Författaren Samuel Huntington förklarar i sin bok, The Third Wave (Tredje Vågen, 1991), att världen gått igenom tre
vågor av destabilisering och demokratisering. Enligt Huntington, skulle en våg av demokratisering vara ”en uppsättning
av övergångar från icke demokratisk regim till en demokratisk som sker under en given tidsperiod och som uppväger
övergångarna i motsatt riktning under denna period och att det även innebär avreglering eller delvis demokratisering
av politiska system”. Sålunda skulle i den moderna världen ha inträffat tre vågor av demokratisering och alla skulle
ha påverkat ett litet antal länder och under dess lopp vissa övergångsregimer gick inte i en demokratisk riktning, men
inte alla övergångar till demokrati förekommer under demokratiska vågor.

Den första vågen började på 1800-talet och varade fram till första världskriget och den andra inträffade under åren
efter andra världskriget och båda följdes av en omvänd våg, med länder som Brasilien, Spanien, Portugal, Grekland,
Grenada, och Panama som var tvungen att göra senare en övergång till demokrati, och kompletterades i början av
90-talet med demokratiseringen av länderna i det forna Sovjetunionen och Sydafrika och nu i 2000-talet med Irak och
Afghanistan.

Den tredje vågen av demokratisering (1974-1990)

I sin analys av den tredje globala vågen av övergångar till demokrati (som inleddes 1974 med nejlikarevolutionen i
Portugal), konstaterade Samuel Huntington att chansen för demokratiseringen ökade när dessa länder kom ut ur
fattigdomen och uppnådde ett mellanliggande nivå av socioekonomisk utveckling och med det trädde de i en politisk
övergång.

Vi bör komma ihåg att mellan 1974 och 1990 gick mer än trettio länder i södra Europa, Latinamerika, Sydostasien och
Östeuropa från en auktoritär regim till ett demokratiskt statsskick, allt inom ramen för en global tsunami som kanske
är den viktigaste politiska händelsen under slutet av 1900-talet.

Enligt Huntingtons tes, skulle denna demokratiska lopp förklaras med att efter att den virtuella dystopin av det kalla
kriget avslutades, blev de militärdiktaturerna inte längre ett användbart verktyg för USA i kampen mot kommunismen och
att de ”inte längre var lösning men problemet.” Dessutom, även om i dessa länder inte fanns någon tradition av
demokratisk kultur, de förstod snabbt att om makten fanns kvar hos en elit som misstrodde den system som exporterades
av USA, skulle de alltid dras runt denna elits intressen, vilket skulle utesluta på obestämd tid det civila samhällets
maktövertagande.

Så under 15 år flyttade demokratiserings vågen från södra Europa till Latinamerika, och till Asien och den gjorde
slut med de auktoritära system i postsovjetiska länder, vilket kan belysas med det faktum att under 1974, åtta av de
10 sydamerikanska länder hade icke demokratiska regeringar och 1990 hade de 9 demokratiskt valda regeringar enligt
Freedom House. 32 % av världens befolkning levde då i fria länder och år 1990 ca 39 %, vilket innebär att för första
gången minskade det absoluta antalet av auktoritära stater.

Den nu bleka Arabvärldens vår

Den så kallade arabiska våren hade sitt start i Tunisien och spred sig till andra länder i den arabiska
Medelhavet under perioden 2010-2013. Den skulle vara den första vågen av sekulära och demokratiska protester i
arabvärlden under 2000-talet, en aldrig tidigare skådad folkrörelse som kännetecknas av kravet på demokratiska
friheter mot korrupta och diktatoriska regimer och förbättrad levnadsvillkoren för en population som befinner sig i en
djup svår fattigdom och med enorm arbetslöshet och som i fallet med Tunisien och Egypten hade arméns stöd.

Med denna revolution bevittnade vi ankomsten av de arabiska länderna i Medelhavsområdet till världens fjärde våg av
övergångar till demokrati, även om Huntington inte såg under 1990-talet någon revolutionär potential i de muslimska
länderna, trots att han erkände ”styrkan i den islamiska revolten och de svaga rötterna i deras respektive demokratier.”

Men den överraskande statskupp utförd av den egyptiska armén mot Morsi kan medföra en mimetisk effekt som flyttar till
de arabiska gator en lobbying kampanj mot islamistiska regeringar i Medelhavet för att uppnå en militär intervention,
vilket skulle bevittna den arabiska vårens solnedgång och den efterföljande nedsänkning i den nya amerikanska
strategin för området, efter det uppenbara misslyckandet av experimentet med att exportera Erdogans moderata och
västvänliga islamistiska regim till alla länder som utgör det gigantiska spelbord i Medelhavets arabiska värld.

Denna strategi skulle bestå i att genomföra ”mjuka statskupper” i länderna i området med det tydliga mål att ersätta
de demokratiska valda islamistiska regimer med militära presidenters regimer vars effekt förväntas vara en mimetisk
extrapolering till den så kallade USA och Rysslands ”bakgård”, och sätta igång en tillbakagång process med virtuella
eller postmoderna statskupper som kommer att dominera nästa årtiondes globala geopolitiska scenario.

