Etnicitet avser en av de grundläggande verkligheterna i den moderna världen-systemet. Vi alla är inbäddade i en eller
flera grupper som har en bas av påstådd relation (om än avlägsen). I den tid vi lever i tenderar vi att hänvisa till
sådana grupper som ”identiteter”. Ganska ofta våra lojalitetskänslor till sådana grupper blir ganska passionerad. Vi
inser nästan inte hur obeständig är namnen och gränserna för dessa grupper. Faktum är att känslorna mot våra
identiteter, som varierar i intensitet, är alltid en mycket viktig del av vår nuvarande politiska verklighet.

Låt oss börja med det förgängliga hos dessa grupper. Namnen på dessa grupper ständigt förändras. Namnen vi kopplar till
de grupper som vi gör anspråk på att vara en del är väldigt ofta mycket olika de namn som tilldelats dem av de som inte
är medlemmar av dessa grupper. Vad som är viktigare är att namnen försvinner när grupperna blandas och antar andra
gruppers identitet, ofta mer kraftfull. Detta kallas ibland ”assimilation”. Men samtidigt skapas ständigt nya namn
delvis pga utbrytning av medlemmarna från en viss grupp eller uteslutning från gruppen. Detta kan bero på olika
klassintressen inom gruppen.

Blotta existensen av en grupp kan vara en källa till en stor (och passionerad) debatt. Är Krim tatarer ukrainska eller
ryska medborgare? Burmas politiska ledare hävdar att inte finns någon rohingya i landet, huvudsakligen buddhistiskt. De
påstår att rohingya muslimer verkligen är bengaler och därför inte hör hemma i Myanmar/Burma. Det är väl känt att vid
en tidpunkt under 70 talet förnekade Golda Meir, då Israels premiärminister, att det fanns en sådan grupp som kallades
palestinier. Japanska nationalister motsätter sig att bevilja rättigheter till det ”etniska” koreanska folket, vars
förfäder kom eller fördes till Japan fyra generationer innan.

Och i USA diskuterar vi nu vem är amerikan. Är det bara WASP (white, anglo-saxon, protestant, det vill säga, vit,
anglosaxisk, protestantisk) de verkliga amerikanerna? Är en äkta amerikan en muslim, född i USA av lagliga afghanska
invandrare? Är indianer verkliga amerikaner vars anspråk på äganderätten till vad togs från dem i århundraden hindrar
idag rättigheterna hos nuvarande juridiskt erkända ägarna?

Sådana diskussioner avseende namn är viktiga eftersom de får omedelbara politiska konsekvenser. Världens fundamentala
verklighet är att det inte finns någon grupp som helst som har varit på samma plats för evigt. Alla har migrerat från
någon annanstans någon gång. I denna mening finns det inga grupper som har obestridliga rättigheters anspråk. Dessa
anspråk är alla baserade på faktiska berättelser av tidigare historia. Dessutom har gränserna någon särskild grupp
tvistar om verkligen förändrats över tiden.

Så på vilka grunder kan man bedöma rimligheten i olika påståenden om etnicitet? Ett sätt att göra detta är att stödja
kraven från missgynnade grupper, grupper som för närvarande är de mest förtryckta. Men detta är naturligtvis är svårt
att göra. De som de anklagas för att vara förtryckare förnekar det kraftigt på grundval av helt olika historiska
berättelser.

Det är här passionen kommer in. Passion är inte en konstant. Grupper som har samexisterat fredligt och har förenats i
äktenskap för en lång tid kan plötsligt upphetsas till den grad att de dödar varandra, särskilt om de är produkten av
dessa interetniska äktenskap. Den så kallade renheten av vår släkt blir den primära politiska överväganden. Passion
föder passionen på båda sidor och sedan har vi vad vi kallar folkmord. Och minnet av sådana folkmord blir i sig ett
föremål för het debatt och motivering för ytterligare våld.

Den fulla omfattningen av rättigheter och identiteter är ett mycket invecklat hav att navigera. Man kan inte och får
inte ignorera det. Men vi måste göra en nykter analys av verkligheten, genom att plocka bort alla myter som tränger sig
in i berättelsen och alltid försöker att stödja de mindre mäktiga, de mest omedelbart förtryckta.

Etniska passioner har genomsyrat det moderna världssystemet sedan starten. De verkar dock ha blivit mer våldsamma och
konsumerat mer av vår politiska energi under de senaste 30 åren. Och kanske det beror på att vi går in i en period av
stor osäkerhet, den strukturella kris i det kapitalistiska systemet, och därför en tid av politisk kamp över systemet
som måste ersätta det. Osäkerheter och oförutsägbarhet verkar driva många att söka stärka deras engagemang om sina
identiteter som ett sätt att ta itu med dessa osäkerheter. Men det också håller bort vår uppmärksamhet från de
grundläggande politiska beslut vi står inför och de moraliska val de innebär. Ergo, säger jag, etnicitet: caveat
emptor!