Ahmad ibn Hanbal

Abu Abdullah Ahmad bin Mohammed bin Hanbal föddes den 20 Rabi al Awal år 164 eH i Marw, men han växte upp i Baghdad. Hans far dog endast 30 år gammal i krig, som mujahid. Hans mor hette Maimuna bint Abdul Malik ash-Shabani.

Ahmed ibn Hanbal, eller Imam Ahmed, som han också kallas, var en lång och mycket mörk man. Han började studera hadith (profetens traditioner) i 16 års ålder och lärde sig en miljon hadither under sin livstid. Han blev en av de ledande tänkarna som förenade kunskaperna om hadith och sharia (lagen). Han var mycket hängiven i sin gudsdyrkan och sitt arbete med att förmedla och lära ut islam. Han utmanade ofta kalifen och hans religiösa ledare, och han tillbringade många år i fängelse. Trots alla motgångar gav han aldrig upp sin övertygelse. Flera böcker har skrivits om hans liv.

Inkvisitionen

Muatazila, islams fritänkare, hade stor inflytande på kaliferna Mamun, Al Mutasim och Al Wathiq som accepterade mutaziliternas synpunkter, tog dem som sin lära och ville att alla imamer skulle tillämpa dessa läror.

Av denna anledning fick ibn Hanbal ett hårt fängelsestraff under Mutasims tid. Kalifen krävde gång på gång att han skulle acceptera mutaziliternas läror, och lovade att om han skulle göra det skulle han genast få sin frihet. Men ibn Hanbal vägrade och tillslut beordrade Mutasim sina tjänare att misshandla och trampa på honom, särskilt hans fötter, tills hans fotleder skadades. Detta var ett symboliskt straff, för att ingen skulle kunna följa hans fotsteg. Efter detta kom en hel grupp med bödlar som gav honom två piskrapp var. Efter ett tag blev ibn Hanbal medvetslös och när han vaknade till erbjöds han lite vatten att dricka, men han vägrade att ta något, eftersom han inte ville bryta sin fasta. En hel doktorsavhandling har skrivits om inkvisitionen mot honom.

Rätt till Guds belöning

Det kanske mest intressanta och dessutom mycket beskrivande för Ahmad ibn Hanbals karaktär är det som hände efter att en ny kalif, Mutawwakil, tagit makten. Han var på mutahadditins sida och han erbjöd ibn Hanbal hämnd på sina bödlar och torterare, men han vägrade detta helt och hållet. Han sade att han hade kort före detta erbjudande gått igenom alla tänkbara förklaring till vers 40 i sura Ash-Shura (Samråd) ”Svaret på ett ont [som någon har lidit] är ett motsvarande ont [tillfogat gärningsmannen]; men den som förlåter och söker försoning [med sin fiende] ska få sin lön av Gud; Han är inte vän till dem som begär övergrepp.”

Den bästa förklaringen tyckte han var Hasan Al Basris (21-110 eH) förklaring, han menade att denna vers betydde att alla folk skulle i det kommande livet bugga sig inför Gud, sedan skulle det kungöras att alla de som hade rätt till belöning från Gud skulle stå upp. Inga andra skulle då få stå upp utom de som hade förlåtit någon som hade brutit mot dem i det jordiska livet. När ibn Hanbal läste detta förlät han sina bödlar och efter det brukade han även säga att han inte förlorade någonting på att Gud inte straffade någon för hans skull.

Inte nog med att han förlät sina bödlar, han vägrade till och med att ta emot någon ersättning eller gåvor från den nya regeringen. Senare fick hans söner och kusiner viss ersättning, eftersom det blev känt att de fick ge ibn Hanbal en del ekonomisk stöd, mycket på grund av att han var skadad av misshandeln. När han fick höra om detta ville han inte be dem om något mer, även om han ibland var tvungen att låna av dem. Han tyckte så illa om att få någon gottgörelse för den behandling som han tidigare hade fått stå ut med att han till slut vägrade till och med att ta emot medicin eller mat som de hade lagat åt honom.

Ahmad ibn Hanbals verk

Ahmad ibn Hanbal skrev många verk. En del av dem har bevarats, men en del har gått förlorade. Andra verk är fortfarande bara manuskript och behöver redigeras. Dessa är några av hans verk:

Al-Ilal wa Marifat ar-Rijal (Hur man lära känna en hadith samlare), Tarikh (vägen), An Nasikh wal-Mansukh (Upphävda verser), At-Tafsir (Koranförklaring), Al Manasikh (Trons Ritualer), Al-Ashribah (Det drickbara), Az-Zuhd (Måttligheten), Ar Radd Ala az-Zanadiqa wa al-Jahmiya (Svar till överträdare och utbrytare) och Al Musnad (Att följa den äkta kedjan) som är den mest berömda.

Musnad

Musnad har inte sammansatts enligt ämnesområden, utan enligt den kompanjon som har berättat hadithen, så att alla hadither som berättas av en viss kompanjon återfinns på samma ställe. Svårigheten med detta system är att sammanställarna av Musnad inte var alltid överens om i vilken ordning man skall ordna kompanjonerna.

En del av haditherna börjar med någon av de fyra rättfärdiga kaliferna och åtföljs av de sex som fått löfte om paradiset och efter dessa kom de som först omfamnade islam. Andra böcker har ordnats i bokstavsordning och återigen andra efter ort. Därför är Musnad inte en enkel samling, särskilt då ämnesvis sortering av hadither saknas, vilket gör det svårt att hitta en hadith man söker efter.

Musnad publicerades i sex volymer 1835 och en hel rad böcker har skrivits om och kring Musnad. På 1900-talet har två lärda ägnat det mesta av sitt liv åt att studera, ordna och skriva om Musnad. En av dem var Ahmed Abdur Rahman as-Sa’ati som var fat till Imam Hassan Al Banna (som bildade det Muslimska Brödraskapet). Han arrangerade Ahmed ibn Hanbals originalarbete i kapitel efter rättsliga frågor. Verket har välgjorda kommentarer och den refererat till närbesläktade hadither i andra hadith samlingar. Verket består av 24 volymer och är ett av de bästa arbetena som baserats på Al Musnad.

Den andra lärda var Ahmed Shakir som avsågs att ge ut en utvärdering av originalverket. Han hann gå igenom och publicera cirka en fjärdedel av verket i 15 volymer före sin död. Än idag har man inte räknat antalet hadither i detta storverk, men man uppskattar att den innefattar cirka 30 000 till 40 000 hadither.

Det är den näst största hadithsamlingen som vi har tillgång till idag. Det har funnits andra verk som hade baserats på Musnad, med dem är inte tillgängliga längre.

Hela 80 Musnad nämndes av Kattani i hans bok Ar Risalah al Mustatrafah, och vissa av dem var mycket omfattande. Yaqoub bin Shaiba planerade för att samla alla Musnad verk, om han hade klarat av det skulle det ha omfattat ca 200 volymer. En liten del av det han samlade har hittats och publicerats.

Salaam, 1999, Maj – Juni, Sida 18 – 19