Leila Nicolás Rahbany – Webislam

Den slogan som lanserades av den arabiska revolutionen ”Folket vill…” var huvudnyckeln för att inleda de omfattande förändringar som spred sig till alla hörn av det arabiska hemlandet, och några av dessa förändringar har pekat helt rätt på den centrala frågan, den palestinska frågan i synnerhet, som tack vare Palestinas barn, har rekonstruerats i sitt uttryck som ”Al Nakba” (katastrofen), för att omvandla den med sitt blod, till ett nytt uttryck av hopp för återvändande och seger.

Utan tvekan, den tekniska utvecklingen och det civila samhällets effektivitet har ökat sitt inflytande på politiken, vilket hade redan visat sig i väst, särskilt efter Sovjetunionens fall och uppvaknandet av nationalismen och de färgade revolutioner som spreds i Östeuropa och på Balkan. Och nu även araberna har upptäckt de ”fredliga och civila rörelsers” egenskaper och deras inverkan på förändring och transformations processer, vilket kan ses i Egypten och Tunisien medan våldsamma rörelser som har valt vägen mot förstörelse, misslyckades i Syrien, precis som illusionen om förändring genom utländskt bistånd i Libyen.

I Internets tid och satellit information, utan någon möjlighet att monopolisera nyheter och bilder, har de civila rörelserna fått mer styrka och vi ser nu hur Palestina börjar avslöja den israeliska propagandans falskhet om dess etiska överlägsenhet, deras rätt till självförsvar och visar den palestinska frågans djupt och livskraft i den arabiska allmänhetens uppfattning. De arabiska massornas mobilisering har blivit en reklam pelare riktad till den internationella allmänna opinionen som uttrycker arabernas uppfattning, förkastar den israeliska ockupationen, och avslöjar den stora klyftan mellan vad de arabiska regimerna gjorde när det gäller i Israel och folkets egen vision, och där inkluderas också folk från länder som har undertecknat fredsavtal med Israel.

Amerikanerna och israelerna fruktade de konsekvenserna av bilder som visade fredliga marscher mot Palestina och Israels grymheter som begicks vid gränserna samt det inflytande de kunde ha på den internationella opinionen mot Israels expansion och dess solidaritet med frågor utanför deras gränser, som den palestinska frågan, därför var de snabba att skylla Syrien och motståndet på det som hände. Väst och Israel kunde inte kosta på sig ännu en negativ bild på internationella medier, som skulle läggas till tidigare förluster som har visat svagheten i den sionistiska enheten och bristen på internationell legitimitet som sådan, därför var de snabba med att avleda västvärldens allmänna opinions uppmärksamhet från det som verkligen hände genom att sälja idén om konspiration, eftersom det civila samhället i västvärlden som stöder den palestinska saken är varken organiserade eller är stabil, den förstärks eller försvagas på grundval av händelser. Den visar entusiasm och mobiliseras när det händer något stor som rapporteras med bilder som visar de israeliska illdåd på tv-skärmar och Internet, och försvagas till nästan försvinna i tider av stabilitet.

Israelerna och amerikanerna har blivit medvetna om vikten av att vända sig till västvärldens civila resonemang istället för araberna, och vet hur man pratar med dessa solidariska strömmar med den arabiska sakfråga närmare bestämt i Europa, med beaktande av deras struktur, olikheterna bland gräsrötterna, deras mål och de incitament som uppmuntrar sådana grupper att mobilisera sig, de kan beskrivas (arten av dessa strömmar) på följande sätt:

