Philippe Despres – tendencias21

Finanskrisen 1929 hade ekonomiska och sociala konsekvenser som i Europa gynnade fascistiska regimers uppkomst till
makten och satte igång andra världskriget som resulterade i 60 miljoner döda. Krisen 2008 har lett till en frammarsch
för extremhögern i Europa. Vi måste vara försiktiga så att historien inte upprepar sig, vi måste hitta en väg ut ur
denna situation som inte bygger på utanförskap, hat och splittring, men på öppenhet, enighet och respekt.

För första gången sedan andra världskriget en högerextrem ledare har vunnit viktiga val. Den 24 november 2013, i
Slovakien, valdes Marian Kotleba, ledare för ”Folkpartiet – Vår Slovakien”, med 55,5 % av rösterna till guvernör av
Banka Bystrica regionen, en av de fattigaste och mest befolkade (660 000 personer), med en betydande romska minoritet.

Under sin tid som ledare för ett nynazistiskt parti som förbjöds 2006 eftersom det stred mot demokrati, organiserade
Kotleba rasistiska paramilitära marscher mot dem han kallade ”parasiter”, vars bosättningar var enligt honom
”soptippar”.

I sin valkampanj lovade han väljarna ”att avsluta den förmånliga och orättvisa behandling av parasiter, inte bara
romer.” Den nya guvernören har visat också sympati för Jozef Tisos fascistiska regim som ledde Slovakien mellan 1939
och 1945. Nu föreslår Kotleba att införa hårdare lagar mot invandring, stoppa all stöd till tredje världen och lämna
EU.

Allmän trend i Europa

Denna händelse är mycket intressant därför att den är representativ för en allmän trend i hela Europa. Vi har alla
ingredienserna för att hamna i en situation liknande det förflutna, krisdrabbade länder, framför allt mitten och lägre
klasser; missnöje med de traditionella partierna, förekomsten av minoritetskulturer, och anti EU och anti-invandrar
partier med karismatiska ledare.

Faktum är att under de senaste åren i radio eller på tv, när man kommenterar resultatet av valet på ett eller annat
land i Europa, ofta berättas om framgångar för lokala högerextrema partier.

Sedan det, bestämde jag mig på att undersöka mer ämnet för att få en uppfattning om det. I de senaste valen till
Europaparlamentet år 2009 fick högerextrema partier mellan 5 och 10 % av rösterna i Finland, Frankrike, Grekland,
Storbritannien, Rumänien och Slovakien. Och mer än 10 % i Österrike, Belgien, Bulgarien, Danmark, Ungern, Italien och
Nederländerna. Snart, i maj månad 2014 kommer vi att ha ett nytt val till Europaparlamentet. Det ska bli intressant
att se om denna utveckling bekräftas, allt indikerar om att så blir fallet.

Extremhögerns komplexa värld

I själva verket finns bakom termen ”höger” en komplex och varierad värld. Sammanfattningsvis kan vi säga denna värld
har två sidor. Den första, den äldsta, den mest klassiska, omfattar partier eller grupper som är våldsamma,
antisemitiska, med främlingsfientlig tradition som förespråkar en återgång till central makten, familjen, nationen. I
Central och Östeuropa oftast vänder de sig till sitt nazistiska arv.

Dessa grupper har inte många medlemmar. De drar till sig uppmärksamheten då co då med några våldshandlingar, som när
de vanhelgade en judisk begravningsplats i Carpentras (Frankrike, 9 maj 1990), när de mördade invandrare (Tyskland,
2000-2006) eller med ökande attacker mot invandrare i Grekland (Gyllen Gryningen), som har lämnat hundratals offer.

Vi börkomma ihåg att en militant i Gyllen gryningen mördade den grekiska antifascistiska sångaren Pavlos Fyssas den
18 september, en handling som ledde till att den grekiska regeringen satte i fängelse ledarna för partiet.

Massakern av 78 personer utförd av norrmannen Anders Behring Breivik (Oslo, 22 juli 2011) faller också in i denna
mörka lista. Breivik hade varit medlem i Fremskrittspartiet (ofta märkt som ”extremhögern”), men lämnade det eftersom
han ansåg att det var alltför mjuk. Detta parti beklagade händelsen och fick 16,3 % av rösterna i det senaste valet i
Norge, i september förra året.

