Eric Walberg – Noticias de abajo

Amerikanska muslimer börjar lämna sitt spår i ett samhälle i konflikt. Det finns fler muslimer än judar i USA, för
närvarande ca 5 miljoner människor. Detta är ett av de mest mångkulturella samhällen av troende i Nordamerika, 35 %
av dem är födda i USA (25 % är afroamerikaner), resten är invandrare från Sydostasien, Afrika och Mellanöstern.

Traditionellt sätt har de röstat för republikaner, men de senaste åren har de börjat vända sig till det demokratiska
partiet och de gröna.

Ibrahim Abdul-Matin är son till en svart konvertit, uppväxt i New York, en dynamisk social miljö där han är miljö
rådgivare för New Yorks borgmästare Michael Bloomberg. Hans bok om islam och miljön, ”Green Deen”, är en inspirerande
vision över miljösituationen i USA och hur amerikanska muslimer samlas kring dessa idéer, men från sina egna och
nytänkande perspektiv.

Abdul-Matin ser svagheten hos dagens miljörörelse från ett sekulariserat synsätt, och dess juridiska problem:
antagande av lagar, stopp på företagen och konsumenternas destruktiva metoder, och respekt för miljön.

Men detta, som visas här, är inte tillräckligt. Tyngdpunkten ligger på hur islam sprider idén om en Skapare som ger
”Mänskligheten möjlighet att enas kring ett gemensamt syfte”, för att återgå till de etiska principerna i vårt dagliga
liv. Han pekar på de 6 grundläggande principerna i islam, och visar hur vår relation med miljön fungerar:

• Förståelse av Guds enhet och hans skapelse (Tawheed)
• Se Guds tecken (ayat) överallt
• Att vara jordens tjänare (Khalif)
• Hedra det förtroende vi har med Gud (amana) som vår planets beskyddare
• Gå framåt mot rättvisan
• Att leva i balans med naturen (Mizan)

Författaren berättar om en upplevelse han hade i sin barndom, när han gick genom Bear Mountain nära New York, hans
första resa till det vilda. Han såg sin far när han drog sig tillbaka till en del av skogen för att be samtidigt som
han sa: ”Jorden är en moské”. Han hade övervägt andra religioner i sin ungdom, men han beslutade att följa sin fars
beslut att följa Deen, ”en levande tradition som är andligt närande och intellektuellt sammanhängande.”

Det finns inte någon konflikt mellan religion och vetenskap enligt Abdul-Matin – människan är den bästa av Guds
skapelse, och som administratör har den välsignas med intelligens och förnuft samt fått ansvaret för resten av
skapelsen. Han stannar i en vers: ”Korruption har dykt upp på land och till havs genom händerna på människor som har
förfalskats” som bevis för att Gud varnade oss för eventuella negativa effekter på planeten, ”en visar konsekvenserna
av förstörelsen, som kan bli vägen för riktig vägledning. ” (Koranen 30:41) I denna sura, Romarna, varnar Gud
mänskligheten att inte rubba balansen i naturen.

Green Deen är en uppfriskande blandning av teori och praktik. Oron över Mizan ses i frågan om varifrån kommer soporna?
Vart ska de gå? Hur kan man aktivt delta i arbetet med att förvandla världen till en ren, mindre giftig plats?

Ayat finns överallt: och [det är Han] som har gett er solen och månen, som löper [i sina banor] utan att
förtröttas… (14:33) Även om en envis forskare skulle kunna ta bort denna poetiska licens, tolkar författaren den
som en vers som hjälper oss varje dag, tillåter oss att flytta, ger oss värme och ljus, tid för att vila och tid att
arbeta. ”Det finns en tid för allt” är ett uttryck för Predikaren, för denna sanning.

Vi måste sluta använda ”helvetets kraft” och oljan, den senare som alltid finns i samband med dagens krig, är
förödande i sin funktion och i sitt ekologiska avtryck och därmed förråder vår ställning som kalifen och amana (amana
på arabiska kallas en uppgift, en hemlighet som Allah har placerat hos människan). Vi måste använda ”himlens krafter”,
sol och vindenergi. Man kunde ha också nämnt träd som kan brinna effektivt och producera återvinningsbart avfall.
(För en kalif finns inget avfall).

För någon med en sekulär syn på världen är detta mycket relevant. Under de senaste två århundradena har vetenskapen
reducerats till att hitta en död teknik. Det finns ingen poesi i detta, bara pengar och nymodighet. Koranens poesi är
den pittoreska tron att naturen är under människans förvaltning, vilket är vad som behövs för att införa moral i våra
liv, oavsett om religiösa eller sekulära, på grund av vi inte har någon relation med naturen.

