Den historiska bakgrunden

Människans miljö och skapande, d v s konst och arkitektur, har stor relevans för förståelsen av en viss kultur. Ett
arkitektoniskt verk eller ett konstföremål har ett unikt värde eftersom det kan ge en visuell och ibland fysisk upplevelse
av någonting autentiskt och konkret. Förståelsen av tinget kan skänka helt nya dimensioner åt upplevelsen av en kultur
eftersom det förmedlar en viss sinnesstämning och känsla.

Konstverk ger uttryck för människors tankar och den konstnärliga viljan, varje individs önskan att skapa en egen miljö och
försköna den. Konst och arkitektur är således en spegel dels av mänsklig erfarenhet och dels av den historiska utvecklingen.
I fråga om religiös konst, såsom en muslimsk helgedom eller ett stycke korankalligrafi, återspeglar den otvivelaktigt
arkitekten eller konstnärens världsbegrepp och andliga sinneslag.

Den klassiska islamiska konsten skapades i de länder som de arabiska muslimerna erövrade under 700 och 800-talet och hade
därför inte sina historiska rötter på den arabiska halvön. Den tog form vid hoven i Damaskus, Baghdad, Isfahan och
Samarkand. Arabernas viktigaste bidrag till den islamiska konsten var den arabiska skriften som den koraniska uppenbarelsen
nedtecknats på. I Bysans, Iran och Egypten fanns tusenåriga traditioner av konstnärligt skapande som muslimerna tog till
sig. Ur denna syntes växte en ny konst fram, den islamiska, som begagnade sig av den bysantinska och sassanidiska
ingenjörskonsten och tekniken.

Den fysiska miljön i de erövrade länderna omskapades och förutsättningar skapades för den muslimska befolkningen att leva i
samklang med den nya religionen. I stadskärnorna byggdes traditionellt moskéer ämnade för böneritualen och stadsbilden
utmärker även av basaren, badinrättningar och teologiska skolor, mm. Varje land och region utvecklade sina inhemska särdrag
efter de egna förutsättningarna medan moskén genom sin grundform kunde urskiljas i alla trakter. Således utformades den
traditionella islamiska byn och staden sedan sin begynnelse utifrån religionens krav och behov, vilket skapade en
påfallande likformig konstnärlig kultur.

Den islamiska konsten har i huvudsak funnit sitt uttryck i de vardagliga föremålen, såsom keramik, metall och textilföremål,
samt i bokens utsmyckning. I såväl konsten som arkitekturen spelar dekoren och ornamentiken, främst den abstrakt, och
kalligrafin, skönskriften en betydelsefull roll. Även andra kulturer har använt geometriska mönster i sin konst med inte i
någon av dessa fick geometrin så stor betydelse som i den islamiska.

De geometriska stjärnformerna, växtornamentet, arabesken (”arabisk” en europeisk benämning) och den arabiska skriften i
kalligrafisk form är den islamiska konstens egenart. Den geometriska stjärnformen med ända upp till sexton eller
flerspetsar är utgångspunkten för det geometriska ornamentet. Utmärkande för den islamiska konsten är att ornamentet ofta
fyller hela ytan, rytmiskt och symmetriskt upprepat i en oändlig kontinuitet som symboliskt sett är ett uttryck för
uppfattningen om Guds oändlighet. Vidare finns i växtornamentet och återgivningen av träd och blommor, i allmänhet
stiliserade, en erinran om paradiset såsom det framställs i Koranen berättelser. Den klassiska islamiska konsten ämnade
således inte spegla en individualistisk verklighetsuppfattning.

Kalligrafi

Kalligrafin betraktas av muslimer som den främsta konstarten eftersom det just var genomskriften som Gud förmedlade sitt
ord till människan. Den förenas ofta med det geometriska ornamentet i dekoren, men har därtill ett eget estetiskt värde i
form och rytm med sin grafiska skönhet, harmoni och fulländning.

