Jean-Claude Paye, Tülay Umay – Red Voltaire

 

När bilderna med Muammar Khadaffis lynchning spreds visade våra ledare tecken på en underlig njutning. ”Strange Fruit” (1), bilderna genast för tankarna till andra, hängningen av Saddam Hussein som avrättades samma dag, Eid al-Adha, den muslimska högtids offer. Båda fallen sänker oss ned i en religiös struktur, som när den ersätter offret av lammet (2) för ett människooffer, återställer den ursprungliga bilden av Gudinna-Moder. Den vänder upp och ner det Gamla testamentet och upphäver ordets handling. Denna religion utan bok förminska till fetisch. (3)

Den saknar motsvarighet och har ingen lag. Den är en enkel inbjudan till åtnjutande av döden som ett skådespel.

Tack vare bilden, är viljan till makt obegränsad. Överträdelsen upphör att ha gränser, som i offers rit, i tid och rum blir den konstant. Den blir ett eko av den pågående kränkningen av rättsprinciperna som har sitt ursprung i de bakomliggande handlingarna till attackerna den 11 september, 2011.

 

Inlåsta i tragedin

Det sätt man behandlade Muammar Khadaffis kropp avslöjar den tragedi det libyska folket upplevde. Hans kropp var föremål för en dubbel särbehandling, en dubbel kränkning av den symboliska ordning detta samhälle var integrerad med. Istället för att begravas den dag han dog, vilket krävs enligt muslimska riter, ställdes hans kropp ut för nyfikna blickar i 4 dagar i ett kylskåp. Denna utställning följdes av en begravning på en hemlig plats, trots hans frus begäran till FN om hans kropp skulle överlämnas till henne.

Detta dubbla beslut av den nya libyska ”makten” sätter folket i en situation som redan är känt i den grekiska tragedin. Genom att hindra familjen att begrava kroppen tar den nya politiska makten över utrymmet i den symboliska ordningen. Genom att avlägsna alla kopplingar mellan ”människornas lag” och ”gudarnas lag”, det Nationella Övergångsrådet fusionerar dem och tar över monopolet på det heliga och därmed sätter den sig över politiken.

Det Nationella Övergångsrådets beslut att förhindra familjen att begrava kroppen och att ställa ut liket syftar till att undertrycka kroppens betydelse och fokusera enbart på dödens betydelse. Ordern att njuta av mordets bild bör inte hitta någon gräns. Fetischen vidmakthåller viljan till upprepning. Viljan blir då oberoende och går, urskillningslös från en bild till en annan, från den dödes bild till själva mordets bild. Dess funktion är att öka viljan till makt.

 

Att äga det som bör ses

Vanhelgande av kroppen är alltså en del av denna fetisch process. Det väsentliga finns i bilderna av Khadaffis lynchning. Fångade med en mobiltelefon ockuperar dessa bilder media utrymmet och reproduceras ständigt. De bryter sig in i real time i våra dagliga liv. De fångar oss även om vi inte vill det. Då blir vi själva en del av scenen eftersom i filmens värld lynchningen bara blir en offrings akt tacka vare blick-objektet. Bilderna visar människor som tar bilder och njuter av den showen de filmar. Dessa människor uppvisar ögonblicket för första blicken. Vad som presenteras som ett offer är inte objektet utan meningen som erbjuds till ögat, för att äga det som borde ses.

Lynchningen som en bild är en västerländsk tradition. När de fotograferade sina offer, visade Ku Klux Klans medlemmar människooffret som ett skådespel. Behandlingen som gavs Khadaffi är en del av den ”kultur”. Dock en aspekt av den särskiljer sig. Uppförandet av KKK:s handlingar hade en stark ritual, de överförde bilden av en underjordisk samhällsordning.

I fråga om Khadaffis lynchning, de tagna bilderna med mobiltelefoner är fria från alla betydelse, de blir mer verkliga än verkligheten, de koloniserar verkligheten som faktiskt existerar men som förintelse. Dessa bilder visar samhällets splittring och därmed den imperialistiska handlingens allmakt.

De visar en värld som blir permanent uppochnedvänd. De konfronterar oss med skräcken och injicerar oss med psykosen. De förstör alla relationer med de andra och vädjar bara till personliga saker, dumheter vars samtycke vi söker.

