Den islamiska världens vetenskapliga arv – Del 1

Den islamiska världens vetenskapliga arv – Del 2

Den islamiska världens vetenskapliga arv – Del 3

Den islamiska världens vetenskapliga arv – Del 5

Medicin och farmakologi

Kitab al Tasrif, den traditionell islamisk medicin följd den klassiska teorin om fyra grundläggande humors eller ämnen som
den mänskliga kroppen innehåller, och den balans som bör finnas mellan dem för att kroppen ska vara frisk. Enligt detta
perspektiv, medan de fyra grundläggande elementen luft, vatten, jord och eld utgör det materiella universum, de fyra humors,
blod, lymfa, svart och gul galla representerar, i olika proportioner, alla komponenter i människokroppen. Människors hälsa
och olika temperament är beroende av balansen mellan dessa fyra humors med sina motsatta egenskaper av värme, kyla, torrhet
och fukt. Därför är läkarens uppgift att förhindra obalansen av dessa ämnen och, om de inträffar, försök att återställa det
riktiga förhållandet mellan dem.

Förutom att ärva den traditionella medicinska teorin, utvecklade islamisk medicin också betydelsen av kosten som ett sätt
att hjälpa människor att hålla balansen mellan sin egen kropp och miljön, från vilken människan får den energi den behöver.
Det är därför viktigt, att förebygga sjukdomar, och därmed det stora antal råd, som till stor del kommer från profeten
själv, började spridas från islams början. Således, sade profeten Muhammad:

”Ät eller drick inte för mycket. Magen är säte för sjukdomarna, dålig vana är dess ursprung och en bra kost början av dess
helande.”

Man rekommenderade goda kostvanor, de mest rekommenderade var mejeriprodukter, frukt, honung och olivolja, tillsammans med
tips om moralisk hygien för att undvika ilska och sorg, samt fördelarna med motion. I händelse av sjukdom, det viktigaste
är att främja den mänskliga kroppens motståndskraft vars naturliga tillstånd är hälsan. Mediciner hjälper till denna
reaktion, helst de enkla och av vegetabilisk ursprung.

Man kallade för enkla mediciner som bestod av ett enda ämne, de användes oftare en de som hade flera komponenter, bland de
mest kända var teriak, som bestod av mellan trettio och sjuttio olika ämnen, enligt behovet. Man använde teriak bara som en
sista utväg för att rädda livet på en kung, en viktig person eller någon allvarlig sjuk. Psykiska sjukdomar och tvångstankar
o andra sidan behandlades med opium baserad sömn, och kaffe, som kommer ursprungligen från södra arabiska halvön och
användes som hjärtstimulerande. Användningen av läkemedel i den islamiska medicinen baserades på lång erfarenhet och
observation, och dessa applicerades i enlighet med varje persons temperament, och alltid efter att ha verifierat deras
effektivitet. Dessa mediciner såldes och producerades på apoteken, oftast knutna till större sjukhus, och apotekaren borde
alltid ge gratis dem till de fattiga.

De muslimska läkare inkorporerade till de persiska, indiska och grekiska farmakologins källor ett antal nya läkemedel. Till
exempel den berömda Ibn al Baitar (ca 1190-1248) från Malaga beskrev i sin Bok om enkla läkemedel och livsmedel (al-Kitab
al-Jami fi al-Mufrad adwiya) mer än fjorton hundra ämnen av vilka trehundra upptäckte han själv. Han var också en pionjär i
behandling av cancertumörer med hjälp av en ört känd under namnet hindiba.

Förutom dessa olika läkemedel brukade den islamiska medicinen använda en mängd laxermedel, åderlåtning och lavemang.
Kirurgiska ingrepp användes endast när alla andra åtgärder misslyckade, vilket inte hindrade att de kände till och övade
många olika kirurgiska ingrepp till vilka utvecklades omfattande och sofistikerad kirurgiska instrument. Detta tillät dem
att fördjupa sig i oftalmologiska och tandvård, användningen av diatermi och att hantera benbrott och förskjutningar.
Kirurgerna i den islamiska världen använde saften av hasch som bedövningsmedel, vilket inte gjordes i Europa före 1844,
genom att inandning av gaser.