I århundraden har muslimer skrivit kalligrafi inte enbart för att tillägna sig en vacker handstil, vilket var ett
kännetecken för traditionellt muslimsk etikett, utan även för själens begrundande. Muslimska män och kvinnor har begrundat
kalligrafins skönhet, eftersom det gudomliga ordet härstammade från den sköna, källan till all skönhet.

Den islamiska konsten kallas islamiska därför att den gemensamma bakgrunden för konsten i hela den muslimska världen är den
islamiska religionen och kulturen. Det finns en särprägel, ett särskilt gemensamt uttryck, som var utmärkande för det
konstnärliga skapandet i den delen av världen. Den muslimske konstnären återgav inte det vardagliga livet i sin konst, utan
sökte a priori förmedla en smak av en högre idylliskvärld formad av ett religiöst och mystiskt ideal.

Den islamiska konsten skydde subjektivism, den var och är en fröjd för själen och riktar åskådarens uppmärksamhet mot
dekorens centrum som på samma gång finns överallt som ingenstans. Den är i en bemärkelse en religiös konst, ty fastän den
byggde på en befintlig tradition med gamla historiska rötter, är den präglad av och återspeglar en islamisk sinnesstämning
och verklighetsuppfattning. Frågan om den islamiska konstens ursprung bör således även relateras till den islamiska
religionen och dess esoteriska dimension.

Andlighet och konst

Förhållandet mellan islamisk andlighet och konst bygger på den intima förbindelsen mellan islamisk gudstjänst och islamisk
konst samt mellan islams kontemplativa natur. Den islamiska konsten uppfyller en väsentlig religiös funktion just med
anledning av sin intima anknytning till den koraniska uppenbarelsen. I ett muslimskt perspektiv står således den islamiska
konstens primära drivkraft och motiv att få i den islamiska religionens esoteriska dimension som är intimt anknuten till
islamisk andlighet. Denna realitet är den bakomliggande kraften till den islamiska konstens klara enhetlighet och harmoni.

Islamisk konst betecknas således som islamisk inte enbart för att den uppkom i en muslimsk miljö, utan även för att den, i
likhet med exempelvis sufismen härstammar från den koraniska uppenbarelsen esoteriskt sett. Denna konst kristalliserar i
form och skepnad uppenbarelsen inre verklighet och är en frukt av islamisk andlighet.

För en muslim är den islamiska konsten ett alster av den gudomliga enhetens manifestation i mångfaldig form. Den återger på
ett klart och uppenbart sätt all mångfalds beroende och bundenhet till den ende, d v s principen om den gudomliga enheten.
Islamisk konst uttrycker på det yttre planet, direkt förnimbart för sinnena, urtypiska verkigheter och har följaktligen
funktionen som stege för själens resa till en högre värld. Den baseras, i likhet med traditionellt islamisk vetenskap, på
sapentia (andlig visdom) och är snarare angelägen om tingens inre verklighet och beskaffenhet än deras yttre uttryck, även
om de båda dimensionerna är intimt förbundna med varandra.

En nutida muslimsk tänkare, Seyyed Hossein Nasr, menar därför att: ”Den islamiska konstens oförnekbara intellektuella
karaktär är inte en frukt av någon slags rationalism utan av en intellektuell vision av denna världs urtyper, en vision som
var möjlig med förtjänst av islamisk andlighet och den barakat (välsignelse) som flödar ur islamiskt tradition.”

Islamisk konst och i synnerhet den religiösa kalligrafin uppmuntrar till gudserinran eftersom den uppkommit ur en
transcendent vision och ur sapentia som ytterst sett kommer från Gud. För en muslim kan det vara en religiös upplevelse
att filosofera over kalligrafin i en moské eller lyssna på ett sufiskt poem just p.g.a. det intima förhållandet mellan
dessa konstarter och islamisk andlighet. Således främjar islamisk konst själens närmande till Gud och åtrån efter nästa
värld. Konsten blir en spegling, ett eko från en högre tillvaro och förmedlare av dess harmoni, fridfullhet och fulländning.
Den islamiska konstens ändamål är förståelsen av den Ende och att genom yttre former tillgängliggöra den andliga världen
innandömen och tjäna som medel för själens närmande till Sanningen, som på samma gång är den Sköna.

