Yvonne Ridley – Middle East Monitor

 

Folkmordet i Gaza har utlöst en rörelse inom den globala ungdomskulturen som inte setts sedan det uppflammande klimatet i slutet av 1970-talet. Detta musikaliska fenomen har också provocerat fram en sionistiskt ledd medievansinnighet, driven av hysteri och moralpanik som senast uppvisades när punkrocken exploderade på musikscenen.

Forskare i den muslimska världen kan titta ner på sina näsor åt detta avgörande ögonblick inom ungdomskulturen, men de vore dumma att ignorera det eftersom det driver förändring och politiserar arabisk ungdom, nästa generation. Med tanke på att cirka 60 procent av arabvärldens befolkning, cirka 200 miljoner, är under 30 år, finns det ett betydande antal unga människor. Diktatorer över hela regionen kommer att ignorera dem på egen risk.

Den palestinska kampen för rättvisa och frihet i Gaza och resten av det ockuperade Palestina har, kanske mer än någon annan legitim sak, gett upphov till aggressiva texter om det västerländska samhället och politiken. De har manifesterats på universitets- och högskolecampus runt om i världen. Dagens studenter är arga och redo att utmana etablissemanget för deras vägran att omfamna den pro-palestinska rörelsen, som har fångat fantasin och energin hos unga människor runt om i världen.

Macklemore framförde till exempel sin protestlåt ”Hind’s Hall” där han förespråkade palestinsk befrielse. Låten delades brett online och alla intäkter gick till UNRWA. Hans texter uttrycker solidaritet med det palestinska folket och kritiserar den politiska och sociala situationen i Palestina.

Även om de upplevda fienderna för många är västerländska ledare, vaknar även unga araber upp till grymheterna och föraktet för mänskliga rättigheter i sin region, inklusive bristen på meningsfulla åtgärder från sina egna ledare mot folkmordet i Gaza. Samma unga människor som har berövats tillgång till ens de grundläggande verkligheterna i den palestinska kampen vänder sig till musik för att uttrycka sin upprördhet över de arabiska regimernas tystnad.

Till och med musikbranschen är splittrad över den nya generationen rapstjärnor som kommer fram ur leden av arga unga män och kvinnor som inte är rädda för att utmana den allmänt accepterade sionistiska berättelsen som anammats av dem som kontrollerar den akademiska världen, regeringen, ekonomin, storföretagen och teknologin. De musikaliska rebellerna och motståndet gör sionistiska lobbygrupper som AIPAC i USA och de diverse Friends of Israel-grupperna i Storbritannien rasande, vilka tror starkt på att köpa inflytande eftersom alla i deras värld har ett pris.

Men vissa rapstjärnors hämndlystna jakt har lett till att de inte har uppträtt på pro-palestinska evenemang, inklusive sångaren Lowkey. Kända populärmusikikoner som Bob Dylan, John Lennon, Bruce Springsteen, Rage Against the Machine, The Who och Pink Floyd har alla anammat politiska teman i sina låtar. Vissa, som det förmodligen mest ökända punkbandet Sex Pistols och deras frontman Johnny Rotten och gitarristen Sid Vicious, använde chocktaktik för att utmana etablissemanget, men de förvandlade ändå den musikaliska proteströrelsen till en trevlig liten inkomstkälla.

The Pistols svor live i en tv-intervju i december 1976. Deras singel ”God Save The Queen” från maj 1977 beskrev monarkin som en ”fascistisk regim”. Den släpptes för att sammanfalla med nationella firanden av den avlidna drottning Elizabeths silverjubileum och förbjöds omedelbart av BBC och nästan alla oberoende radiostationer i Storbritannien, vilket gjorde den till den mest censurerade skivan i populärmusikens historia.

Rika och mäktiga moguler inom musikbranschen kämpade för att förhandla fram tuffa kontrakt för att marknadsföra de nya uppstickarna. De kunde inte komma överens om hur deras musik skulle marknadsföras i ett försök att utöva kontroll över de anarkistiska artisterna. De som vägrade ge efter för sådan makt fick ofta betala priset genom att kastas ut i glömska.

