Muhammed, hans liv baserat på de tidigaste källorna. Kapitel VII

På den tiden härskade Abessinien över Jemen och vicekungen hette Abrahah. Han byggde i Sanaa en
storslagen katedral med hopp om att göra det till den största vallfärdsort för hela Arabien i
stället för Mecka. För dess byggande tog han marmor från en av drottningen av Sabas övergivna
palats. Han placerade kors av guld och silver och predikstolar av ebenholts och elfenben, och
skrev till sin herre, Negus: ”Jag har byggt en kyrka till dig, O Konung som aldrig förr har rests
till någon annan konung, och jag kommer inte att vila förrän jag har avlett hit arabernas
pilgrimsfärd.”

Han hemlighöll inte heller sin avsikt, vilket orsakade stor ilska bland stammarna i Hijaz och
Najd. Slutligen gick en man från Kinanah, en stam relaterad till Quraysh, till Sanaa med
avsiktlig syftet att vanhelga kyrkan, vilket han gjorde det en natt och sedan återvände till sitt
folk på ett säkert sätt.

När Abrahah fick veta det, svor han att som hämnd skulle han förstöra Kaba. Och efter alla
förberedelserna var klara, mobiliserade han mot Mecka med en stor armé i vars främsta led gick en
elefant.

Vissa arabiska stammar vid den nordliga delen av Sanaa försökte hindra deras framsteg, men
abessinierna var starka och tvingade dem på flykt och fångade deras ledare, Nufayl, från Jatham
stammen. Som lösen för sitt liv erbjöd sig han att agera som vägledare.

När armén nådde Taif, gick Thaqifs män för att möta dem, eftersom de fruktade att Abrahah skulle
förstöra hans al-Lat tempel om han förväxlade den med Kaba. De skyndade sig att påpeka för Abrahah
att de ännu inte hade nått sitt mål och erbjöd honom en vägledare för resten av resan. Trots att
de redan hade Nufayl, accepterade Abrahah hans erbjudande, men mannen dog på vägen, cirka två mil
från Mecka i en plats som heter Mugammis, där de begravde honom. Senare började araberna kasta
sten mot hans grav, och det finns människor som fortfarande gör det idag.

Abrahah stannade i Mugammis och skickade en trupp av ryttare till utkanten av Mecka. Längs vägen
tog de allt vad de kunde och skickade bytet till Abrahah, där det ingick två hundra kameler som
tillhörde Abd al-Muttalib. Quraysh och andra angränsande stammar höll ett krigsråd och beslutade
att det var lönlöst att försöka stå emot fienden. Samtidigt skickade Abrahah en budbärare till
Mecka för att fråga efter den viktigaste mannen där. De ville informera honom om att de inte hade
kommit för att slåss, men bara för att förstöra templet, och om han ville undvika blodsutgjutelse
skulle han komma till abessiniernas läger.

Quraysh hade inte haft en officiell ledare sedan tiden när man delade privilegierna och ansvaret
mellan Abd ad-Dar och Abdu Manafs hus. Men de flesta människor hade sina åsikter om vilken av
cheferna för klaner var det faktum, om inte enligt lagen, den mest framstående man i Mecka.

Vid detta tillfälle skickade dem budbäraren till Abd al-Muttalibs hus som, tillsammans med en av
sina söner, gick tillsammans med sändebudet till lägret. När Abrahah såg honom, blev han så
imponerad av hans utseende att han gick upp från sitt kungliga säte för att hälsa på honom och
sedan satte sig bredvid honom på mattan och bad tolken fråga om han ville be om en tjänst.

Abd al-Muttalib sade att armén hade tagit över två hundra av sina kameler och bad om att de
skulle återlämnas. Abrahah blev lite förvånad av denna begäran och sade att han var besviken
eftersom han tänkte först på sina kameler snarare än på sin religion, som han hade kommit för att
förstöra. Abd al-Muttalib svarade, ”Jag är herren över kamelerna, och templet har också en Herre
som kommer att försvara den.” ”Han kommer inte att kunna försvara den mot mig” sade Abrahah. ”Vi
får se” svarade Abd al-Muttalib. ”Men ge mig tillbaka mina kameler.” Och Abrahah gav order om att
lämna dem tillbaka.

Abd al-Muttalib återvände till Quraysh och rådde dem att dra sig tillbaka till bergen
som dominerade staden. Sedan gick han med några familjemedlemmar och andra personer till det
heliga templet. De stod bredvid honom och bad Gud att assistera dem mot Abrahah och hans armé,
och han tog tag i metallringen placerat i mitten av dörren till Kaba och sade, ”Åh, Gud, Din slav
har skyddat Ditt hem, skydda Du nu Ditt hus!” Efter att ha bett på detta sätt gick han med de
andra för att ansluta sig till resten av Quraysh i bergen, på ställen där de kunde se vad som
pågick nere i dalen.

Nästa morgon förberedde sig Abrahah för att komma in i staden med avsikt att förstöra Kaba och
sedan komma tillbaka till Sanaa genom samma väg som de hade kommit dit. Elefanten som var rik
utsmyckad, fördes till chefen för armén, som var klart för strid.