Den andra sidan av det europeiska extrema höger skulle kunna definieras som ”populistiskt”. Deras partier är
misstänksamma mot eliten, mot ett system som förråder människor och institutioners intresse och områden med
internationellt inflytande. Dess lära är enkel, den innehåller inslag mot intellektualismen.

De längtar efter av det förflutna, förespråkar en återgång till djupare värden eller en nationell återhämtning.
Nationalismen är stark närvarande i dessa partiers ideologi. Vi ser det bara genom att titta på deras namn,
Nationella demokratiska partiet i Tyskland, British National Party, Slovenska National Partiet, Slovakiska
Nationalistpartiet, Frankrikes National Front, Polska Nationella Rörelsen, Sannfinländarna Parti.

I Belgien, Vlaams Belang, förutom att vara mot invandringen förespråkar Flanderns självständighet. Alla kämpar idag
för att verka presentabel, städade, pålitliga och använder nynazistiska partier som förstärkare, med vilka de vill
inte ha något att göra.

Deltar i val och ibland i regeringar. Det är detta alternativ som är i ständig utveckling.

Väljare som leds av rädsla

Vem röstar för dessa partier? Främst folk från med låga inkomster, arbetslösa med låg kompetens och utbildning, små
handlare, jordbrukare. Fler män än kvinnor. Men nu fler och fler från medelklassen stödjer dem.

Varför röstar man för dem? Därför att de känner sig alltmer osäkra, rädda för att förlora sina jobb, om de inte redan
har förlorat det. De ser hur osäkerheten växer överallt, hur de sociala framsteg och rätt till arbetet avvecklas, hur
de fattiga blir fattigare och de rika blir rikare. Staten, försynen, inte längre uppfyller sina löften.

De fruktar också att bli offer för brott, rån, fysiska överfall. Vi måste lägga till att nyheterna fungerar som en
generös förstärkare av alla våldsamma händelser. Folket känner sig övergivna av staten. ”Var finns polisen?”

De är också rädda för att förlora nationell och europeisk identitet inför invandringen, särskilt från islam. Den
avvisar mångkulturalism.

Under tiden sprids idén om att brottslighet och invandring hör ihop. I Skandinavien och Schweiz, länder relativt
opåverkade av krisen, är det den största rädslan. I Schweiz, det populistiska partiet UDC (Demokratiska Center
Unionen) är den som har flest riksdagsledamöterna i parlamentet med 54 av 200 platser och delta i regering med en av
de sju ministrar (federal rådgivare).

UDC släppte för ett tag sedan en affisch som visade en vit får som drev ut ett svart får. Det var ursprunget till
folkomröstningarna om ”minareter”, där 57,5 % av väljarna stödde det föreslagna förbudet i grundlagen om uppförandet
av minareter i moskéer som ska byggas i det schweiziska landet. Under kampanjen hade de affischer med hotfulla
minareter som missiler, och kvinnor i burka.

De har redan en syndabock. Invandrare tar jobb från andra medborgare, lurar välfärdsstaten, i synnerhet social
trygghet, eftersom de har fler barn än européer, är sjuka oftare och får arbetslöshets ersättning.

Från denna rädsla och den attityden ser väljarna att de traditionella partierna, oavsett höger eller vänster, har
misslyckats med att sätta stop på deras känsla av oro och osäkerhet. Då går de till de extrema sidorna. Få till den
extrema vänstern, många till extremhögern.

Populism och demagogi

En annan sak jag ser och som jag finner oroande är trivialisering av extrehögerns idéer. När i februari 2000 kom den
österrikiska högerextrema FPÖ parti till makten med höger partier, växte upp i hela Europa ett rop av protest, och
Österrikes 14 partner i EU tog till straffåtgärder.

Åtgärder som i själva verket togs bort några månader senare utan att något hade förändrats. Nu den politiska
extremismen, nationalismen och främlingsfientlighet är inte längre tabu och extremhöger partier delar makten på
regional eller nationell nivå i flera länder, och ingen är förolämpad. I politiska debatter bestämmer de en stor del
av de frågor som diskuteras. De är mycket goda kommunikatörer och specialister på att använda ny teknik och sociala
nätverk.

