Profeten Muhammed (fvmh) misstyckte att man lovade och gick i eder och sade: ”Löftena ändrar, påskyndar eller
uppskjuter inte ödet; de bara tvingar att göra något den småaktiga och otacksam människa.” (Sahih Muslim, 1640)

Han menar framförallt de personer som lovar Gud saker som, ”Min Gud, om du gör att det händer detta, kommer jag att
göra det andra”, eller till exempel, ”Om du botar min son, kommer jag att fasta så många dagar”.

Vad profeten (fvmh) lär oss med detta är två saker:

För det första man kan inte tvinga Gud till något. Man kan inte sätta villkor på Gud, och det finns ingenting som
Gud behöver från oss eller någon annan i skapelsen. Tvärtom, det är vi som behöver Honom, och allt som Gud har
anförtrott oss i islam är för vårt eget bästa, Gud varken skadas eller drar fördelar av det vi gör. Han är evig,
självförsörjande. Därför är detta inte den form eller rätt attityd för att be om något till Gud, men genom åkallan
och bön med ödmjukhet och goda gärningar, vilket är vad som behagar Honom och som kommer att belönas med Hans
favörer.

För det andra, extra goda gärningar och handlingar av dyrkan som den troende kan göra, måste göras utan att fråga
något i gengäld medan man har hälsan, som det anstår en som verkligen älskar Gud och är medveten om att Hans
välsignelser är enorma och oöverskådliga, eftersom det går inte att tacka Honom tillräcklig, oavsett vad vi gör.

Om vi förklarar detta i icke religiösa termer, för att förstå det bättre, den engelske författaren Rudyard Kipling
skrev: ”Livet ger dig alltid mer spektakel än det du kan betala för.” Detta är så klokt att man inte behöver vara
troende för att inse det.

Även i en annan rapport i Sahih Al-Bukhari och Sahih Muslim sägs det att göra alltför många löften och ed är en av
de egenskaper hos hycklarna, de som inte tar sina ord på allvar.

Detta betyder inte att löften till Gud är förbjudna. Det finns många verser i Koranen som berättar historien om
fromma människor som gjorde löften till Gud, men Gud berömde inte löftet i sig, men dess uppfyllelse. Att hålla sitt
ord är fortfarande en av de obligatoriska plikterna för troende och för alla personer med heder. Allah säger:

[från] en källa där Guds tjänare släcker törsten och vars flöde aldrig sinar. [Det är] de som står fast vid sina
löften och som bävar för den Dag då skräcken skall överskugga allt, de som ger den fattige, den faderlöse och fången
att äta – oavsett deras eget behov och det pris de sätter på [födan] -[och säger:] ”Det är för Guds skull vi ger er
att äta och vi väntar ingen gengåva och inget tack från er… (76:6-9)

Därför om någon lovade att han skulle göra något, måste denne uppfylla det, så länge som det han lovat är lagligt
för Gud. Det enda sättet att undkomma detta är att man verkligen inte kan uppfylla det, att man inte har den fysiska
och materiella kapaciteten. Om man kan uppfylla det, bör man göra det, oavsett hur svårt det är. Varje löfte eller
ed innebär en kompromiss. Frågan är, Är det verkligen nödvändigt denna kompromiss för att göra en god gärning och
visa tacksamhet till Gud?

I den ovanstående hadith beskriver Profeten (fvmh) beskriver som ”småaktig” att säga att ”om en sådan sak sker, gör
jag något annat”, och det finns andra hadither som berättar något liknande, så att många kloka har kommit fram till
slutsatsen att göra löften och svära ed är inte en idealisk attityd för den troende (Ihsan) och det rekommenderas
inte.

