Fethullah Gülen – es.fgulen.com

 

Religion, särskilt islam, har blivit ett av de svåraste ämnen att hantera under senare år. Den samtida kulturen ur antingen ett antropologiskt, teologisk, psykologisk eller psykoanalytisk perspektiv, utvärderar religion med empiriska metoder. Å ena sidan är religion ett fenomen som upplevs och känns inifrån och oftast förknippas det med de outplånliga aspekterna av livet. Å andra sidan kan de troende betrakta religionen som en filosofi, en god uppsättning principer eller ren mystik. Svårigheten ökar när det gäller islam, en del muslimer och politiker anser och presenterar den som något mer än en religion, en ideologi, politiska, sociologiska och ekonomiska.

Om vi vill diskutera religion, demokrati eller något annat system eller filosofi på rätt sätt måste vi fokusera på mänskligheten och mänskligt liv. Ur detta perspektiv kan religion i allmänhet och islam i synnerhet inte jämföras på samma sätt som demokrati eller något annat politiskt, social och ekonomisk system.

Religion är främst inriktat på oföränderliga aspekter av livet och tillvaron medan ideologier och socioekonomiska och politiska system berör endast några sociala aspekter av vårt världsliga liv.

De aspekter av livet som religionen främst behandlar är fortfarande giltiga idag som de var i början av mänskligheten och kommer att fortsätta att vara så i framtiden. Jordiska och vardagliga system ändras beroende på omständigheterna och de kan utvärderas efter sin tid. Tron på Allah, Livet, Profeterna, de heliga böckerna, änglarna och de gudomliga bestämmelserna har ingenting att göra med föränderliga tider. Även hängivenhet, universell godhet och de oföränderliga moraliska principerna har lite att göra med det världsliga livet och tid.

Därför när man jämför religion eller islam med demokrati måste vi komma ihåg att demokrati är ett rättssystem som ständigt förfinas och revideras. Det varierar också beroende på platser och omständigheter där det är verksamt. Till skillnad från religionen som har etablerat oföränderliga principer för tro, hängivenhet och moral. Därför kan endast de vardagliga aspekterna av islam jämföras med demokrati.

Islam och dess oföränderliga sidors främsta mål påverkar de regler som styr de olika dimensionerna av våra liv. Islam föreslår varken ett obestridlig och oföränderlig statsskick eller försöker forma det, däremot fastställer islam grundläggande principer för en regerings allmänna karaktär, och lämna över ansvaret till människorna att välja ett lämpligt statsskick vars typ och form är anpassat till den tid och omständigheter de befinner sig i. Om vi närmar oss denna fråga med detta i åtanke och jämför islam med modern liberal demokrati i dag kommer vi att bättre förstå islams inställning gentemot demokrati.

De demokratiska idéerna är en produkt av antiken. Den moderna liberala demokratin föddes i den amerikanska revolutionen (1776) och den franska revolutionen (1789-1799) I demokratiska samhällen styr folket sig själva i motsats till att regeras av en högre makt.

Individen har företräde framför samhället i denna typ av politiskt system och har friheten att bestämma hur han lever sitt eget liv. Men individualismen är inte alls perfekt. Människor uppnå ett bättre liv genom att leva i ett samhälle och detta kräver av dem anpassning och begränsning av deras frihet enligt samhällslivets kriterier.

Profeten sade att vi alla är precis lika som en kams tänder (1). Islam diskriminerar inte på grund av ras, hudfärg, ålder, nationalitet eller fysiska drag. Profeten sade ”Alla Ni kommer från Adam och Adam kommer från jorden. O Allahs tjänare, var bröder (och systrar).” (2) De som pga. de föddes före och har mer rikedom eller makt än andra, eller tillhör vissa familjer eller etniska grupper har ingen rätt att härska över andra.

Islam har även följande principer:

1. Makten ligger i sanningen, ett avvisande av den allmänna uppfattningen att sanningen beror på makten.
2. Rättvisan och rättsliga regler är nödvändiga.
3. Religionsfriheten, rätten till liv, personlig egendom, reproduktion och hälsa (både fysiska och psykiska) får inte kränkas.
4. Rätten till ett privatliv och individens enskilda liv bör hållas intakt.
5. Ingen får bli dömd för ett brott utan en rättvis rättegång eller anklagad och straffad för ett brott som någon annan begått.
6. En rådgivande administrationssystem är viktigt.