Till skillnad från ett språk som beskriver oss som ett ”vi”, vänder sig bilden till varje individ, var för sig. Den förhindrar alla sociala band, alla former av symbolisering. Den är ett paradigm av ett samhälle styrd av dumheter. Dessa bilder avslöjar väldigt mycket, inte om själva konflikten men om våra samhällens tillstånd, samt den planerade framtid för Libyen: ett permanent krig.

 

Offret av en syndabock

Dessa bilder visar avrättningen av en syndabock. Den aktualiserar det mimetiska våldets begrepp som Girard utvecklade i sin tolkning av Nya testamentet. (4) Genom att upprepa slakten, inför dessa bilder ett meningslöst våld. Detta blir tvångsmässigt. Även om syndabocken fungerar som en katalysator för våldet, sanningen är att, i motsats till vad Girard säger, den kan inte stoppa det. Freden kommer endast att vara tillfällig och den är inte mer än en förberedelse inför ett nytt krig. Varje slakt är en uppmaning till utförandet av en annan. Efter Libyens förstörelse måste komma Syriens, sedan Iran … Våldet blir oändlig och grundläggande.

Precis som i kristna uttalanden, medias kommentarer om bilderna på Khadaffis lynchning förvandlar syndabocken till en uppoffrande offer. Om Khadaffi är offer för en lynchning är för att han ”ville det.” Han är inte ett offer för ett angrepp utifrån, utan förmodligen berodde på en intern lag. Hans avrättning är inte resultatet av hans vilja att göra motstånd, men uppfyllandet av ett personlig öde. René Girard nämnde också detta förfarande när han refererade till Kristus. Bilden av Kristus leder till en förskjutning i begreppet syndabock till uppoffrande offer som erbjuds för att ”rensa” den ursprungliga synden.

På så sätt fri från all symbolisk skuld, från alla sociala band, dessa bilder och kommentarerna till dessa medverkar i det systematiska uppochnedvändning av den symbolisk lag, och det permanenta undantagstillståndet, som introducerades efter attackerna den 11 september 2001. Heligförklarad, den politiska makten ersätter den symboliska ordningen.

 

Regression: från den enande bildens språk till gudinna-moder

Dessa bilder får oss att återvända till ett stadium där människooffer var central i den sociala organisationen. Utgör en återgång till den grundläggande besattheten om föreningen med modern. (5) Etnologiska arbete, och psykoanalys, har vi visat att människooffer är en återgång till en moderlig struktur. Kärlek och uppoffring är attributen hos en social organisation som inte skiljer mellan den politiska och den symboliska ordningen. De är paradigmen hos ett matriarkal samhälle som fusionerar individen med moderns makt.

Dessa bilder är en del av en lång kristen uppochnedvändnings tradition som fungerar som grund i det Gamla testamentet. Historien om Abraham (Ibrahim) är det ögonblick som fastställer förbudet mot mänskliga offer. Kristus död är dock omvandlingen av Isaks offer (Ismael för muslimerna). Istället för att ersätta sonen med ett djur, är sonen-Messias som blir lammet. (6)

I Gamla Testamentet är offerdjurets död, den primitiva gudens död. Det symboliserar förskjutningen från det verkliga offret mot orden: ”Om det finns en gud, den finns i alliansens ord (språket)”. (7) Denna förflyttning inviger existensen av en plats där metaforen skapas där verkligheten omvandlas. Förflyttning och metaforens processer, som är kärnan i denna berättelse, är förfarandena för fastställande av språkets lag. (8) Språkets lag är en registrering av ordet och objektets icke identitet. I den libyska konflikten, placeras vi, från början, utanför språket. Khadaffi är en tyrann, eftersom så kallas honom. Hans regims massakrer behöver inte verifieras, det räcker att man påstår at det händer. Bilden av diktatorn är tillräcklig. Den är varken en del av någon motsättning eller konfronterar någonting verklig. Det är mer verklig än verkligheten.

