Dr Mustafa Fetouri – Middle East Monitor

När Iran avtalet undertecknades 2015 markerade det kulmen på åratal av mödosamma förhandlingar med USA, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Europeiska Unionen, Ryssland och Kina. De hyllade det alla som en milstolpe i diplomatisk branschen, en prestation som tjänade regional stabilitet och global icke-spridning. Det var också ett exempel på vad multilateralism kan göra när det ges chansen.

För Iran var avtalet mer än en teknisk överenskommelse; det var ett diplomatiskt genombrott som motverkade årtionden av att enbart framställas som en pariastat. Efter mer än trettio år av att utveckla sin kärnvapen kunskap hade Iran också bemästrat förhandlingskonsten och lagt av sig bilden av en nation som bara är skicklig på att ”stödja terrorism”, sprida rädsla och oro.

Idag befinner sig dock Islamiska republiken under oprovocerad militär aggression. Den här gången från en regional hegemoni, Israel, med stöd av ett bländande grönt ljus och betydande militära förnödenheter från USA. Faktum är att president Donald Trump enligt uppgift förbereder sig för att beordra direkt amerikansk militär inblandning i vad som har blivit en kampanj ledd av Israel; en kampanj som systematiskt riktar sig inte bara mot Irans kärnkraftsprogram utan även mot många av dess viktiga infrastrukturer som byggts upp trots årtionden av kvävande sanktioner. Ironin är skarp: Washington, en gång undertecknat JCPOA och en självutnämnd väktare av fred och en regelbaserad internationell ordning, är nu delaktigt i, och deltar aktivt i, en olaglig militär kampanj mot en suverän stat, trots att de en gång lovat att lösa sådana spänningar genom diplomati.

Europeiska länder, och EU som institution, var djupt engagerade i förhandlingarna som ledde till JCPOA, och arbetade ofta lika hårt som, om inte hårdare än sina amerikanska motsvarigheter för att säkra avtalet. Ändå, idag, när krisen närmar sig sitt farligaste skede, har Europa åsidosatts. Vändpunkten kom med president Trumps ensidiga beslut att riva upp avtalet under sin första mandatperiod. Nu, efter att ha återvänt till makten med ännu mer aggression, driver Trump vad som motsvarar ett krav på Irans totala kapitulation, helst efter att ha avvecklat dess mest mödosamt vunna bedrift: behärskning av kärnteknik, en strategisk förmåga som traditionellt monopoliserats av världens rikaste och mest militariserade stater.

Den tyske förbundskanslern var slående uppriktig, kanske oavsiktligt, när han avslöjade västerländskt hyckleri, inklusive Tysklands eget. Han berömde inte bara Israel för dess bombardemang av Iran utan stödde också öppet idén om påtvingat regimskifte. Han hävdade att Israel gör det ”smutsiga jobbet” för alla andra och tillade: ”vi är också offer för denna regim [Irans]” som han sa ”förde död och förstörelse till världen”. Oavsett vad han hänvisade till i en sådan laddad atmosfär full av anklagelser spelar det inte längre någon roll vad Iran faktiskt gjorde; hon är redan anklagad för nästan varje konflikt och kris världen över.

Frankrikes president Emmanuel Macron var något mer återhållsam än Tysklands Merz. ”De som tror att bombningar utifrån kan rädda ett land trots sig självt och mot sig självt har alltid haft fel”, sa han, innan han fortsatte med att fördöma attackerna mot civila områden och infrastruktur som ”absolut oacceptabla” och krävde en återgång till diplomati. Ändå vågade ingen av de västerländska ledarna – inklusive Macron och Merz – använda rätt ord för att beskriva Israels handlingar för vad de är: öppen, olaglig och oprovocerad aggression. Endast Moskva bröt den diplomatiska tystnaden. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov beskrev de israeliska attackerna som ”oprovocerade militära attacker … kategoriskt oacceptabla”, och de ”bryter mot FN-stadgan och internationell rätt”, sa Lavrov. Kina, en annan undertecknare av kärnkraftsavtalet, fördömde på liknande sätt attackerna som kränkningar av Irans suveränitet, säkerhet och territoriella integritet.