Irland och dess ”problem” såg en ungdomskultur använda musik som ett utlopp för att uttrycka sin ilska mot världen de levde i. På liknande sätt omfamnar ungdomarna i Gaza och Palestina rapkulturen för att öka medvetenheten, kämpa för fred och skildra sin smärta och sitt lidande.

 

Är ett ”musikaliskt jihad” en legitim kraft för det goda för Palestina?

Jag skulle säga det, ja. Det inflytande som rockbandet U2 hade över situationen i Irland kan aldrig underskattas. Som ett av de största banden i världen uppmuntrade det faktum att de brydde sig om sitt land en global publik att kräva fred och en icke-våldsam lösning på Irlands problem. Man skulle därför kunna tro att U2:s frontman, Bono, skulle sympatisera med palestinierna som kämpar för frihet från Israels brutala militära ockupation. Men då har man fel.

Tyvärr uttryckte Bono efter Operation Al-Aqsa Flood den 7 oktober 2023 sin upprördhet, inte över de nästan 80 åren av ockupation, utan över motståndet mot den. Han var högljudd i sitt stöd för ockupationsstaten Israel. Hans inflytande verkar dock avta efter en direkt konfrontation med den inflytelserika BDS-rörelsen på grund av hans vägran att bojkotta apartheidstaten.

Har Bono sålt sin själ till den företagsmässiga musikdjävulen, som till stor del främjar en pro-israelisk berättelse och potentiellt förbiser eller marginaliserar palestinska perspektiv? Kanske, men sångaren och U2 är inte de enda irländska musikerna som använder sina framträdanden för att belysa orättvisor hemma och, i fallet med Kneecap, i Palestina.

Kneecaps stridslystna medlemmar fick global uppmärksamhet i januari 2024 på Sundance filmfestival när deras medlemmar körde in i Utah och viftade med rökbehållare från taket på ett påhittat fordon från polisen i Nordirland. De insisterar på att pengar inte påverkar eller driver dem och deras texter.

Kneecap är samlingsnamnet för en irländsk hiphoptrio från västra Belfast i Nordirland, som förblev en del av Storbritannien vid Irlands delning 1922. Liam Óg Ó hAnnaidh, Naoise Ó Cairealláin och J.J. Ó Dochartaigh använder artistnamnen Mo Chara, Móglaí Bap respektive DJ Próvaí. De har byggt upp en följarskara i USA med en blandning av irländska republikanska sånger, punkanda och en prisbelönt film som har fått kritikerros runt om i världen.

Filmen följer Kneecaps uppgång, deras politiska aktivism och deras sammandrabbningar med olika myndigheter och grupper. Deras användning av drogdrivna svordomar och kränkande språk i sina texter får Sex Pistols att låta som körpojkar. Deras blandning av skandalöst beteende fick en egen ungdomlig följarskara år 2017 och de har fått erkännande för att ha återupplivat det irländska gaeliska språket bland unga människor.

Cyniker säger att deras hemliga användning av irländska sångtexter och distribution av dissident- eller förbjuden litteratur i stort sett var obemärkt i Nordirland, där engelska är det dominerande språket. Mainstream-medierna valde att ignorera trion och när myndigheterna vaknade till Kneecaps inflytande var det för sent, de hade samlat en enorm följarskara bland Irlands ungdomar. Försök att förbjuda dem ökar helt enkelt deras popularitet bland unga människor, och nu driver trion ett pro-palestinskt budskap som unga irländska radikaler identifierar sig så lätt med.

År 2022 avtäckte gruppen en väggmålning av en brinnande polis-Land Rover i västra Belfast tillsammans med orden ”RUC [Royal Ulster Constabulary] not welcome” skriven på irländska. Ulster var namnet på de sex grevskapen i Nordirland som britterna behöll, RUC var det tidigare namnet på provinsens polistjänst och betraktades av irländska republikaner som ett verktyg för brittiskt förtryck. Som svar på kritiken sa gruppen på sociala medier: ”Vi brände inte en polis-Land Rover, vi målade en. Vissa människor är mer oroliga för ett konstverk än avbildningar av riktiga politiker som hänger på brasor. Vi vill inte slåss eller förespråka våld. Vi vill att folk ska tänka.”