 

Syftet med en symbolisk ordning

Språkets lag är accepterandet om att språket är framför allt den andres. Det är människans erkännande av sin egen ofullständighet. När symboliseringen befästas, genom att lära ut individens beroende av den andra, börjar en process för ömsesidigt erkännande och på detta sätt, bildandet av ett mänskligt samhälle. (9) Detta medför en symbolisk skuld, (10) ett system av relationer där individen finner sin plats och där den slutar att vara sin egen far. Denna skuld, till skillnad från arvsynden, har en samlande karaktär då den ställer människan i förhållande till de andra utifrån något som kommer att bli.

Khadaffi var en ofullkomlig del av det globala kapitalistiska systemet. Han arbetade fortfarande i enlighet med värden från det traditionella samhället, särskilt i fråga om gåvan som skapare av sociala band. Han drabbats hårt när hans ”vänner” Sarkozy, Berlusconi och Tony Blair övergav honom… (11) Förmodligen trodde han att de gåvor han hade gett dem hade etablerat ett system av ömsesidigt erkännande som garanterade ett visst skydd. Detta visar att han inte hade förstått kapitalismens natur. I detta system är varje social relation avskaffat. Om i de forntida samhällen utbyte av objekt fungerade som grund för relationerna mellan människorna, i kapitalismen är varan och pengar subjekt. De som fick Khadaffis gåvor betraktade dem bara som förskott för något de hade rätt till. Detta samhällets mörka gudar kan inte vara annat än marknadernas.

 

Njutnings bilder

Genom språkets lag skiljer människan naturen, från gudinna-moder som har varken en insida eller utsida. Mordet, i stället för att vara grundare, avskaffas för att ge ordet tillgång. Därefter etablerade en mänsklig ordning som avviker från den gudomliga ordningen. Individen upphör att vara en allsmäktig son. Den skils från moderns makt.

Bilderna på Khadaffis lynchning för oss tillbaka, däremot, till den ursprungliga och allmakt. Den placerar oss i en religiös struktur som fanns innan förbudet mot slakt. Dessa klichéer störtar oss åter i ett incestuöst våld, i den förtärande njutningen av beröringar. (12) Njutnings nödvändighet ersätter politiken här. Det mest betydelsefulla exemplet är Hillary Clintons intervju, där hon accepterade dessa bilder som ett offer. Full av glädje, proklamerade hon sin egen allmakt och uttryckte sin glädje vid lynchningen: ”Vi kom, vi såg och han, Khadaffi dog!” Allt detta framför CBS kameror och mikrofoner. (13)

Våldet som drabbade den libyska ”Ledare” är också för andra västerländska ledare, ett gynnsamt tillfälle att uttrycka tillfredsställelsen de känner och njuta av deras initiativs framgång. ”Vi kommer inte att fälla tårar för Khadaffi”, sade Alain Juppé, Frankrikes utrikesminister. (14)

 

Den torterade kroppen som en symbol för våldet

Den inställning våra ledare antog efter publiceringen av dessa bilder bekräftar att det verkliga målet för detta krig var inte att skydda befolkningen, men att eliminera Khadaffi. Barack Obama, Nicolas Sarkozy och David Camerons gemensamma plattform som publicerades den 15 april i The Times, The International Herald Tribune och Le Figaro hade dock som budskap att ”Det handlar inte att ta bort Khadaffi med våld. Men det är omöjligt att föreställa sig att Libyen kan ha en framtid med Khadaffi.” (15) Khadaffis våld skulle då i princip bestå av att han inte lämnade ifrån sig makten, även om det var otänkbart att stanna kvar. Hans bild symboliserar förmodligen tyranni, eftersom han inte kunde få västerländska ledare att älska den libyska befolkningen. ”Han (Khadaffi) betedde sig mycket aggressivt. Han erbjöds goda förutsättningar för kapitulation, och han förkastade dem ” sade Juppé.

Medierna berättar för oss att ”diktatorer alltid slutar så här.” Våldets spår få det osynliga att vara synlig. Lynchningen blir ett bevis på att offret verkligen var en diktator. Denna stigmatisering visa oss vad vi aldrig såg: bevisen för de massakrer som Khadaffi skulle begå. De är bevis på hans avsikter att göra det Nato använde som ett argument för att rättfärdiga sitt ingripande.