Arkitekturen

Den islamiska konstens geometriska och matematiska karaktär är särskilt tydlig i arkitekturen, som i likhet med andra
konstformer präglas av åtrån efter en idyllisk högre verklighet. De rikt utsmyckade trädgårdarna som är så typisk för
muslimska palats och herresäten är faktiskt ämnade för att återge paradiset som det framställs i Koranen och förbereda
själen för det kommande livet. Den islamiska principen om gudomlig enhet återspeglas även i viss bemärkelse i arkitekturen,
vilket illustreras tydligt i den traditionella islamiska byns eller stadens enhetliga utformning. I centrum står
fredagsmoskén som traditionellt inte enbart var centrum för religiösa aktiviteter utan för stora delar av samhällslivet.

En muslim kan utföra sin gudstjänst ute i naturen likaväl som i en moské, och i detta perspektiv blir naturen esoteriskt
sett ett islams tempel och moskén, den arkitektur som byggts av människor, en utbredning av Guds skapelse. Moskén blir
omgiven av och en del av skapelsen enhet präglad av dess samordning och harmoni, även i en stadsmiljö.

I den traditionella stadsbilden utgår den andliga närvaron över hela omgivningen utifrån moskén och den blir en knutpunkt
utifrån vilken de gudomliga kvaliteterna esoteriskt sett strömmar ut till hela den urbana omnejden. Den islamiska konsten
och arkitekturen kristalliserar och återspeglar islamisk andlighet och esoterism och är således en nyckel till förståelse
av den islamiska religionens inre väsen och natur.

Modernismens påverkan

I slutet av 1700-talet ebbade den klassiska islamiska konstens livskraft ut i mötet med den västerländska civilisationen
och dess överlägsna industriella utveckling. De muslimska konstnärerna och arkitekterna upplevde en förlamande känsla av
underlägsenhet och den inspiration som drivit det klassiska islamiska konstnärliga skapandet dog sakta ut. Konstens
grundvalar influerades av västerländska idéer, teknik och ideal. Först i slutet av vårt århundrade har en del muslimska
konstnärer börjat återupptäcka den rika tradition och de egna värden som nästan gått förlorade.

I den muslimska världen existerar idag månghundraåriga traditioner vid sidan av helt moderna livsformer. Samtidigt som
äldre byggnader och hela stadskärnor bevarats har nya kvarter skapats omkring dessa.

Förändringarna har emellertid inte skett smärtfritt fastän moskén fyller samma funktion för bön och andakt som den gjort
i sekler och basarkvarteren fungerar på i stort sett samma sätt som under den klassiska tiden. Omvälvningarna i stadsbilden
och den rapida urbaniseringen har på många platser resulterar i förvirring, kaos och miljöförstöring. Denna obalans speglas
vidare i de själsliga slitningar som många muslimer bär på som ett resultat av sammanstötning mellan traditionell islamisk
tradition och modernism. Man kan svårligen förneka det faktum att storstäderna och metropolerna i den muslimska världen
befinner sig i en kritisk situation som direkt kan skönjas i deras larm, smuts och ogenomtänkta proportioner. Denna bittra
verklighet står i djup kontrast till den traditionella islamiska stadens enhetlighet, skönhet och själsliga förankring.

Det är min förhoppning att denna artikel bidragit med att påvisa att konst och arkitektur i själva verket utgör en del av
en större helhet och att det är väsentligt att således inte enbart betrakta konst ur ett rent konsthistoriskt eller
estetiskt perspektiv.

Salaam, Maj-Jun 1995, Sida 26-29