Författaren gör en kort sammanfattning av miljömedvetandes utveckling med grund i president Theodore Roosevelts
arbete, till vilken i viss mening erkänns rollen som kalif i och med att han satte upp ett system av nationalparker i
början av nittonhundratalet genom vilka människans förhållande till naturen upprätthålls genom en politisk dialog i
USA. Nästa steg kom under 1950-talet, när den amerikanska drömmen, som fångat världens fantasi, åtföljdes av en
plötslig minskning av fåglar och en stor ökning av cancer sjuka.

Insikten om att tillväxten inte gjordes utan ”yttre ekonomier” inleddes med en folklig mobilisering för att reglera
användningen av giftiga ämnen. På 1960-talet, medborgarrättsrörelsen försökt göra sig av med marginalisering av vissa
samfund på denna grund. Nu är problemet den utbreda globala uppvärmningen, vi alla måste ändra vår livsstil eftersom
vi alla är en del av den ”marginaliserade” samhällen.

Denna utveckling återspeglar de principer som beskrivs i Green Denn. ”Rörelserna i försvaret av miljön kan ses som ett
försök att återställa balansen och rättvisa på jorden efter förstörelsen orsakad av konsumismen” som är resultatet av
en besatthet med skapande, produktion och jakten på självkänsla genom konsumtion.

För författaren är detta är kärnan i problemet, resultatet av 1900-talets ekonomiska system, både den kapitalistiska
och socialistiska, som enligt författaren reducerar oss till produktionsenheter. ”För oss är viktig enbart det vi
skapar.” Islam lär å andra sida att ”vi kommer med ett egenvärde. Vi är också en vers av Allah och inte behöver äta
eller tror att detta är det viktiga.”

Författarens analys stannar vid denna punkt. Man kan säga att den är begränsad, med hänsyn till Amerikas mångfald,
genom att fördöma både socialism och kapitalism, beter sig han som en typisk amerikansk polis, när socialismen är ett
försök att återinföra den sekulära moral låg i ekonomin för att möta Islams sex principerna, – utan Gud.

Socialismen har aldrig haft möjlighet att ta upp dilemmat med överdriven konsumtion, systemet, om vi identifierar det
med Sovjetunionen, tillätt sig aldrig många lyxartiklar, den alltid kämpade för sin överlevnad i en mäktig
kapitalistisk värld. Kuba är det enda kvarlevan av det socialistiska experimentet och har en lång mer miljövänlig
historia än västvärlden. Abdul-Matin nämner inte de sekulära försöken att hitta Mizan ’ven om det är uppmuntrande att
följa hans rekommendationer, stadsträdgårdar, solenergi, cykling, promenader, men framför allt, göra allt med mindre.

Islam har mycket gemensamt med socialismen, en jämförelse som Abdul-Matin gör underförstått i principen om rättvisa
(adl), social rättvisa. Umm Kholthum kallade djärvt profeten Muhammed som ”socialismens imam.” Aisha, profetens
hustru, sade att han ”tog lössen från sina kläder, mjölkade deras getter, och allt arbete gjorde han själv.” Det finns
inget behov av att utnyttja andra för att tillgodose sina behov.

Författaren kan inte dölja sina socialistiska intressen alls, gröna jobb (minimering av insatsvaror, produktion,
respekt för miljön) måste relateras till rättvisa (adl), rättvisa och jämlikhet, eller bara vidmakthålla befintliga
orättvisor. Vatten bör inte användas i vinstsyfte. Den berömda hadith om Uthman och köpet av varor utan produktion av
avfall, är ett svar på profetens uppmaning.

Författaren undviker också frågan om nykolonialism, han tar inte hänsyn till de frigjorda kolonierna under 1900-talet
i den postkoloniala perioden, även om de lider av ”de multinationella företagens ekonomiska kontroll.” Han går på tå
genom minfältet som den ideologiska fråga är i USA, Amerika är ett imperialistiskt träsktroll, ett stort avfall, som
orsakar enorm förödelse i världen, vilket inte heller nämns. Inte heller världens värsta förorenare, de amerikanska
militärerna Om vi tittar på ”Avatar” kommer vi att se att det finns ingen post efter postkolonialismen.

De traditionella samhällena var inte konsumtions inriktade. Deras filosofi var att äta för att leva, inte leva för att
äta, och det är vad vi gör idag. Västvärldens förakt för det ”primitiva” förstör i sig denna naturliga visdom.

I sitt försvar av islam uttrycker Abdul-Matin implicit denna visdom, vilken inte är unik för islam. Islam bevarar det
ursprungliga budskapet som kom 15 sekler tidigare, den har inte tagits bort, liksom andra monoteistiska religioner,
som så framgångsrikt har integrerats i den moderna världen. Det är ett fascinerande exempel på hur islam kan
praktiseras i den moderna världen på nya sätt. Den muslimska befolkningsgruppen i Chiapas, Mexiko, bor utanför städer,
på ekologiska gårdar, med få bilar, solpaneler tillverkade av skrot, soltorkade frukter. De har upptäckt vikten av att
gå tillbaka, ett annat sätt leva utan den aktuella behov, vilket ger ”civilisationen” en ny innebörd.

