Josep Fontana – Público
Medan USA förbereder sig för att officiellt avsluta sina militära insatser i Irak, har debatten om dödsoffer som orsakats av år av krig intensifieras. De beräkningar som ofta nämns kommer från en organisation som heter Irak Body Count (IBC) som har använt sig av data som visas i den irakiska pressen på engelska, deras beräkningar uppgår för närvarande till ca 100 000 (mer exakt, mellan 98 691 och 107 708). Siffran har reviderats efter Wikileaks publicering av vissa dokument i oktober förra året där man citerade cirka 15 000 personer till som inte var med i IBCs databas. Organisationen meddelade att de skulle runda upp siffran till 150 000 men när man besöker deras webbplats är siffran fortfarande 100 000. Med tanke på att IBCs metod för att räkna fram antalet döda i Irak är inte särskilt tillförlitliga, verkar det uppenbart att den enda anledningen att man ger den mycket kredit är för att den minimerar problemet.
Det finns andra allvarliga förfarande för att göra beräkningar, till exempel den som används av epidemiologer, som intervjuar de familjer som bor i ett stort urval av hushåll. Detta gjordes av ett team från Bloomberg School of Public Health, Johns Hopkins, som arbetar med al Mustansiriya. Resultatet som publicerades i den medicinska tidskriften The Lancet, visade att mellan mars 2003 och juli 2006 hade 654 965 dödsfall inträffat i Irak ”utöver” det som skulle ha inträffat om inte kriget hade drabbat landet. Av dessa dödsfall hade 91,8 % varit våldsamma.
Forskningen bygger på en metod som epidemiologer också tillämpade i Kongo och Darfur vars resultat har varit allmänt accepterat. Men det är inte så fallet med Iraks siffror som hälsades med en störtflod av kritik, det f d president Bushs förakt och en rad statistiska och tekniska invändningar. Ett år senare gjorde Opinion Research Business, ett brittiskt företag utan politiska kopplingar en liknande undersökning. Efter en andra omgång av nya intervjuer publicerade dem i januari 2008 nya siffror, deras uppskattning är att antal döda ligger på 1 033 000. Denna gång kritiserade inte man siffrorna, de tystades ner helt enkelt.
Ett av skäl för att inte godta IBS:s uppskattningar är att den inte matchar antalet änkor som finns i Irak. Om, enligt The New England Journal of Medicine, antalet manliga dödsfall, efter att man diskonterar kvinnor och barn, är ca 56 000, hur kommer det sig att det finns 744 000 änkor? Den lösning man har antagit är att hänvisa till att de flesta änkor skulle vara hustrur till soldater som dödats i kriget mot Iran på åttiotalet. Detta är osannolikt eftersom situationen för dessa kvinnor, varav endast ca 120 000 får en mager statliga stöd, är dramatisk, de är dömda till tiggeri eller, som vår erfarenhet i Afghanistan visar, självmord.
Tror man verkligen att de har kunnat överleva 25 till 30 år efter att de blev änkor? Faktum är att acceptera att ett betydande antal av dem är änkor sedan 2003 tvingar oss att höja antalet döda soldater. Enligt beräkningar från MIT Center for International Studies, om hälften av dessa kvinnor är änkor som ett resultat av det nuvarande kriget, skulle beräkningen av de döda männen stiga till över 555 000, till detta måste vi lägga på kvinnor och barn som dog som ett resultat det svåra situation eller direkt våld.
Och eftersom vi pratar om fattigdom och svåra omständigheter måste vi väl komma ihåg att före 2003 drabbades Irak av 12 år av sanktioner, något som H. C. von Sponeck, FN: s humanitära samordnare i Irak, har beskrivit som ”ett annat krig.” Genom att tolka på ett restriktivt sätt förbud mot att köpa material som kunde användas för krig, förhindrades irakier att köpa ambulanser och medicinsk utrustning eller reparation vattenrenings system med ödesdigra konsekvenser för irakiernas hälsa och liv, särskilt barn som saknade vaccin mot hepatit, stelkramp och difteri, man hävdade at dessa vacciner innehöll levande kulturer som skulle kunna användas för att utveckla biologiska vapen.
Enligt en uppskattning gjort av UNICEF som publicerades 1999, var sanktioner ansvariga för 5000 dödsfallen hos barn varje månad under fem år efter slutet av det första Gulfkriget. Detta skulle ha kunnat undvikas med lämplig medicinsk vård. Barnadödlighet i Irak var 50 per tusen år 1990, den mer än fördubblades 1998 till 125 per tusen. Professor Richard Garfield, Columbia University, räknar med att sanktioner kan ha orsakat en halv miljon dödsfall.
Inför en sådan verklighet hur kan man acceptera att fortsätta med charaden om hundra tusen döda? Om vi lägger till dessa mer realistiska siffror den kvalitativa aspekten som nyligen släppta dokument har gett oss, dokument som talar om tortyr med full amerikanska tolerans, om inte med deras samarbete, måste vi dra slutsatsen att det som har hänt i Irak inte är ett krig, utan en av de värsta massakrerna i historien, ett folkmord vars ansvariga bör ställas inför rätta.