De västerländska demokratiers totalitära drift

Zbigniew Brzezinski, f.d. nationell säkerhetsrådgivare under president Carter förespråkar i sin bok ”Between Two Ages:
USA’s role in the Technetronic Era” (1971), en elits befolkningskontroll genom ”cyber manipulation”, en kontroll som
inleddes efter andra världskriget med implementeringen av Echelon programmet (historiens största spionage och analys
nätverk för avlyssning av elektronisk kommunikation) och vars existens rapporterades 1976 av Winslow Peck och senare
bekräftades av Europaparlamentet 2001.

Sådan ”strategisk telekommunikations kontroll” skulle styras av UKUSA gemenskapen (USA, Kanada, Storbritannien,
Australien och Nya Zeeland). Den kontrollerar mer än tre miljarder meddelanden varje dag och inkluderar automatisk
analys och klassificering av avlyssningen som kan användas för ekonomiskt spionage utöver intrång i privatlivet.

Senare såg vi den amerikanska implementering av PRISM eller Big Brother programmet, (som godkänts av den amerikanska
kongressen på uppdrag av Bushadministrationen under 2007 och som men apatiska tröghet troligen fortsätter under
president Obama). Detta skulle vara ett verktyg för att övervaka amerikanska medborgares kommunikation genom metadata
och som har förvandlats till ett virtuellt monster som nu har utvidgat sina tentakler till servrarna i företag som
Google, Apple, Micros Eloft, AOL, Facebook och Yahoo.

Dessutom skriver tidningen ”Le Monde” att franska underrättelsetjänsten har använt ett liknande men mindre
sofistikerade system som PRISM tack vare en megadator baserad på FPGA som ligger i DGSE (Direction Générale de la
Sécurité Extérieure) högkvarter i Paris. De har systematiskt lagrad information från telefonsamtal och e-post med
ursprung och destination i Frankrike och utomlands vilket är olagligt eftersom den ligger utanför det franska
parlamentets kontroll.

Slutet för den universella tillgången till nätet?

Brzezinski varnade också för att ”USA: s dominans inte längre var möjligt tack vare en ökning av social förändring som
drivs av omedelbar kommunikation som har lett till en universell uppvaknande av massornas politiska medvetenhet
(Global Political Awakening) och som visar sig skadlig för utländsk dominans som den som rådde under kolonialismen och
imperialismens tid.”

Följaktligen efter försöket att styra molnen genom hemliga program som Echelon eller PRISM, kommer vi att se under de
kommande åren slutet på demokratiseringen av information och följa efter den väg som ”totalitära länder” har tagit med
införande av lagar som förbjuder användningen av vissa termer (i Kina, till exempel, ”demokrati” och ”mänskliga
rättigheter”) för att fortsätta med implementerande av filter på ISP servrar, liknande SmartFilter som tillverkas av
det amerikanska företaget Secure Computing.

Således, enligt en studie från organisationen OpenNet (bestående av universiteten i Oxford, Cambridge, Harvard och
Toronto), utövar 25 länder censur av webbplatser med ”farlig” politiskt eller socialt innehåll och också förhindrar
åtkomsten till applikationer som YouTube eller Google Kartor med hjälp av sofistikerade metoder för censur genom ett
samarbete med västerländska företag. Detta kommer att innebära slutet på allmän tillgång till nätet under nästa
årtionde och en återgång till sitt ursprung i World Wide Web, det vill säga internet som ett verktyg för exklusiva
politiska, ekonomiska och militära eliter, som de facto utgör en totalitär drift och implementerande av det
demokratiska underskottet som en återkommande egenskap i de så kallade formella västerländska demokratier.

Således har många av de demokratiska valen i det senaste decenniet präglats av anklagelser om valfusk (Nigeria,
Ukraina, Mexiko, Vitryssland, Elfenbenskusten, Thailand och Afghanistan), internationell isoleringen av de
demokratiskt valda regeringarna (Bolivia, Ecuador, Venezuela, Nicaragua och Gazaremsan), pseudovalen för att försöka
sockra mjuka statskupper (Honduras) och det internationella samfundets acceptans av politiska system som har blivit
autokratiska regeringar (Georgien och Ryssland).

Av detta kan vi dra slutsatsen att vi är vid tröskeln av ankomsten på den geopolitiska scenen av en ny våg av global
instabilitet orsakad av ekonomiska (nedgången i den globala ekonomin), kulturella (nedgången av de stora västerländska
formella demokratierna (”Westminster stil”) beroende på en kultur av korruption, det amerikanska demokratiska
underskottet som återspeglats i Prism programmet genomförd av Obama-administrationen och avståndstagande från den
västerländsk demokrati bland framväxande tredje världens länder pga. trovärdighets förlust bland otaliga regeringar i
tredje världens länder) och geopolitiska skäl (framväxten av en ny global geopolitisk scenario som är resultatet av
återkomsten till det kalla kriget mellan USA och Ryssland).