Alberto García Watson – Rebelion

 

Tortyr som rutin, straffrihet som system

Det som hände i Sde Teiman är inget undantag. Det är den logiska fortsättningen på ett system där tortyr utövas ostraffat och straffrihet hyllas som patriotism. Läckor från detta interneringscenter i Negevöknen visar israeliska soldater som misshandlar och sexuellt utnyttjar palestinska fångar. Militärmyndigheterna bekräftade videornas äkthet, och skandalen ledde till att Yifat Tomer-Yerushalmi, arméns chefsåklagare, avgick. Hon erkände att hon läckt en av videorna i ett försök att rättfärdiga angriparna.

Organisationer som Palestinska centret för mänskliga rättigheter (PCHR), B’Tselem och HaMoked har dokumenterat ett systematiskt mönster av övergrepp i åratal: tortyr, sexuellt våld, extremt överfulla celler och långvariga frihetsberövanden utan åtal. I fallet med Sde Teiman står de anklagade soldaterna inför lägre anklagelser om ”grov misshandel” och ”olämpligt beteende”, långt ifrån vad internationell humanitär rätt skulle klassificera som krigsförbrytelser.

 

Barn frihetsberövade: Barndomen som måltavla för förtryck

Offren för detta system är inte bara vuxna. Varje år, enligt Defence for Children International–Palestine (DCIP), arresteras mellan 500 och 700 palestinska barn av israeliska styrkor, mestadels i nattliga räder på Västbanken. Många förhörs utan advokat eller familjemedlemmar närvarande, och tvingas underteckna bekännelser på hebreiska, ett språk de inte förstår.

Olika icke-statliga organisationer, inklusive B’Tselem och Human Rights Watch, har dokumenterat misshandel, hot, långvarig isolering och i vissa fall sexuella övergrepp eller förnedring av sexuell natur under frihetsberövande och förhör.

Dessa metoder är inte procedurfel: de är en del av ett system som kriminaliserar palestinska barn, utsätter dem för rädsla från ung ålder och vidmakthåller den cykel av förnedring och maktlöshet som upprätthåller ockupationen.

 

När rättvisan är selektiv

Häri ligger ironin. I Ukraina möts alla kränkningar av mänskliga rättigheter med rätta med fördömande, sanktioner och hänvisningar till Internationella brottmålsdomstolen. I Palestina möts de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter med diplomatisk tystnad och förnyelse av samarbetsavtal.

Europeiska unionen, som är så rigorös i sin sanktionering mot Moskva, upprätthåller en förmånlig partnerstatus gentemot Israel inom handel, forskning och försvar.

USA, som inför ett flertal sanktioner i demokratins namn, anslår mer än 3,8 miljarder dollar årligen i militärt bistånd till Israel, även under perioder av ökat våld mot den palestinska civilbefolkningen. Västerländsk moralisk konsekvens verkar följa en enkel formel: Brott är oacceptabla när de begås av fiender, men rättfärdiga när de begås av allierade.

 

Skamhjältar

Inom Israel är fenomenet ännu mer oroande. Soldater anklagade för övergrepp och tortyr får offentligt stöd, applåder, religiösa välsignelser och politiskt försvar. Det som borde vara en nationell skam blir en symbol för patriotism.

Domstolen sanktionerar inte; den frikänner. Allmänheten fördömer inte; den applåderar. Och just de ledare som lovar etik och rättvisa förvandlar straffrihet till en form av kollektiv identitet.

 

Hyckleri som utrikespolitik

När europeiska ledare besöker Kiev poserar de bland ruiner och förkunnar att ”frihet står på spel”. Men när det gäller Gaza nämns inte ens frihet. Talen är fyllda med teknikaliteter, siffror relativiseras och mänskliga rättigheter blir en ”komplex” fråga.

Resultatet är en obscen asymmetri:

I Ukraina är det en moralisk plikt att försvara suveräniteten.

I Palestina är den ständiga ockupationen en ”känslig geopolitisk fråga”.

Orden ”aldrig mer” upprepas som ett mantra, medan bilder av uppstaplade palestinska kroppar klassificeras som ”känsligt material” för att inte uppröra allierade.

 

Epilog: Civilisation enligt bekvämlighet

Det verkliga måttet på en civilisation ligger inte i dess retorik, utan i de liv den väljer att skydda. Och väst, med all sin retorik om frihet och legalitet, har beslutat att vissa liv – palestinska liv – kan skjutas upp i straffrihetens limbo.

Detta är inte okunnighet: det är ett politiskt val. Ett val som förvandlar orden ”mänskliga rättigheter” till en eufemism för ”västerländska privilegier”.

I slutändan kokar allt ner till en bitter säkerhet: Människoliv värderas olika beroende på vilken sida av muren man föds på.

 

 

Original text: El retrato moral de una sociedad enferma