elpais.com
Under decennier sa man till Turkiet att de inte var redo att gå med i Europeiska unionen, att deras ekonomi var underutvecklat för att kunna kvalificera som medlem i denna 27 nationers klubb. Detta argument är inte längre giltig. Idag är Turkiet en växande ekonomisk makt, med en kärna av internationellt konkurrenskraftiga företag vilket gör den unga nationen till ett affärscenter med stora kontakter i Ryssland och Mellanöstern och som lockar till sig miljarder dollar i investeringar.
För många i den åldrande Europa, belastad med skuld, som förhoppningsvis kommer att kunna växa strax över 1 % i år, ställer den turkiska ekonomiska återhämtningen en ny fråga: Vem behöver mer av den andra, Europa eller Turkiet? ”De gamla mäktiga länder håller på att förlora makten, både ekonomiskt och intellektuellt” sade Vuiral Ak, grundare och VD för Intercity, Turkiets största biluthyrningsföretag. ”Och nu är Turkiet är tillräckligt starkt för att klara sig själv.”
Det är en fantastisk omvandling av en ekonomi som för tio sedan hade ett budgetunderskott på 16 % av BNP och en inflation på 72 %. Denna förändring har sina rötter i premiärminister Recep Erdogan Tayylps makttillträde som kombinerade social konservatism med försiktig ekonomisk skattemässig politik.
Deras utveckling är så komplett att Turkiet är närmare att uppfylla kriterierna för att införa euron än de flesta problemtyngda ekonomier som redan ingår i euroområdet.
Ak är ett exempel på den nya entreprenörs elit. Han åker till jobb med sin Ferrari, men han är en praktiserande muslim som inte dricker och har inga problem att tala om sin tro. Han är inte är bunden till 1900-talets sekulära tankesätt som präglar den militära, juridiska och entreprenörs elit som kämpade för att hålla Islam borta från det offentliga livet.
Den nya eliten har tillgång till Erdogan, men den turkiska ekonomin är så bra att man inte längre har behov av officiellt stöd. Den turkiska exporten ökade i juni med 13 % under 2009, med hjälp av grannländerna, ivriga att köpa turkiska kakor, bilar och LCD.
I år flyger Turkish Airlines, det nationella flygbolag, till lika många städer i Irak (3) som i Frankrike. I Iran bygger turkiska företag gödningsmedels fabriker, producerar blöjor och kvinnlig sanitetsprodukter. I Irak kommer Acarsan koncernen att bygga fem sjukhus. De turkiska byggföretagen har idag flera olika projekt de arbetar med värda över 30 000 miljoner US dollar.
Ingen ifrågasätter här att denna utveckling ger Erdogan legitimitet för att sätta sig emot Israel och göra affärer med Iran inom kärnenergi, men man befarar att den aggressiva tonen kan försvåra den princip som fastställdes av Turkiets grundare, Mustafa Kemal Ataturk: ”Fred i hemmet, fred i världen.”
Det skulle vara ett misstag, varnar man, att fastna i en expansion österut, om det sker på bekostnad av ett långvarigt intresse mot väst, där man hämtade en del innovation och inspiration.
”Det tar århundraden att etablera relationer och minuter att förstöra dem.”
