Cameron Abadi – GlobalPost

Nästa år kommer Tyskland troligen att gå igenom en liten men onekligen förändring i relationen mellan kyrka och stat, eller rättare sagt, mellan staten och moskéer.

Om allt går enligt den plan som det Nationella Utbildnings Rådet föreslog i februari kommer den tyska regeringen snart att delta i utbildningen av de imamerna som bistår landets muslimska befolkning. Regeringen kommer också att delta i utbildningen av tusentals lärare som ansvarar för Islam undervisning i offentliga skolor.

Maria Boehmer, kommissionsledamot med ansvar för integration, beskriver det som ”en lämplig signal för integration” av muslimer i Tyskland. Dessa åtgärder är avsedda att sätta likhetstecken mellan islam, kristendomen och judendomen när det gäller hantering av sina förbindelser med den tyska regeringen. De tyska myndigheterna har arbetat länge med representanter för katolska och protestantiska kyrkor, liksom med det officiella judiska samfundet, vid utformningen av pedagogiska program som används i skolorna och gett sitt stöd till utbildning av präster, pastorer och rabbiner.

Däremot Tysklands fyra miljoner muslimer, cirka fem procent av befolkningen, har organiserat sina religiösa angelägenheter självständigt och enligt många på ett farligt isolerat sätt från staten.

Rekommendationerna från Utbildnings Rådet kommer efter diskussioner om lika behandling av den muslimska minoriteten, men framförallt som svar på de röster som anser att det tyska icke-ingripande gentemot muslimer har hindrat deras integration i samhället.

En studie av Rauf Ceylan, Islam kunnig vid universitetet i Osnabrück, presenterade ett antal oroande slutsatser som delvis härrör från det faktum att de tyska muslimerna har svårt att hitta kvalificerade imamer för att utbilda barnen och leda deras andliga gemenskaper.

De viktigaste muslimska paraplyorganisationer som administrerar tyska moskéer kräver att deras imamer har en viss grad av formell utbildning, till skillnad från de små oberoende moskéer som ibland tar emot imamer utan teologisk utbildning.

Oftast hittar moskéerna imamer som har utbildats i privata islamiska skolor, de allra flesta konservativa skolor.

Enligt Ceylans studie är bara en liten minoritet av de tyska imamer fundamentalister som sympatiserar med Mellanösterns radikala grupper, men det har blivit flera och flera imamer som accepterar tolkningar av islam som ligger långt bort från landets etiska principer, och ibland från grundlagen. Vissa analytiker pekar till exempel på att den konstitutionella lika rättigheter mellan män och kvinnor i Tyskland ifrågasätts av en del konservativa imamer som predikar att muslimska kvinnor är skyldiga att lyda sina män och undvika kontakt med andra män.

Tysklands muslimer är tvungna idag att söka utomlands efter utbildade imamer. En viktig källa med yrkesutbildade imamer med en modernare syn på samhället är den turkiska Religionsministeriet. De senaste 20 år har den tyska regeringen tillåtit tusentals imamer utvalda av den turkiska regeringen att arbeta upp till fyra år hos den muslimska befolkningsgruppen i Tyskland, vilket oftast är av turkiskt ursprung.

Även om man har uppmuntrat utvecklingen av ledarskap i de tyska moskéer, det turkiska imam program har förhindrat en fullständig integration i samhället av den muslimska gemenskapen. Enligt Ceylans studie, de imamer som kommer från Turkiet kan ofta inte kommunicera med den yngre generationen av troende på sitt modersmål, tyska, och på grund av bristande kännedom om det sociala systemet har svårt att tillhandahålla pragmatiska råd och svar till de många frågor sina församlingar ställer.

Alla tyska initiativet om att odla en islam med egna rötter innebär svårigheter. Därför föreslår Utbildningsrådet inrättandet av tre institutioner för att utbilda imamer och religiösa lärare. Läroplanen och bemanning av dessa institutioner kommer att bestämmas av olika råd där det kommer att finnas akademiska experter och företrädare för det muslimska samfundet i Tyskland.

Problemet är att Tysklands muslimer, till skillnad från katoliker, lutheraner och judar, har inte någon gemensam institution som samlar och företräder deras intressen och synpunkter. Först och främst måste alla representanter i det splittrade muslimska samfundet bestämma hur de vill delta i processen. Vad som är tydligt är att det skulle vara ett slöseri med tid att tyska universitet började utveckla dessa islamiska teologiska institutioner utan medverkan av tyska muslimer.

Men de tyska universiteten har redan visat att de ibland inte är verklighetsförankrade när de vill främja dialogen med den muslimska befolkningen. Företrädare för det muslimska samfundet protesterade kraftigt när universitetet i Münster, som redan har ett institut för islamiska studier och utbildar lärare i religion, bjöd in en teolog, Mohammad Kalish, som hävdar att profeten Muhammed inte har existerat.

De tyska muslimernas samordningsgrupp avbröt sitt samarbete med universitetet i Münster pga. ”den stora skillnaden mellan den islamiska lärans principer och de offentliga åsikter” som uttrycks av Kalish, som har stoppats sedan dess som professor vid universitetet. Den nationella planen för att utbilda imamer måste undvika misstag som detta om de vill att den ska fungera.