigt krig”, återspeglar hans oro över denna kris. Men dessa minimala gester kan visa sig otillräckliga för att återuppbygga arméns brutna trovärdighet hos dess kärnväljare.

 

En grundläggande uppgörelse

Taktiker med ursprung i den radikala vänstern, som att visa bilder på barn dödade av Israel i Gaza eller hålla antikrigsdemonstrationer nära gränsstaketet, har onekligen bidragit till att förändra den offentliga debatten och ”spräcka likgiltighetens mur”.

Men att tala om israeliska krigsförbrytelser sträcker sig nu långt bortom aktivistkretsar. Vid ett möte på Rabin-torget i Tel Aviv, som hölls förra veckan under titeln ”Avsluta galenskapen”, var frågan i centrum: Ya’alon förklarade spädbarnsmord som ”regeringspolitik”, medan protestledaren Ami Dror sa: ”En nation av Förintelseöverlevande kan inte svälta spädbarn.” De tusentals i publiken, som liknade den traditionella moderatvänsterdemografin, applåderade dessa en gång otänkbara ord.

En växande offentlig erkännande av Israels krigsförbrytelser i Gaza ensamt kommer dock inte att stoppa kriget. Det kommer att kräva flera konvergerande krafter: Trumps önskan om lönsamma Gulfstatsavtal; europeiskt tryck som drivs av de ofattbara bilder som kommer ut ur Gazaremsan; den växande vågen av vägran i den israeliska armén (men fortfarande inte helt kvantifierbara); utvecklingen i Israels konstitutionella kris, som nu kretsar kring utnämningen av Shin Bet; krigets ekonomiska påfrestningar; och mer.

Ändå är det faktum att detta förändrade medvetande sker överhuvudtaget djupt viktigt – särskilt eftersom det sprider sig trots medie- och politisk tystnad, eller kanske på grund av den. Detta uppvaknande skulle kunna omforma den nuvarande politiska diskursen, sätta press på personer som Golan att bryta sin tystnad framöver och spela en roll i ”dagen efter”-debatten om Gaza. För detta lands framtid är denna uppgörelse grundläggande.

 

 

Original text: For more Israelis, calling out war crimes is no longer taboo