Jair de Souza – Rebelion

Under de senaste månaderna har gatorna i de europeiska huvudstäderna ockuperats av miljontals människor i hårda protestdemonstrationer mot folkmordsbrotten som den sionistiska staten Israel har begått mot det palestinska folket, särskilt mot massakern på barn och kvinnor i Gazaremsan.

Trots ovanstående tycks en stor del av dess politiska, idrotts- och konstvärldsmyndigheter röra sig i en riktning som är diametralt motsatt den majoriteten av vanliga medborgare.

Det är spännande att notera att även om den ligger helt utanför Europas geografiska utrymme, ingår staten Israel regelbundet bland de nationer som deltar i olika sporttävlingar, såväl som i konstnärliga evenemang, som är teoretiskt programmerade och designade för europeiska länder.

Vilka faktorer kan motivera att ett land beläget i Mellanöstern, som inte ens upptar en kvadratkilometer av europeiskt territorium, kan delta i regionala sportturneringar som Champions League och Euroleague, eller garanteras närvaron av sina representanter på musikfestivaler utformade för medverkan av artister från den kontinenten, som till exempel i fallet med Eurovision Song Contest?

Det finns ett argument som försöker förklara denna uppenbara nedlåtenhet från de europeiska myndigheterna i förhållande till allt som involverar staten Israel på grund av det stora lidande som det judiska folket utsattes för i Europa under många århundraden, som nådde sin zenit under perioden av den tyska nazismen. På grund av den ihärdiga och fruktansvärda förföljelsen som så länge utövats av medlemmarna av denna gemenskap i de olika europeiska länderna där de bodde, skulle europeiska politiska ledare känna sig moraliskt skyldiga att erbjuda viss kompensation för så många ont som orsakades dem förut.

Faktum är att även om jag håller med, som jag gör, att en sådan förföljelse verkligen existerade, övertygar inte slutsatsen att den skulle kunna fungera som en faktor för moraliskt tryck på de härskande klasserna i Europa mig alls. För det första för att dessa härskande klasser aldrig har varit känsliga för smärtan hos något folk i världen som de har ålagt det svåraste lidandet. Och i detta avseende beklagar jag att jag frustrerade syftet med dem som placerar judarna som de absoluta mästarna i detta avseende. De grymheter som begås mot indianer av samma europeiska härskande klasser överstiger vida de fasor som begicks mot andra europeiska grupper, även de som utövades under den mörka nazistperioden. Det är inte så att nazismen inte har varit en monstrositet, men den kan inte anses symbolisera kulmen på de grymheter som redan begåtts av ”civiliserade” européer mot andra folk sedan början av 1400-talet, med kolonialismens intåg.

Hur många av våra aboriginska civilisationer har utrotats utan att en enda medlem finns kvar sedan de europeiska kolonisatörerna kom hit? Tyvärr fanns det otaliga fall där detta hände. Dessutom tror jag att det inte skulle vara svårt för oss att hitta flera andra liknande fall när vi analyserar koloniseringen av Afrika och Asien. Därför kan vi inte acceptera tanken att de som orsakat så mycket skada på så många människor på så många platser nu är sårbara för känslor av ånger över att ha utsatt judar för stort lidande.

Vi vet att förföljelsen av judarna ägde rum i Europa och leddes och utfördes av de europeiska härskande klasserna. Så varför ska det palestinska folket ta ansvar för dessa grymheter? Logiskt sett är det verkligen en enorm orättvisa att försöka kompensera någon för det fel vi gjort mot dem genom att straffa en annan person som inte hade något att göra med brottet vi begick. Med andra ord kan vi inte acceptera denna berättelse om att sona våra egna synder med oskyldigas blod.

Med tanke på detta kan vi inte tro att de nuvarande ledarnas rättfärdigande för deras tolerans mot alla aggressioner som staten Israel begår mot det palestinska folket faktiskt är förankrat i en förmodad skuldkänsla. Om de verkligen var sensibiliserade av sina tidigare onda sedvänjor, kunde de ha letat efter sätt att kompensera judarna för det lidande de orsakade dem och, för detta ändamål, erbjuda dem villkor så att de kunde fortsätta att leva där med fullständig värdighet och respekt.

Å andra sidan är det varken nytt eller exklusivt för judar att en grupp förföljda människor i Europa har tvingats lämna på jakt efter andra regioner för att undkomma den förföljelse de utsattes för i sina ursprungsländer. Koloniseringen av Nordamerika är ett bra exempel på detta. Som vi vet var de engelska puritanerna den första betydande gruppen europeiska bosättare i det territoriet som senare skulle bilda det som idag är USA. Vi vet också att den främsta motivationen för puritanerna att lämna England för att leta efter andra miljöer att bygga upp sina liv i var det våldsamma förtrycket som de drabbades av, vilket gjorde det omöjligt för dem att fortsätta leva i det landet.

Men trots att de tvingats lämna på grund av att de kände sig kränkta i sina strävanden, så snart de flyttade till den amerikanska kontinenten, började de tjäna som de främsta försvararna av intressena för deras ursprungsmetropol i den regionen.

När det gäller de sionistiska ledarna som lämnade Europa för att kolonisera Palestina var bilden redan mycket tydligare redan innan processen var avslutad. Sammanflödet av intressen som förenade de sionistiska kolonisatörerna med de centra som de kom från inträffade inte ofrivilligt som i det tidigare nämnda fallet med puritanerna i Nordamerika. Sionistiska ledare som arbetade för att övertyga medlemmar av judiska samfund i Europa att flytta till regionen Palestina gjorde det i full harmoni och förståelse med de styrande eliterna i europeiska länder. Det fanns många gemensamma intressen.

För den judiska borgarklass, som stödde den sionistiska rörelsen, skulle staten Israels konstitution under dess enda ledning innebära ett instrument av enormt värde i dess sökande efter utrymme i de permanenta mellanborgerliga dispyterna inom kapitalismen. I sin tur kunde de andra borgarklasser i de västerländska kapitalistiska centra räkna med en bastion, representerad av den nya sionistiska staten, mitt i hjärtat av en region av enorm geostrategisk betydelse. Genom att plantera sina flaggor där lade sionisterna också grunden för att stödja intressen hos de stora västerländska kapitalistmakterna, med vilkas intressen de var navelbundna.

För att nu återgå till början av vår reflektion, det som leder till att myndigheterna i de europeiska kapitalistiska länderna är ganska nedlåtande med de övergrepp som staten Israel utövar mot det palestinska folket och att behandla dem som om de vore en av deras egna är den djupa identifiering som existerar mellan den sionistiska statens kolonialistiska projekt och imperialismens geopolitiska intressen, som de härskande klasserna i båda partierna är helt underordnade. Med andra ord har den europeiska borgarklass nedlåtenhet i detta fall absolut ingenting att göra med sentimentalitet eller ånger!

Ursprungligen publicerad på portugisiska i:

https://www.brasil247.com/blog/europa-e-estado-de-israel-irmanados-pelo-colonialismo

Originaltext: El apoyo europeo al sionismo israelí y el espíritu del colonialismo