 

Alla rättigheter är lika viktiga och den enskilda individens rättigheter får inte offras för samhällets i sin helhet. Islam anser att ett samhälle ska bestå av medvetna individer, som försetts med handlingsfrihet och som ansvarar för sig själva och för andra. Islam går ett steg längre genom att lägga till en kosmisk dimension, den ”ser” mänskligheten som Historiens motor till skillnad från den fatalistiska inställningen hos vissa av artonhundratalets västerländska filosofier som dialektiska materialismen och historicismen. (3)

Precis som en enskild individs beteende kommer att bestämma hur dennes liv i denna värld och i den andra kommer att se ut, ett samhälles sociala framsteg eller tillbakagång kommer att avgöras av dess invånares vilja, världsbild och livsstil. I Koranen (13:11) står det: Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag… Med andra ord har varje samhälle kontroll över sitt eget öde i egna händer. Den profetiska traditionen betonar denna idé: ”Ni kommer att ledas efter hur ni själva är.” (4) Detta är demokratins grundläggande karaktär och anda som inte strider mot någon islamisk princip.

Eftersom enligt islam ansvarar varje individ och samhälle för sitt eget öde, måste människorna ta på sig ansvaret om att styra sig själva. Koranen vänder sig till samhället med fraser som: ”O människor!” och ”O troende.” De befogenheter som överlåtits till moderna demokratiska system är de som islam anser vara en del av samhällets ansvar och rangordnas efter betydelse, som ”absolut nödvändiga, relativt nödvändiga och värda att uppfyllas.”

Den heliga texten innehåller följande avsnitt ”Troende! Ge av de goda ting som ni förvärvar och av det som Vi låter jorden frambringa åt er, och leta inte fram – för att ge bort det – det sämsta som ni själva inte skulle ta emot annat än med förbundna ögon. (2:267); OM NÅGON av era kvinnor begår en grovt oanständig handling, tillkalla då fyra bland dem av er som har bevittnat handlingen… (4:15); GUD befaller er att till den rättmätige ägaren återlämna det som ni fått er anförtrott och att, när ni dömer mellan människor, döma rättvist. (4:58); TROENDE! Slå vakt om rätten och rättvisan som Guds vittnen, även om det skulle vara till skada för er själva eller era föräldrar och nära anförvanter. (4:135); Men visar de sig villiga att sluta fred, var då själv beredd till det och lita till Gud… (8:61); TROENDE! Om en människa som inte åtnjuter stadgat rykte [för tillförlitlighet] kommer till er med en upplysning, försök då reda ut [vad som är sanning], så att ni inte utan att inse det tillfogar [andra] skada och sedan måste ångra vad ni gjort. (49:6); Om två grupper av troende skulle råka i delo med varandra, försök då mäkla fred mellan dem (49:9). Sammanfattningsvis Koranen vänder sig till hela samhället och tilldelar den de flesta av de befogenheter som överlåtits till det moderna demokratiska systemet.

Människor samarbetar med varandra när de delar på ansvaret och inrättar de nödvändiga grunder för att genomföra dem. En regering består av alla dessa grunder och därmed islam rekommenderar en regering baserad på ett socialt kontrakt. Människor väljer administratörer och upprättar ett råd för att diskutera gemensamma frågor som berör dem. Hela samhället är också involverat i granskningen av förvaltningen. Vid en närmare analys av de fyra första kalifernas period (632-661) de grundläggande principerna för en regering som angivits ovan, även valfrihet, uppfylldes fullt ut. Det politiska systemet förvandlades till ett sultanat efter döden av Ali, den fjärde kalifen, på grund av interna konflikter och de villkor som rådde vid den tidpunkten. Till skillnad från kalifatet, makten i sultanatet fördes vidare inom sultanens familj och även om det inte blev några nya fria val, samhället behöll andra principer som är grunden för dagens liberala demokrati.

Islam är en inkluderande religion. Det bygger på tron på en Gud, Allah, som Skapare, Herre, support och administratör av universum. Islam är universums religion i sin helhet, med andra ord lyder hela universum Allahs lagar och därför allt i universum är ”muslimsk” och lyder Allahs lagar. Även om en person vägrar att tro på Allah eller praktiserar en annan religion är oundvikligen han eller hon muslim i fråga om deras kroppsliga existens. Hela hans liv, från fosterstadiet tills han eller hon dör, varje väv av hans muskler och varje lem i hans kropp följer det som Allah har föreskrivit. Således i islam, Allah, naturen och mänskligheten är inte långt från varandra, inte heller är de främmande för varandra. Det är Allah som gör sig känd för mänskligheten genom naturen och mänskligheten och båda naturen och mänskligheten är två (skapelsens böcker) genom vilka Allah visar sig. Detta leder mänskligheten till att observera vad som finns runt omkring och konstatera att man tillhör samma Gud till vilken allting tillhör, så att ingenting i universum är främmande för honom.