Redan under 900-talet träder fram den första större muslimska läkare, al-Tabari, som var anatomist, men vars största merit
ligger i att ha haft som lärjunge den första viktiga figuren i islamisk medicin, Al-Razi. Som ledare för Bagdads största
sjukhus fick Al-Razi en stor klinisk erfarenhet och utbildade ett stort antal läkare. Han skrev 56 medicinska verk, bland
dem ”Det stora Medicinska Uppslagsverk”. Hans avhandling om smittkoppor och röda hund hade över fyrtio kända upplagor från
1498 fram till 1866, och hans ”Bok om Pesten” om infektionssjukdomar, översattes för sista gången i Venedig i slutet av
1500-talet. Han var den första att skriva om barnsjukdomar, och alla hans verk behandlade sjukdomar med dagens gällande
normer. Några av hans ord kan sammanfatta hans sätt att tänka och vara:

”Sanningen i medicin är ett mål som inte kan uppnås. Allt som kan läsas i böcker är värda mindre än de erfarenheter av en
läkare som tänker och rasonera. Läsning gör inte läkare, utan den kritiska anda och talangen för att tillämpas på enskilda
fall sanningarna han känner till.”

Under 1000-talet kliver fram ett annat stort namn, andalusiern Abul Qasim al-Zahrawi (936-1013), känd i väst som Abulcasis,
som komponerade ett stort arbete i trettio volymer med titeln ”Boken om medicinsk praxis” (Kitab al-Tasrif), grundläggande
handbok för kirurger i århundraden. Den innehåller anatomiska beskrivningar, sjukdoms klassificeringar, närings och
kirurgisk information, och några avdelningar relaterade till ortopedisk kirurgi, oftalmologi, farmakologi eller näring,
även mer noterbart är dess referenser till olika kirurgiska ingrepp, till exempel struma operation, trakeotomi eller
kauterisering av vissa typer av cancer. I detta arbete, erkänner författaren också att den islamiska världen inte har
kunnat göra stora framsteg bland hans kolleger på grund av förbudet mot dissektion, vare sig människor eller djur. Även
från denna tid kommer Bagdads berömda ögonläkare Ali ibn Isa och Ammar al-Mawsili, som lyckades ta bort grå starr genom
sugning med en ihålig nål.

Men framför allt framträder en av de ledande gestalterna av islamisk tanke i alla åldrar, Ali Ibn Sina, det latinska
skolastiska Avicenna. Han tillbringade sitt liv i sitt hemland Persien, där han ockuperade olika politiska poster, förutom
sitt enormt vetenskapligt arbete. Han systematiserade hela sin tids medicinska vetenskap i sin berömda Canon (Al-Qanun
fi-l-Tibb), kanske det mest inflytelserika verk i medicinens historia.

Avicennas metoder för att diagnostisera lungsäcksinflammation, lunginflammation och peritonit var klassiskt i århundraden.
Han gjorde också viktiga studier om smittsamma sjukdomar och epidemier i allmänhet, det fanns inget medicinska området där
han inte gjorde viktiga bidrag. Här är några av hans ord:

”En av de mest effektiva behandlingarna är att öka patientens mentala och psykiska krafter. Ge patienten mod att kämpa, för
att skapa en trevlig atmosfär runt om kring, få honom att lyssna på bra musik och sätt honom i kontakt med människor han
gillar.”

Egypten blev en annan stor medicinsk center under fatimidernas ledning under 1300-talet. Dess ledande gestalt var den
syriska läkare Ibn Nafis (1210/13-1288) som upptäckte lungkretsloppet två århundraden före Servetus, vilket också beskrivs
i texter som Servetus verkade känna till. Ibn Nafis lärjunge, Ibn al-Kufi noterade förekomsten av blod kapillärer innan de
kunde observeras i mikroskop, som uppfanns långt efter hans tid.

Från den islamiska västvärld bör nämnas Cordobas skola, som hade bland sina främsta representanter under 1100-talet Ibn
Zuhr familj (Avenzoar), filosofen och läkaren Ibn Tufail eller Abentofail (1105/10-1185), eller den judiske läkare Moshe
ben Maimon eller Maimonides (1135-1204), som blev livläkare åt sultanen Saladin.

Utan tvekan satt den islamiska medicinska vetenskap många av grundvalarna för det som senare blev modern medicinsk
vetenskap, men vi får inte glömma att världssynen som inspirerade denna stora medicinska utveckling glömde aldrig den
grundläggande tanken att människor inte bara består av en fysisk kropp, utan också av en själ (nafs) och ande (ruh), så
att hälsan hos människan beror på balansen mellan dessa tre dimensioner.