• En liten minoritet som betraktar Israel som en illegitim enhet som borde tas bort. Denna ström minskade med undertecknandet av Osloavtalet och andra avtal runt omkring det.
• Några strömmar som mobiliseras på grund av sitt intresse för rättvisa och mänskliga rättigheter och hittar i Israels brott mot internationell rätt och palestiniernas mänskliga rättigheter ett incitament att mobilisera sig precis som vilken annan kränkning av dessa rättigheter.
• Vänster strömmar som stödjer den palestinska saken, de baseras i sina ideologiska principer som strider mot USA:s och dess imperialistiska hegemoni mot vilket har de ofta kämpat mot i olika delar av världen, bland dem finns de antiglobaliseringsrörelser.
• Strömmar som agerar på grund av sitt medfödda hat för krig, vilket krig som helst, och deras syn på att lösa alla konflikter med fredliga medel.
• Aktiva och solidariska strömmar med alla olika former av motstånd mot olika former av hegemoni, ockupation och rasism. Deras stöd till motståndet grundar sig på folkets lagliga rätt att stå emot ockupationen.
• Strömmar som mobiliseras på grund av sin avsky för den sionistiska rörelsen och dess instrument, men är för Israels existens och dess säkerhet, och efterlyste en fredlig och övergripande lösning mellan parterna.
• Strömmar som stöder det palestinska folket, deras rätt att vara fria och etablera en stat där de kan leva i fred vid sidan av staten Israel, och denna lösning, som uppmanar de två staterna, är den lösning som de flesta ovan nämnda strömmar stöder.

Trots deras begränsningar och deras säsongsbetonade verksamhet har dessa civila demonstrationer visat sin moraliska effektivitet världen över moraliska och dess positivt inflytande, dock begränsad, för att sätta press på beslutsfattare i väst. Men dessa solidariska utbrott av mänsklig och säsongsbetonade karaktär har inte kunnat någon gång uppnå tillfredsställande nivåer och blir en permanent och effektivt stöd, och inte heller har man kunnat garantera en egen rörlighet, eftersom deras demonstrationer av stöd och solidaritet aktiveras av segrarna på slagfältet eller av stort illdåd och massakrer som överskuggar hela mänskligheten.

Dessutom, och viktigast av allt, kräver dessa rörelser och strömmar effektiva kommunikationsmedel som överför bilder och sanningen över vad som händer, som vissa arabiska tv-kanaler som sänds via satellit gjorde förut, inklusive Al Jazeera. Men detta var innan denna Tv-kanal blandades in i konspirationer för att störta regimer, och innan de förlorade sin trovärdighet genom vittnen på plats som dementerade information den Qatar-baserade kanalen hade presenterat, precis som Internationella tribunalen för Libanon som förlorade all trovärdighet genom att godkänna och ställa upp med falska vittnen.

På grund av alla dessa skäl har världen inte mobiliserat sig i solidaritet med protestmarscherna vid gränserna med Israel och för att kritisera Israels massakrer där. Men trots detta har marscherna vid gränsen på den ockuperade Palestina, inlett en ny era, vilket har erkänts av Israel själv, palestinierna har brutit igenom barriären av rädsla, och saker kommer aldrig att bli densamma efter dessa protestmarscher.

Folket vill befria Palestina, folket vill gå tillbaka till sina hem, folket vill ha ett slut på ockupationen … de är slagord som det palestinska folket hade med sig, och med dem smärtan av påtvingad migration, de gick mot gränsen till ockuperad mark, de tittade längtansfull på den och gav den ett löfte om att återvända.

Det palestinska folket marscherade med några paroller, enkla och populära men fyllda av signaler att det verkligen finns ett palestinskt folk som kräver sin rätt till sitt land, och att de inte är endast ett fåtal spridda grupper i diasporan. Och att Ben Gurions profetia om att den palestinska saken skulle med tiden vissna och dö med nya generationer har inte varit något annat än en illusion, och beviset har vi här, genom ett levande engagemang hos de unga palestinier som stod upp och protesterade för att försvara sin rätt att återvända på ett mycket mer övertygande sätt än några få PLO:s ansvariga och det gamla gardet i det palestinska ledarskapet.

Nu när den 25 maj firades den elfte årsdagen av södra Libanons befrielse, har palestinier öppnat en dörr i sin väg till återvändande till Palestina, och dag efter dag, undergrävs Israels avskräckande förmåga, precis på samma sätt som det urholkas dess legitimitet och dess existens legitimitet som en institution etablerade på andras mark och med våld. Den mest uttrycksfulla beskrivning av det som sker nu med Israel som ser sin existens som en institution i fara görs av Ari Shavit i tidningen Haaretz i en artikel där han säger: ”Israel har förvandlats från en nationell rörelse som hade legitimitet utan någon institution till en institution som saknar legitimitet.”

Anteckningar

Nicholas Rahbany Leila är en kolumnist och professor vid Lebanese International University. Artikel publicerades på arabiska i författarens blogg: http://leilanrahbany.blogspot.com/