Dessutom försöker de traditionella partierna, särskilt de till höger, att begränsa flykten av rösterna med att ta
till populistiska och demagogiska frågor, de låter sig smittas av radikala diskurser och tar efter deras idéer och
delar av deras program, särskilt om invandring och nationella värden.

I Ungern vill premiärminister Viktor Orban bevilja medborgarskap till ungerska minoriteter i Slovenien, Slovakien,
Rumänien, Österrike, Kroatien, Ukraina, vilket är det extremistiska partiet Jobbik viktigaste anspråk. I Frankrike,
president Nicolas Sarkozys skapade ett ministerium för invandring och nationell identitet.

Extremhögerpartiers union

Jag noterar också, med tanke på det kommande valet i maj 2014, en strategi baserad på en union på EU-nivå av
europeiska extremhögerpartier. Huvudpersonerna är Geert Wilders, ledare för det holländska partiet PVV
(Frihetspartiet) och Marine Le Pen, ordförande i FN (National Front) i Frankrike.

PVV anser att om vi fortsätter så här, kommer hälften av befolkningen i Nederländerna vara av maghrebi ursprung åt
2050. Marine Le Pen säger: ”Vi kanske ska kämpa tillsammans. Det är viktigt att väljarna ser att vi inte är isolerade,
att i alla europeiska länder, finns patriotiska rörelser som är aktiva… Vi kämpar mot en förtryckande invandring
och mot islamiseringen, vi är stolta över vår kultur och agerar mot en Europa som utfärda regler som ingen vill ha.”

Om, i maj, får de bilda en grupp i Europaparlamentet (minst 25 ledamöter från sju olika länder), får de flera
fördelar, till exempel talartid, vicepresident poster, deltagande i kommittéer, kontor, anställda.

De vill samla alla eurofobiska och euroskeptiska strömmar och göra av dessa val en röst för eller emot EU och euron,
andra syndabockar för de svårigheter som många européer upplever i dag.

Frågan om invandring

För mig verkar det motsägelsefullt att lägga så stor vikt vid att vilja vara européer och samtidigt vilja lägga ner
EU. Är det Europa vi känner odemokratiskt? Ja. Eurokraterna i Bryssel med sin iver för globaliseringen inte löser
många européers problem? Ja. Men jag är naiv nog att tro att om vi inte bygger ett politiskt enat Europa, kommer hon
att förlora sin röst i planetens angelägenheter.

Kanskeden imaginära ”Europas förenta stater” med 500 miljoner européer i EU (7 % av världens befolkning) kan
fortfarande finnas ekonomiskt och kulturellt gentemot de asiatiska jättarna. Endast Kina har … mer än 800 miljoner
människor! Och Indien, 2050, kommer att ha 300 miljoner mer än Kina. Men inget enskilt europeiskt land på egen hand
kan stå emot. Och vi kommer att sluta som enkla satelliter i de nya imperierna.

Jag tror inte heller att stoppa invandringen är en bra idé, ekonomiskt sett. Hur som helst, även om man skulle bygga
ett elektrifierade stängsel runt EU, det skulle inte kunna hindra att män och kvinnor som inte har något att förlora
i deras land skulle fortsätta att försöka komma hit. Tills vi inte gör en allvarlig reflektion på internationell nivå
på orsakerna till invandring (ganska lätt) och de åtgärderna för att stoppa det (mycket svårare) kommer att fortsätta
komma hit tusentals och åter tusentals människor.

Jag har en lösning. Enkelt, naiv, utopisk och som kommer att få er att le: att de ”rika” länder investerar massivt i
”fattiga” länder, ja, men i de som har satt stopp för korruption tills dess folk har fått ett anständigt liv och inte
känner för att lämna sina hem.

Observera, när jag säger att investera, jag menar inte att investera för att tjäna pengar, utan att investera för att
andra ska tjäna pengar. Och även om det skulle innebär en förlust av de ”rikas” heliga ”köpkraft”. Jag hade redan
sagt att det skulle vara svårt! För vad har jag för extra meriter för att ha helt enkelt bli född i Europa och inte i
Bangladesh eller Eritrea?