På detta sätt länkas de massakrer man påstår översten beordrade med bilden av hans blodiga kropp. Våldets spår på den levande kroppen, och senare på liket, skulle då inte vara ett resultat av ”befriarnas” våld, men frukten av blodet Khadaffi spillde.

Det våldsamma brottet visar att det verkligen handlade om en hämnd. Det visar oss också att förövarna är i själva verket offer och att detta mord har en helig karaktär.

 

Uppvisning av obegränsad makt

Bilderna av slakten gör att våra ledare kan visa gränslös makt. Den franske försvarsministern Gerard Longuet, avslöjade att det franska flyget på begäran av Nato:s högkvarter, ”stoppade” eller bombade, flykt karavanen där Khadaffi fanns med. (16) Den franske ministern tar på sig så en uppenbar kränkning av FN säkerhetsråds resolution. För sin del erkände Alain Juppè utan några betänkligheter att syftet med invasionen var inget annat än att sätta Övergångsrådet vid makten: ”Operationen måste sluta nu eftersom vårt mål, att följa med Övergångsrådets styrkor i befrielsen av sitt territorium, har redan uppnåtts.” (17)

Framgången för Natos offensiv åtföljdes av segrarnas allt fler uttalanden som erkände de systematiska kränkningar, även motiverade av FN säkerhetsråds resolution. Filosofen, författare, regissör, strateg och diplomat Bernard-Henri Levy erkände även i sin bok La guerre sans l’amer (Kriget utan att önska det) att ”Frankrike direkt eller indirekt gav signifikanta mängder av vapen till de libyska rebeller som kämpade för att störta Muammar Khadaffi.” (18) Dessa uttalanden illustrerar det allsmäktiga barnets psykiska struktur, den falliska bild av den moderliga staten, en makt utan gränser som placerar sig själv bortom ordet och därför inte känner sig tvingade att respektera inte ens sina egna åtaganden.

Detta ställningstagande påminner oss om Tony Blairs uttalande när han erkände att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak, men kriget mot Saddam Hussein var berättigat eftersom den satte punkt för en diktators regeringstid.

 

Offret och slakten: en återgång till barbaris värden

Khadaffis mord, som en handling av ”offrens hämnd”, innebär att Khadaffi kommer inte att dömas. Detta resultat sammanfaller med intressena hos oljebolagen och västvärldens regeringar, vars nära band till överstens regim kommer därför inte att exponeras inför allmänheten. Det viktigaste resultatet av att ersätta en rättslig process mot Khadaffi med en process vid internationella brottmålsdomstolen pga. lynchnings bilder är att istället för att gripas av ordet, blir våldet oändligt. Libyen, precis som Irak och Afghanistan, kommer att bli en skådeplats för ständiga krig. När det gäller våra egna politiska system, de dyker ner i ett permanent undantagstillstånd. Detta åtföljs av uppkomsten av en absolut makt, vars politiska handlingar går bortom vilken ordning som helst med anknytning till rättsprinciperna.

En militär intervention genomförda pga. västerländska ledares kärlek för folket, offer för en ”tyrann” (19) och förstorad av uppvisningen av dennes slakt, avslöjar ett symptom på vårt samhälls återgång till barbari.

Behandling av Khadaffis mord som ikoniska bilden bekräftar den kristna karaktären av ett krig i namn av kärlek till offren. Förstörelsen av Libyen med Natos styrkor ingår i en lång tradition av korstågen, krigen mot symboliska lagen genomförda i människa-Guds namn. (20) Dessa var resultatet av en omorganisation av Europa under påvens auktoritet. (21) Idag, denna konflikt, ännu mer än kriget i Irak, innebär en total underkastelse av de europeiska länderna gentemot det amerikanska imperiet.

Kriget för demokrati är den postmoderna versionen av ”heligt krig”, heliga inte för att fienden var ”otrogna”, men för att påven beställde det som ofelbar representant för människa-Gud. Idag kommer aggressivitets heliga karaktär naturligtvis från sin amerikanska sponsors demokratiska karaktär, vars president fick Nobels fredspris innan han gjorde det minsta politisk handling. Denna utmärkelse fastställer USA:s president som en kristen symbol, som själva förkroppsligandet av fred och demokrati. Det handlar inte i denna version om en helighetsförklaring av människan skapat efter Guds avbild, men som en bild av sig själv och sin fredliga och demokratiska karaktär.