Hans medkänsla, kärlek och barmhärtighet är inte begränsade till människor från en specifik ras, hudfärg eller etnisk tillhörighet. Profeten sammanfattade det på följande sätt: ”O Allahs tjänare var bröder och systrar för varandra!”.

En annan aspekt, men lika viktigt är att Islam erkänner alla tidigare religioner, accepterar alla profeter och böcker som uppenbarades till olika personer vid olika tidpunkter i historien. Det är inte bara att man accepterar dem, utan man anser att en viktig princip för att vara muslim är att tro på dem. Därmed erkänns den grundläggande enigheten av alla religioner. En muslim är både en sann anhängare av Moses, David, Jesus och alla de andra hebreiska profeter. Denna tro förklarar varför både kristna och judar har behållit sina religiösa rättigheter under islamiska regeringar genom historien.

Det islamiska sociala systemet syftar till att skapa en god organisation och därigenom få Allahs välsignelse. Det erkänner rättigheter och inte påtvingad införande som grund för ett socialt liv. Fientlighet är oacceptabelt och relationerna måste grundas på övertygelse, kärlek, ömsesidig respekt, stöd och förståelse i stället för konflikt eller bara för personligt intresse. Social utbildning uppmuntrar människor att följa efter höga mål och ideal och att sträva mot perfektion och inte bara uppfylla sina egna önskningar. Lagen kräver enighet, ett god beteende uppmuntrar ömsesidigt stöd och solidaritet och tron säkrar broderskap. Det inspirerar själen att uppnå perfektion, vilket ger lycka i båda världar, denna och i Livet efter detta.

Demokratin har utvecklats över tiden. På samma sätt som den har gjort det genom olika stadier i det förflutna, kommer den att fortsätta att utvecklas och förbättras i framtiden. Längs vägen kommer den att ta form som en mer human och rättvis system, baserat på rättfärdighet. Om människan betraktas som en helhet, med hänsyn taget till den andliga dimensionen av deras existens och deras andliga behov utan att glömma att livet är inte bara begränsad till detta jordeliv och att alla längtar efter evigheten, kommer demokratin att kunna nå sin högsta höjd av perfektion och ge ännu mer lycka till mänskligheten. De islamiska principerna om jämlikhet, tolerans och rättvisa kan hjälpa demokratin att göra just det.

 

 

Anteckningar

(1) Abu Shuja Shirawayh ibn Shahrdar al Daylami, Al Firdaws bi Ma’zur al Kitab (Den Himmelska Trädgården ett urval från Profetens tal). Beirut, Dar al Kutub al Ilmiya, 1986, 4:300.

(2) För den andra delen av hadith, se avsnitten ”Nikah” (äktenskapsförord) i Abu Abdullah Muhammad ibn Ismail al Bukhari, al Jami al Sahih (En samling av Profetens autentiska traditioner) Istanbul, al Maktabat al Islamiya, kap. 45, ”Birr wa Sila” (Godheten och besök hos släktingar) i Imam Muslim ibn Abu Hisayn Hayyay, al Jami al Sahih, kap. 23.

För den första delen se ”Tafsir (Koraniska kommentarer) och ”Manaqib” (Profeten och hans följeslagares dygder) i Abu ’Isa Muhammad ibn’ Isa al Tirmidhi, al Jami al Sahih, Beirut: Dar den Ihya al Turath al-’Arabi, n.d.), kap. 49 och 74. Den ursprungliga arabiska texten innehåller inte ordet ”systrar”, men dess maskulin form används för både kvinnor och män, vilket anges i många språk. På svenska motsvarar ”mänsklighet”, som avser män och kvinnor. När profeten sa ”O Allahs tjänare!” menade han även kvinnor eftersom män och kvinnor utan åtskillnad är båda Allahs tjänare.

(3) Se Karl R. Popper, The Powerty Historicism, trans. Sabrui Orman (Insan Yayinlari Istanbul, 1985).

(4) Ala al Din Ali al Mutaqi al Jindi, Kanz al Ummal fi, Sunnan al Aqwal wa al Afal, Beirut: Muássasat al-Risala, 1985, 6:89