Kneecap gläder dock palestinska ungdomar och deras anhängare, som har omfamnat den palestinska saken, liksom många i Irland som drar paralleller mellan den brittiska och sionistiska ockupationen och kolonialismen. Vissa tror att detta kommer att förstöra bandet, men trion låter inte detta stoppa sin aktivism.

Detta oroar den frispråkiga Sharon Osbourne, den så kallade ”TV-kändis”-frun till rockaren Ozzy Osbourne. Bland annat är han känd för att ha bitit huvudet av ett live-slagträ under en konsert i Des Moines, Iowa, 1982, så hennes reaktion på det irländska bandets chockerande scenupptåg är överraskande och avslöjar hennes sionistiska böjelser. Hon gick ut på sociala medier för att uppmana de amerikanska myndigheterna att återkalla Kneecaps arbetsvisum efter att de fördömt israeliska attacker mot Gaza under ett framträdande på musikfestivalen Coachella i Kalifornien. Hon anklagade det irländska bandet för hatpropaganda och stöd till terroristorganisationer och sa att det inte borde få uppträda i USA. ”Jag uppmanar er att förespråka återkallandet av Kneecaps arbetsvisum”, uppmanade hon följare på X på tisdagen.

Samtidigt fördömde den amerikanska bastionen för tolerans och måttfullhet, Fox News, också bandet och anklagade det för att ha fört med sig ”Nazi-Tyskland”-känslor till Amerika. Det är häpnadsväckande hur högerorienterade, pro-israeliska medier ignorerar den nazistiska symboliken och retoriken som används av neofascisterna i sin egen ände av det politiska spektrumet, stöder den sionistiska berättelsen och ockupationsstaten, och försöker fördöma alla som står upp för internationell lag och rättvisa.

Högerorienterat hyckleri känner inga gränser.

I tron ​​att det inte finns något sådant som dålig publicitet ledde Kneecap publiken på Coachella i ramsor av ”Fritt, fritt Palestina” och visade pro-palestinska budskap på scenen. ”Israel begår folkmord mot det palestinska folket”, sa en; ”Det möjliggörs av den amerikanska regeringen som beväpnar och finansierar Israel trots sina krigsförbrytelser”, sa en annan. Den sista använde en svordom mot Israel, rapporterade Guardian.

Eftersom alla Kneecaps amerikanska konserter nu är slutsålda står musikchefer i Amerika inför sitt hittills mest etiska dilemma: tjänar de pengar eller stöder de den folkmordsutövande staten Israel?

Kneecap är inte det enda bandet i denna nya rörelse som radikaliserats av kulturella och politiska orättvisor, och som använder sina kreativa talanger för att utmana den ortodoxa berättelsen att Israel har rätt till självförsvar mot de människor det förtrycker och vars mark det ockuperar så brutalt.

Children of the Stones är ett annat. COTS är ett kulturellt experiment av en underground-rapartist som heter Black Kuffiyah. Deras låt ”We’re so F***ed and lost” belyser förvirringen i samtida politisk diskurs genom memekulturen.

”Idag har högerextrema och sionistiska samtalsämnen infekterat islamiska rörelser”, sa artisten till MEMO. ”Vår artificiell intelligens-drivna video hånar Musk/Trump-drivna medier och dess arabiska och muslimska politiska konkubiner. Vi söker inte publicitet, berömmelse eller pengar. Man skulle kunna kalla oss Banksy inom politisk hiphop.”

Han avslutade med att påpeka att COTS inte är intresserade av skivbolag eller nedladdningar för pengar. ”Vi gör ett konstnärligt uttalande om Palestina. I vår värld är artisten av minst betydelse.”

Det är ett kraftfullt budskap till diktatorerna i den arabiska regionen för vilka makt och rikedom är drivkrafterna, snarare än deras folks välbefinnande och den palestinska frågan. I årtionden har de hävdat att Palestina är den främsta orsaken till arabvärlden, men det är till stor del bara förklädnad. Nu är det dags att lägga meningslös retorik åt sidan och utmana den sionistiska statens olagliga handlingar. Deras ungdomar tittar på. Och de är arga.

 

 

Original text: A musical revolution over Palestine is radicalising Arab youth