När det mäktiga djuret nådde sin position, hans väktare Unays placerade honom i samma riktning
som trupperna i beredskap, d.v.s. mot Mecka. Men Nufayl, den påtvingade guiden, hade marscherat
tillsammans med trupperna största delen av vägen i spetsen för armén med Unays och han hade lärt
sig en del av de styrorden som elefanten förstod, och när Unays vände huvudet för att observera
framåt signalen, tog Nufayl elefantens stora öra och gav honom en nästan tyst men energisk order
att knäböja.

Sedan, till Abrahahs och arméns förvåning och bestörtning knäböjde elefanten långsamt och
medvetet. Unays beordrade honom att ställa upp sig, men Nufayls ord hade sammanfallit med en
order som var mer övertygande än någon människas, och elefanten ville inte röra sig. De gjorde
allt de kunde för att få elefanten att stå upp, de slog honom till och med i huvudet med
järnstänger och petade i magen med järn krokar, men han förblev som en sten. Sedan försökte de
med knepet att får hela armén att vända runt och marschera i riktning mot Jemen. Elefanten steg
upp omedelbart, vände och följde.

Hoppfulla, vände de igen, och elefanten gjorde samma sak, men så snart han stod inför Mecka
knäböjde han igen.

Det fanns inget tydligare tecken än elefantens vägran att ta ännu ett steg längre, men Abrahah
var förblindad av sin personliga ambition med helgedomen han hade byggt och hans beslutsamhet att
förstöra sin stora rival. Om de ha hade vänt tillbaka skulle de kanske ha undgått alla
katastrofen. Men plötsligt var det för sent, västerut blev himlen svart och han hörde ett
konstigt ljud. Dess volym ökade som en stor våg av mörker som kom från havet och omslöt dem, och
himlen ovanför dem, det de kunde se, fylldes med fåglar.

De överlevande berättade att de flög på samma sätt som en seglare och att varje fågel hade med sig
tre stenar stora som ärtor, en i näbben och mellan klorna på varje ben. De rusade fram och
tillbaka över raderna, kastade stenarna på en gång, och de var så hårda och föll så snabbt att de
genomborrade även skyddsbrynjor.

Varje sten träffade sitt mål och dödade sin man, eftersom när kroppen träffades av slaget började
köttet att ruttna snabbt i vissa fall, och långsammare i andra. Det fanns inga skadade, och bland
de som fick överleva fanns Unays och elefanten, men alla greps av panik.

Några stannade i Hijaz och tjänade sitt uppehälle som herde eller annat arbete. Men det mesta av
armén återvände i oordning till Sanaa. Många dog på vägen och många andra, inklusive Abrahah, dog
kort efter återkomsten. När det gäller Nufayl, han hade lämnat i smyg armén när elefanten blev
centrum för allas uppmärksamhet och smidigt nådde han bergen med utsikt över Mecka.

Efter den dagen kallades Quraysh av araberna för ”Guds folk”, och de fick en ännu större respekt
än tidigare, eftersom Gud hade besvarat deras böner och räddade Kaba från undergång. Fortfarande
idag är de hedrade, snarare på grund av en andra händelse, utan tvekan utan relation till den
första som inträffade i samma elefants år.

Abdallah, son till Abd al-Muttalib, var inte i Mecka när mirakel med fåglarna inträffade. Han
hade gått för att handla i Palestina och Syrien med en av karavanerna. På väg tillbaka stannade
han i sin mormors familjehem i Yathrib, Och där blev han sjuk. Karavanen fortsatte utan honom till
Mecka. När Abd al-Muttalib fick veta det, skickade han Harith för att göra sällskap sin bror på
återkomst resan så snart han var tillräckligt bra för att resa. Men när Harith kom till sina
kusiners hus svarades hans hälsning med sympati hälsningar och omedelbart insåg han att hans bror
hade dött.

Stor var sorgen i Mecka när Harith återvände. Aminahs enda tröst var sonen hon väntade med sin nu
avliden man, och hennes lättnad växte när det närmade sig tiden för att föda barnet. Hon var
medveten om ett ljus inuti, och en dag lyste det med en sådan stor glöd att hon kunde se Bostra
slottet i Syrien. Och hon hörde en röst som sade: ”I ditt hjärta bär du Herren av denna stad, och
när han föds säg: Jag lägger honom under skyddet av den Ende, från det onda hos dem som avundas.
Sedan ge honom namnet Muhammed.” (1.1.102).

Några veckor senare föddes barnet. Aminah var i hennes farbrors hem och skickade ett meddelande
till Abd al-Muttalib för att han skulle komma att träffa sin sonson. Abd al-Muttalib tog barnet i
sina armar och bar honom till helgedomen och in i det heliga huset där han bad en tacksamhets bön
till Gud för gåvan som de hade mottagit. Sedan gick han tillbaka till barnets mor och på vägen
visade han honom för medlemmarna i sitt eget hem. Han själv skulle ganska snart också få ett barn
med Hala, Aminahs kusin. På den tiden var hans yngste son Abbas, som var tre år gammal, som tog
emot honom vid dörren till hans hus. ”Det här är din bror, kyss honom” sade han när han
presenterade den nyfödda, och Abbas kysste honom.