Tareq S. Hajjaj – Mondoweiss

 

 

Före 2023 såg 75-årige Mahmoud Dweima mer fram emot september och oktober än någon annan tid på året.

När tiden för olivskörden var inne samlade han sin stora familj – alla 14 söner och döttrar samt deras barn – och förberedde sig för en dag av jordbruksarbete som snarare liknade en familjepicknick.

De packade med sig långa stegar, plastskynken och presenningar att breda ut under olivträden, hinkar att samla oliverna i samt mat så att det räckte hela dagen. De tog med sig ett litet portabelt gaskök, tomater, potatis, olivolja, za’atar och bröd. Tidigt på morgonen lämnade de sedan hemmet i stadsdelen Shuja’iyya i Gaza stad och begav sig österut mot Juhr al-Dik, där Dweima ägde en markplätt med över 200 olivträd.

Sträckan var knappt sju kilometer, men Dweima minns hur förväntan inför skörden fick det att kännas som om de reste från ett land till ett annat. Familjen längtade efter detta hela året.

För Dweimas familj – liksom för tusentals andra palestinska familjer som äger olivträd – handlade skörden om mer än att bara bärga en gröda. Det var en årstid i sig, en tid då familjer samlades utomhus från gryning till skymning för att äta och arbeta tillsammans, för att sedan återvända hem med hinkar och säckar fulla av oliver.

När oktober nu infaller har Dweimas familj inga olivträd kvar att skörda.

För tredje året i rad har denna årstid i stort sett försvunnit från Gaza. Israels krig har ödelagt Gazas olivsektor; olivlundar har förstörts, träd har ryckts upp med rötterna, olivpressar har skadats och bönder har avskurits från stora jordbruksområden. En stor del av Gazas mest produktiva olivodlingsmark ligger i enklavens östra delar, däribland områden som nu hamnat bakom den så kallade ”gula linjen”. Denna linje markerar gränsen för de drygt 64 procent av Gaza som nu står under israelisk militär kontroll, och där palestinska markägare förbjuds att beträda sin egen mark. För lantbrukare som Dweima har förstörelsen inneburit långt mer än bara förlusten av en skörd. En livsviktig inkomstkälla – som odlats fram under årtionden och utgjort grunden för en livsstil knuten till årstidernas växlingar – har utplånats. Detta har skurit av familjers band till mark som vårdats och gått i arv i generationer, och brutit en av de djupt rotade sociala sedvänjorna i det palestinska samhället.

Enligt Gazas jordbruksdepartement har området förlorat omkring 90 procent av den mark där det en gång växte olivträd. Departementet uppger att antalet olivträd har sjunkit från cirka 2 miljoner till omkring 150 000, samtidigt som den årliga olivproduktionen har rasat från cirka 40 000 ton till omkring 5 000 ton. Produktionen av olivolja har under samma period minskat från cirka 5 000 ton om året till omkring 700 ton.

I juli 2026 uppgav den palestinske jordbruksministern Rizq Salimiya att fler än 1,6 miljoner olivträd hade förstörts i Gaza under folkmordet.

För Dweima kan dessa siffror mätas i förlusten av varenda träd han en gång ägde. ”Inte en enda gren finns kvar”, sade han. Hans mark jämnades helt med marken av bulldozrar.

Dweima hade ägnat årtionden åt att sköta om sina träd, följa deras tillväxt och se dem till slut bära frukt. Han talar om dem i närmast familjära termer: han vårdade dem som sina egna söner tills de började ge frukt, likt barn som växer upp och blir vuxna.

Före kriget gav hans olivlund mellan 70 och 80 kärl olivolja om året, där varje kärl rymde cirka 16 liter. Familjen skördade också stora mängder oliver för inläggning; en del behöll de själva, medan resten delades ut till grannarna. Att ge bort en del av skörden var i sig en del av traditionen.

”Varje år räckte oljan vi producerade till att täcka levnadskostnaderna fram till nästa säsong”, sade Dweima. ”Jag brukade ge tiotals kilo oliver till grannarna – de människor som såg oss ge oss av för att skörda och sedan komma tillbaka med säckar fulla av oliver.” För Dweima handlade detta inte bara om generositet. Det var en del av kulturen kring skörden. Olivodlare, berättade han, trodde att det förde välsignelse över de kvarvarande träden att dela skörden med grannar och nära och kära.

För Dweima och hans familj var olivträdet aldrig bara en jordbruksgröda. ”Det stod för arv och identitet”, sade han.

 

En ekonomi slagen i spillror

Förstörelsen av skörden har också påverkat Dweimas ekonomiska trygghet.

Under stora delar av sitt liv var han beroende av de oliver han skördade, olivoljan han sålde och de oliver han lade in. Enbart försäljningen av olivolja kunde ge honom en årsinkomst på mellan 13 000 och 15 000 dollar, utöver intäkterna från försäljningen av själva frukten. Denna årsinkomst är nu borta.

Dweima berättar att hans ekonomiska situation har försämrats år efter år sedan kriget bröt ut. I dag, även när det finns olivolja att tillgå i Gaza, har han inte råd att köpa ens en enda dunk på 16 liter. Och även om han hade råd, säger han, skulle det inte vara detsamma. Han kan inte hitta den rena olja som han en gång pressade från sina egna träd.