Nu finns det ett återkommande problem med de profetiska berättelser som muslimerna i allmänhet uppmärksammar lite,
nämligen det exakta sammanhanget. Det finns en möjlighet att denna berättelse hänvisar till ett särskilt sammanhang
eller situation som skiljer sig något från den i några verser i Koranen som den vi tog upp. Om det finns ett bevis
som tyder på det, bör det övervägas. Under tiden det mest rimliga sättet att förena de befintliga berättelser och
verser om detta ämne, som sagt, är att löften och ed är legitima och en acceptabel form av relation med Gud, men de
är inte något som rekommenderas, bland andra skäl, att det innebär en börda som skall uppfyllas med de riskerna det
för med sig; eftersom de inte har någon effekt på ödet och att därför at det man kan uppfylla med ett löfte kan
också uppfyllas genom tacksamhet och med god vilja, utan ed.

Det finns ett annat grundläggande problem med löften och eder, deras framläggande går emot visdom och försiktighet
Gud har rekommenderat oss i en annan berömd vers när han säger:

”SÄG ALDRIG under några omständigheter: ”Detta skall jag göra i morgon” utan [att lägga till:] ”om Gud vill”. Och
skulle du glömma [men senare påminna dig] detta, vänd dig då till din Herre och säg: ”Jag hoppas att min Herre skall
leda mig närmare den rätta vägen än [jag nu var]!” ” (18: 23-24).

Det vill säga, ”att lova” eller ”svära” innebär att säkerställa något utan utrymme för tvivel, och sanningen är att
ingen kan säga med säkerhet att han eller hon kommer att göra det eller det andra, eftersom man inte känner till
framtiden. Om ett löfte eller ed inte följer denna formulering, att försäkra något bortom allt tvivel, förlorar den
i viss mån dess väsen eller dess värde som sådant, med andra ord, dess innebörd. Sedan om några svårigheter dyker
upp för att uppfylla löftet kan det tolkas av både den som gav löftet som andra, som att ”Gud inte ville det” och
det är svårt att tydligt fastställa denna gräns. Detta kan leda till många argument mellan människor.

Sammanfattningsvis om vi tittar på de två ändarna av den här frågan, om att lova eller att gå i ed ofta och med
lätthet är något enhälligt förkastligt enligt de kunniga och ett tecken på hyckleri och, å andra sidan, man kan
leva, dyrka Gud och perfekt uppfylla sina åtaganden utan svära för det eller ge löften, är den allmänna slutsatsen
att löftena är olämpliga (makruh), och ofta är det en form av kompromiss med en osäker persons med extremt tvivel
och med lite tro, oavsett om det är vi den osäkra personen eller någon annan som kräver ett löfte för att få någon
trovärdighet.

Och det är bättre at vi behagar Gud och inte människor benägna att tvivla och misstänksamma.

Allt detta gäller löften och eder om att göra något i framtiden. När det gäller att svära på det som hände i det
förflutna, till exempel om en person säger, ”Jag svär på att det var så, jag var närvarande”, det är inget fel med
detta. Det är en enorm skillnad mellan att säga, ”Jag svär på att jag kommer att göra den här saken” och säga ”jag
svär på att jag gjorde det” eftersom det förflutna är en säker sak, det kan du inte ändra. När det gäller
vittnesmål, särskilt om det är ett vittnesbörd om en viktig fråga, eden är något som rekommenderas om man är säker
på vad man bevittnade, och kan till och med vara något som krävs enligt islamisk lag, till exempel inför en domare.

Slutligen, kom ihåg att i islam är inte acceptabelt att lova, ge ett löfte eller svära vid något annat än Gud.
Löften i stil med ”Jag svär vid min son”, ”Jag svär vid min mor” ”Om det inte är så må en blixt träffa mig” eller
till och med ”Jag svär på min själ” och liknande uttalanden som detta, är tydliga handlingar av avgudadyrkan (shirk)
och inte bara ogiltiga löften, men också är ett brott mot Gud. Detta är något där det råder enighet bland lärda i
islam.

Och Gud vet bäst.

Det är tillåtet att kopiera artikel om man citerar författaren, licensierad under Creative Commons, 2014.