Och egentligen, det skulle inte vara något annat än en rättvis ersättning efter mer än ett århundrade av plundring av
rikedomar från koloniserade länder på ett eller annat sätt av européerna. Jag tror också att det skulle vara ett bra
tillfälle att ompröva vår samhällsmodell, se över det sunda i obegränsad ekonomisk tillväxt och se om vi inte kunde
leva bättre med mindre och utan att inteckna planetens framtid. Jag är övertygad om att alla skulle gynnas.

Extremhögerns falska kristendom

Nu, som en enkel och vanlig människa är jag mycket ledsen över att se att fler och fler människor visar mindre
generositet, mindre öppna för andra och så öppna för förenklade hatiska och avvisande tal. Omkring två tusen år
sedan, ville en andlig lärare föra till oss goda nyheter, att älska andra, särskilt de mest behövande, de fattiga,
de underprivilegierade.

Två tusen år senare, vad har det blivit av hans undervisning? Visst det vi ser är inget nytt. Under dessa två tusen
år har den ”kristna” Europa samlat på sig en rad grymheter där kärleken inte finns ens tillnärmelsevis. Men jag
skulle vilja tro att vi européer skulle kunna leva mer och mer från hjärtat.

Innan jag avslutar vill jag därför hylla den nuvarande påven Franciskus. Vem minns att hans första officiella resa
utanför Rom den 8 juli 2013 var till ön Lampedusa, där många invandrare har dött i sina försök att komma in i Europa?
(Ca 25000 under de senaste 20 åren).

Han skakade händerna på illegala invandrare, sedan sade han, bland annat: ”Vi har blivit vana med andras lidande, det
påverkar inte oss, det intresserar inte oss, det är inte upp till oss” … ”Låt oss be Herren att ge oss nåden att
sörja för vår likgiltighet, för den grymhet som finns i världen, i oss själva och i de anonyma socioekonomiska
beslutsfattare världen över som öppnar vägen för dramer som dessa.”

Mindre än tre månader senare inträffade den tragedi som fick så stor media uppmärksamhet på grund av 300 passagerare
i en båt som försökte nå ön med 500 dog i försökte. Återigen, på ett besök på en flyktingmottagnings centrum i Rom
sade påven: ”Var och en av er kommer med en mänsklig och religiös rikedom, en rikedom att ta emot, och inte att
frukta. Många av er är muslimer, från andra religioner och kommer från olika länder, i olika situationer. Vi ska inte
vara rädda för skillnader! Broderskap får oss att upptäcka att det är en skatt. Det är en gåva till alla! Låt oss
leva i broderskap!”

Han sade också: ”De tomma klostren ska inte användas av kyrkan för att omvandla dem till hotell och tjäna pengar.
Tomma klostren är inte våra, de tillhör Kristus kött, som är flyktingarna.” Dessa uttalanden av påven Francisco borde
vi påminna dem, som inom extremhögern, vänder sig alltid till Europas ”kristna” identitet.

Samling för att komma ut ur krisen

Som vi vet, hade den finansiella krisen 1929 ekonomiska och sociala konsekvenser som i Europa gynnade uppkomsten till
makt av fascistiska regimer och starten av andra världskriget.

Den tog med sig ett berg av döda (cirka 60 miljoner, de flesta civila, fyra gånger mer än under första världskriget)
och en avgrund av omätligt lidande. Efter finanskrisen 2008, kan vi fråga, och faktiskt en del gör det: Bevittnar vi
en liknande situation? Jag tror inte det.

Världen har förändrats mycket och historien behöver inte upprepas. Men vi måste vara vaksamma och föreslå, var och en
på sin plats och med sin egen stil, en väg ut ur krisen som inte bygger på utanförskap, hat och splittring, men i
öppenhet, respekt och samling.

Obs: Sex EU-länder verkar vaccineras, för närvarande, mot uppkomsten av extrema högerpartier: Cypern, Spanien,
Estland, Irland, Luxemburg och Portugal.

Anteckningar:

Philippe Despres är gymnasielärare och medlem i Etika +.