Shaher al-Rifi, chef för landsbygdsutveckling vid Gazas jordbruksdepartement, beskriver förändringen inom olivsektorn i lika dystra ordalag.

”Alla marker som var rika på olivträd är borta”, sade al-Rifi till Mondoweiss. ”Innanför den gula linjen återstår bara små markplättar här och var med några få olivträd.”

Enligt al-Rifi hade Gaza år 2022 omkring 44 000 dunam (4 400 hektar) mark planterad med olivträd. Sektorn producerade cirka 31 000 ton oliver avsedda för oljeproduktion, vilka pressades vid 41 olika anläggningar runt om i Gaza.

I dag, sade han, återstår endast cirka 5 000 dunam olivodlingar i hela Gaza, med en produktion på omkring 4 000 till 5 000 ton oliver. En del av frukten går till pressning för oljeproduktion, medan resten läggs in för att ätas.

Endast nio anläggningar för olivpressning är i drift för närvarande, sade al-Rifi; dessa är koncentrerade till Gaza stad och de centrala delarna av Gaza.

Det har blivit svårt att hålla dessa anläggningar igång. Jordbruksministeriet samarbetar med andra organisationer för att sänka driftskostnaderna, sade al-Rifi, samtidigt som oljepressarna kämpar mot energikrisen och den svåra bränslebristen i Gaza. En fungerande olivpress kan kräva omkring 20 liter diesel i timmen – bränsle som är både en bristvara och extremt dyrt i Gaza.

Därför betraktar ministeriet de kvarvarande pressarna som strategiska anläggningar, sade al-Rifi, eftersom de utgör en viktig länk i den del av Gazas jordbruksproduktionskedja som fortfarande finns kvar.

Men olivsäsongens ekonomiska betydelse sträcker sig långt bortom bönder och pressägare.

Före kriget skapade säsongen mer än 22 000 dagliga arbetstillfällen runt om i Gaza, enligt al-Rifi. Det behövdes arbetskraft för att skörda oliver, transportera skörden, sköta pressarna, förpacka oljan samt marknadsföra och sälja slutprodukterna. Restprodukterna från pressningen användes sedan till uppvärmning, gödsel och tvåltillverkning, vilket gav skörden ytterligare användningsområden.

För ett område med få naturresurser, sade al-Rifi, har jordbruket länge varit en av Gazas viktigaste produktiva sektorer. Han beskrev olivträdet som ett vittne till själva den palestinska erfarenheten – ett träd som bär på ett kulturellt och symboliskt minne som sträcker sig långt bortom dess ekonomiska värde.

”Nu är allt detta borta”, sade han.

 

En gemenskap kring skörden

Olivskörden i Gaza handlade om mer än bara själva träden.

Under två veckor, ibland en hel månad, förvandlades olivlundarna till mötesplatser. Familjer tog med sig allt de behövde för att kunna stanna kvar på sin mark från soluppgång till solnedgång. Barnen lekte mellan träden. Kvinnorna sorterade de skördade oliverna. Släktingar och grannar hjälpte till. Måltiderna tillagades och åts utomhus.

Arbetet var slitsamt, men det var också en tid av gemenskap och glädje.

För många familjer förkroppsligade säsongen en koppling till marken och kulturarvet – en koppling som förnyades varje år genom små ritualer: att sortera gröna och svarta oliver, rensa bort löv, laga lunch över öppen eld, köra den första skörden till pressen och smaka på säsongens första olja.

I Beit Lahia på norra Gazaremsan ägde 59-åriga Mazouna Abu Riyash en gång mark med över 40 olivträd och ett stort antal citronträd.

Beit Lahia var känt för sin bördiga jord och sina varierande grödor. Abu Riyashs familj odlade flera sorters frukt, men olivskörden hade en alldeles särskild betydelse. Alla ville vara med.

Idag lever Abu Riyash som internflykting i Deir al-Balah på centrala Gazaremsan. ”Den vackraste tiden på hela året var när vi började skörda oliverna”, berättade hon.

När skördesäsongen väl inleddes hade den intensiva sommarhettan i Gaza börjat avta. Under arbetets gång kunde luften ibland bli så sval att de tände små eldar att sitta runt. Sedan lagade de mat.

En av de rätter som Abu Riyash starkast förknippar med skörden är ”galayet bandora” – en traditionell palestinsk tomatgryta tillagad i olivolja från föregående års skörd.

Men en annan rätt fick vänta tills säsongens första olja var klar. När familjen hade kört oliverna till pressen och hämtat hem den färska oljan, lagade de ”musakhan” – en palestinsk rätt bestående av bröd, lök, kyckling, sumak och rikliga mängder olivolja.

Rätten serverades sedan till lunch för alla som arbetade i olivlunden. ”Vi brukade tillreda den ute på fältet, inför allas ögon, och sedan åt alla tillsammans”, berättade Abu Riyash.

Dessa minnen, sade Abu Riyash, ”visar vad som har gått förlorat utöver själva förstörelsen av jordbruksmarken. Skörderitualerna var i grunden sociala. De knöt samman släktingar, grannar med familjer och familjer med den mark de brukade.”

 

 

Original text: After three years of genocide, Gaza’s olive harvest is going extinct