Det grundläggande problemet finns inte bara i överkonsumtion, men i koloniseringen av världen som förstörde och
förstör kulturer som grundas på religion, med deras moraliska sanning och respekt för naturen. Istället för vad är
ett rimligt pris borde frågan vara Hur kan jag fly? Denna negativa frihet (frihet att göra vad som helst med förbehåll
för begränsningar) har tagit den positiva frihetens plats (frihet som fastställts av förståelse och vilja att
fortsätta i enlighet med Guds lag), som uttrycks i religionen.

Miljömedvetandets olika stadier i väst har försökt övervinna det genom lagstiftning, genom folkliga motståndet –
gemenskap och trosbaserade rörelser. Nästa steg, enligt författaren, är en rörelse för miljö rättvisa som långsamt
kommer som ”ett svar på den avsaknad av koppling mellan människor och vår planet” som bör införlivas med de principer
som beskrivs.

Författaren talar entusiastiskt om ”smart nätverk” och andra självreglerande system som använder automatisk
övervakning och återkoppling för att justera de olika komponenterna i miljöledningssystem (temperatur, luftkvalitet,
energianvändning), beroende på situation och behov. Det är bra. Men är vi bara konsumenter, även om mer försiktiga med
våra ekologiska fotavtryck?

Författarens inneboende förspänning är relaterad till en livsstil, den ansvarsfulla konsumtion, men man konsumerar.
Man flyttar inte båten. Ingenstans tar författaren itu med den underliggande ekonomiska logiken bakom kolonialismen
och dess tendens till konsumismen, en maximering av överskott, förmåner, utan att vi behöver detta materiella
överflöd. Så länge man sätter vinster på en piedestal, kommer det att finnas en destruktiv logik som underminerar den
ekologiska balansen.

ingenting kan rubbas i Guds skapelse! Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor vet ingenting [om
detta].(30:30). Versen uppmanar oss att minska överskottet som utvinns ur naturen i form av förmåner.

”Lämna saker som de var.” I den mån experter i ekonomin och natur gör det, måste vi maximera något värdefullt, såsom
produktions effektivitet, gröna jobb, användningen av förnybar energi, ren luft. I hans noggranna försök att inte
trampa på den kapitalistiska Amerikas liktornar, glömmer författaren relevanta och överraskande kunskaper som Islams
innehar, att söka balans, att minimera konsumtionen.

Detta är sanningen som ligger dold i medvetandet både hos muslimer och icke-muslimer, religiösa och sekulära. Vi
bevittnar försummelse av miljön i västerlänniserade muslimska samhällena, som Egypten, Saudiarabien och Persiska
viken. I Kairo, gasen som kommer från avgasrören fyller allt, gatorna är fulla av sopor, man används på ett
irrationellt sätt plasten som sedan kastas, vatten används felaktigt. Detta beteende förvånar utlänningarna som har
en större miljömedvetenhet. Tyvärr måste muslimerna komma ikapp med denna negativa aspekt.

Genom att överge socialismen och ta till sitt hjärta västvärldens nyliberalism, förlorade Egypten det lilla
(socialistiska, anti-imperialistiska) moral de hade, något som förenade samhället, en djup moral som verkligen kom
fram som en reaktion av vanliga människor. Det är sant att det socialistiska experimentet i Egypten var defekt. Den
led av paranoia, att behålla makten gentemot det kalla krigets intriger och de svårigheter som innebar att införliva
islams stora sanningar i en till stor del sekulär rörelse, som slutligen besegrades. Det var ingen lätt väg att följa.
Socialismens sekulära karaktär var ett stort hinder som slutligen fällde den.

Kanske de nya punkter som Abdul-Matin pekar på, som framträdde i västvärldens miljörörelser, ger inspiration till
islam, så att öst och väst kan arbeta tillsammans för att återuppliva patienten. En liknande sammanflödet av
aktivister i väst och den muslimska världen försöker att läka effekterna av giftet som infekterar Mellanöstern,
Israels vägran att komma till deras sinnen och göra fred med sina grannar. Västerlänningarna intresserade av den
dagliga verksamheten är angelägna om att hitta muslimska allierade, som inte behöver vara övertygade om kolonialismens
skador, när det gäller att skapa ett större Israel. Således öst och väst, om de inser att bakom den kolonialismens
mentalitet finns också en ekologisk kris, då blir det följande att ta steg framåt.

Författaren föreställer sig ett annat strömavbrott, som den år 2003, och föreställer sig bönehus utanför systemet,
”fyr med starkt ljus i ett hav av mörker.”

Anteckningar:

Eric Walberg är en journalist som arbetar i Uzbekistan och nu skriver för Al-Ahram, Kairo.

Din är ett arabiskt ord som man brukar översätta som ”religion” men även ”livsstil”, särskilt med hänvisning till
islam. Det är dock inte unikt för islam, kristna använder det också för att hänvisa till sin religion och religioner
i allmänhet.