När avtalet slöts 2015, när det väl var slutfört, hyllade alla dessa länder det. Till exempel sa den dåvarande tyska förbundskanslern Angela Merkel: ”Vi har aldrig varit så nära en överenskommelse som hindrar Iran från att ha kärnvapen”, medan Frankrikes Macron förklarade: ”Under inga omständigheter kommer Iran någonsin att söka eller inneha några kärnvapen.” EU:s dåvarande chef kallade avtalet ”ett tecken på hopp för hela världen”. Idag har hennes efterträdare, den nuvarande EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, Kaja Kallas, visat tillräckligt mod för att åtminstone tala med Irans utrikesminister och sagt att ”Endast diplomati kan leda till en varaktig lösning. EU är redo att stödja.”

I Iran känner sig hårdföra fraktioner som alltid motsatt sig avtalet nu rättfärdigade. De fortsätter att klandra den tidigare presidenten Mohammad Khatami för att ha anammat vad de såg som ett naivt avtal, trots det korta hopp det gav för Irans återintegrering i vad väst kallar det ”internationella samfundet” – en fras som för många nu klingar ihålig, utformad för att maskera hyckleri och skydda makt från ansvarsskyldighet i en värld som alltmer avskaffas från rättvisa. Vad Teheran inte förutsåg var att en stor global makt som USA så öppet skulle kunna bryta mot sin egen underskrift, helt enkelt för att en ny president hade anlänt med en annan agenda och en farligt förenklad syn på en alltmer komplex värld.

När president Trump ensidigt drog tillbaka USA från kärnavtalet uttryckte nästan alla andra undertecknare, särskilt européerna, sin bestörtning. Tysklands förbundskansler Angela Merkel kallade det ”en stor diplomatisk framgång” och uppmanade till att det skulle bevaras. Frankrikes president Emmanuel Macron betonade att avtalet var ”nödvändigt för global säkerhet” och lovade att undvika eskalering. Storbritanniens premiärminister Theresa May erkände att det var ”inte perfekt, men fungerande”, vilket bekräftade Storbritanniens engagemang tillsammans med Frankrike och Tyskland. EU:s utrikespolitiska chef Federica Mogherini förklarade: ”Vi är fortsatt helt engagerade i avtalet och i att säkerställa dess fullständiga genomförande.” Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sa att Europa skulle ”stå fast bakom” avtalet. Det är också anmärkningsvärt att Rysslands president Vladimir Putin varnade för att USA:s utträde ”hotar internationell säkerhet och undergräver förtroendet för globala avtal.”

Trots sina starka ord vidtog dessa länder inga effektiva åtgärder för att avskräcka president Trump när han drog tillbaka USA från avtalet och återinförde sanktioner mot Iran. Nästan alla vägrade att erkänna de amerikanska sanktionerna. Vissa, som Frankrike, sökte till och med sätt att kringgå Trumps sanktioner utan att provocera honom. Varför? Helt enkelt för att de avtal de har med Teheran tjänar deras egna intressen och gynnar deras ekonomier, som om de sa till Iran: ”Er handel är välkommen, men att stoppa Israel är bortom vårt räckhåll.”

Ändå, när Iran utsätts för obeveklig bombning, verkar europeiska makter hjälplösa att försvara just det avtal de en gång förespråkade. Bortsett från några få ihåliga uppmaningar till nedtrappning har de flesta blivit påfallande tysta. Det är ytterligare ett slående misslyckande från rika, mäktiga nationers sida att upprätthålla sina egna principer när det gäller som mest; en tystnad som inte skiljer sig från den som har låtit Israel föra sitt krig mot Gaza obehindrat i över 20 månader.

Original text: False witness: How Europe profited from the Iran deal, then watched it burn under Trump