 

Anmärkningar

1. Titel på en låt som 1946 komponerades av Abel Meeropol där man fördömde Necktie Party (hängningen) som anordnades i södra USA och de vita som deltog festklädda. Framförda av Billie Holiday, blev låten en stor framgång.
2. När Abraham skulle slakta sin son, fann han en vädur i stället för barnet. Den som måste dö är geten, djur fader, den ursprungliga fadern, dvs. en spöklik linje av förfäder och samtidigt en arkaisk gudomlighet, en grym form av Gud som ständigt kräver offringar. I Jean-Daniel Causse, ”Le christianisme et la violence des dieux obscurs, liens et écarts” AIEMPR, 17:e internationella konferens om Religioner och våld, Strasbourg, 10-14 juli 2006.
3. Paul Laurent Assoun, Le fétichisme, Que sais-je? PUF, 1994. ”Le fétiche ou l’objet au pied de la lettre” i Eclat du fetiche, Revue du Littoral 42.
4. Rene Girard, La Violence et le Sacré (Våldet och det liga), Le Seuil, 1972.
5. Den primära betydelsen av moderns önska avvisas ofta tack vare utbyte av betydelsen i Faders namn som registrerar i språket. Offret är en återgång till det naturliga tillståndet av förening med modern. I Catherine Alcouloumbré, ”La métaphore paternelle” Espaces Lacan, Seminarium 1998-1999.
6. Bible Chrétienne, II, Kommentar, Anne Sigi Utgivning, 1990, s. 318 i Nicolas Buttet, L’Eucharistie à l’ecole des Saints, L’Emmanuel, Paris 2000, s. 38.
7. Jean-Daniel Causse, ”Le christianisme et la violence des dieux obscurs, liens et écarts” AIEMPR, 17:e Internationell Konferens om Religion och Våld, 2006 Strasbourg, s. 4.
8. De återspeglar två grundläggande processer i språket, byte och kombination, som är den ordet och betydelse. Se: Vincent Calais, La theorie du language dans l’Enseignement de Jacques Lacan, L’Harmattan, Paris 2008, s. 59.
9. Hervé Linard de Guertechin, ”A partir d’une lecture du sacrifice d’Isak (Första Moseboken 22)” Lumen Vito 38 51987), s. 302-322.
10. I motsats till arvsynden har denna skuld en sammanhållande karaktär då den ställer människan i förhållande till de andra, från en framtids utsikt och inte ett ursprung. Den ursprungliga synden, däremot, innehåller en bild av ett överjag.
11. ”Khadaffi préférait mourir en Libye qu’être jugé” par la CPI” (”Kadafhi föredrog att dö i Libyen än att bli dömd av ICC.”) NdT., La Libre Belgique och AFP, 31 november, 2011.
12. ”Le sacrifice se centre sur le noyau sacrificiel originel: l’endocannibalisme” i Pierre Solié, Le sacrifice fondateur de civilisation et d’individuation, abstrakt.
13. ”Hillary Clinton välkomnade Muammar Khadaffis död”, Voltaire Network den 22 oktober 2011.
14. ”La mort de Kadhafi marque la fin de l’engagemang de l’OTAN en Libye” LeMonde.fr med AFP, 111021.
15. ”Tribune de Barack Obama, David Cameron et Nicolas Sarkozy sur la Libye” Réseau Voltaire, 15 april 2011.
16. ”L’aviation française stoppé le convoi de Kadhafi affirme Longuet”, TF1 den 20 oktober, 2011.
17. ”La mort de Kadhafi marque la fin de l’engagemang de l’OTAN en Libye” LeMonde.fr, op. Cit…
18. ”Les coulisses de la guerre selon BHL”, La Libre Belgique, 7 november, 2011.
19. Jean-Claude Paye, Tülay Umay, ”Faire la guerre au nom des victimes” Réseau Voltaire, 9 maj 2011.
20. Maurice Bellet, Le Dieu pervers, Desclée de Brouwer, Paris 1979, s. 16-17.
21. Paul Rousset, Les origines et les caractères de la première Croisade, La Baconnière, Neuchâte11945.