För några år sedan, 2013, hölls det internationella symposiet för muslimerna i fransktalande länder (CIMEF) i Dakar
med stöd av en institution baserad i Qatar, Forskningscentret för Islamisk Lagstiftning och Etik (ILAC) i samarbete
med andra islamiska rörelser i subregionen, Europa och Kanada. I år hölls samma konferens i augusti i Abidjan,
Elfenbenskusten, något som lockade aktivister från Afrika och Europa samt studenter och organisationer från
samhället.

Jag riskerar att upprepa mig eftersom frågan är densamma: det borde inte vara den religiösa bias det som används av
vissa nätverk för att tränga in i våra samhällen som fortfarande är oroade över den allvarliga situationen i Sahel
(gränszonen i Afrika söder om Sahara och norr om de mer bördiga områdena söderut). Det är sant att dessa nätverk har
arbetat för afrikansk ungdom i årtionden, särskilt på universitetsområdena i Senegal, Burkina Faso, Niger och
Elfenbenskusten, genom att främja och stödja skapandet av trosbaserade föreningar.

Men denna tendens till fragmentering genom att använda religiösa argument precis när man försöker bygga
medborgarskapsgrunderna är helt enkelt farligt. Elfenbenskusten behöver inte det, landet bör fokusera på ett ganska
inkluderande initiativ.

Sälj inte era europeiska ideologiska-politiska idéer till den afrikanska kontinenten

Jag har alltid uttryckt mina åsikter om okunskapen om islamens verklighet i Västafrika hos de som anordnar sådana
möten. Dessa nya predikanter, för vilka Afrika blir ett nytt utplaceringsområde, ignorerar att våra samhällen alltid
har lyckats undkomma uppsplittringar på grund av religiös tillhörighet och vi har kunnat övervinna försök till
splittringar som kommer från vissa strömmar som förvandlar en religiös fråga till en identitet och politisk problem.

CIMEF, där många afrikanska islamiska organisationer deltar i god tro, har tyvärr främjat förvirring och införlivandet
av ideologiska skillnader som inte berör dem alls. Slutligen, som vissa har erkänt efteråt, blir denna konferens
platsen för en uppgörelse av räkenskaper om dessa ämnen, det är sant, de är intressant för de muslimska minoriteterna
i väst, men de har inte någon stor betydelse i våra breddgrader.

Det finns inte en identitetskris bland muslimer i denna del av världen som inte lider av något problem med integration
eller acceptans av sina medborgare, därför behöver vi inte spendera dagar om diskussioner om hur man ska ”leva sin
tro” eller behöva göra det till en stor utmaning i nutidens värld. Om det inte är så att vissa människor vill använda
ett afrikanskt forum för att lösa Europas ideologiska-politiska problem och motsägelser och överföra dem till ett
land som inte har bett om det.

Inte bara Elfenbenskusten men hela Afrika söder om Sahara har utan tvekan andra prioriteringar. Jag sa det under
utarbetandet av Dakar-utgåvan 2013: ”Våra samhällen konfronteras med olika utmaningar men vi styrs mot debatter som
inte är våra. Jag kan inte tro att oron för det så kallade ”muslimska medvetandet” verkligen ligger i hjärtat av våra
civila och politiska samhälles farhågor, som i stor utsträckning upptas av frågan om statens återställande,
konsolideringen av demokratin, sökande efter möjligheter till socialt välbefinnande och stabilitet i vår
delregion.”

Elfenbenskusten, som är en följd av sin politiska kris, driver ekonomiska förändringar och för närvarande gör viktiga
ansträngningar för att konsolidera fred och den nationella sammanhållningen, är enligt min åsikt den plats där man
ska försöka särskilja identiteter och skapa andra splittrande frågor med resten av världen i ett nationellt sammanhang
som redan är hårt ansträng. Elfenbenskustens muslimer har aldrig bett om att ha ett särskilt territorium eller andra
splittrande frågor som man försöker belasta dem med, de lider inte av något trauma eller chock mellan deras
tillhörighet till islam och nationen.

En balanserad Islam utövning, långt ifrån konflikt eller kulturella paradigmen

Våra politiska ledare bör vara mer försiktiga med strategier som den från ett Qatar-baserat centrum vars agenda vi
känner inte till och vars nätverk och representanter söker efter inflytande för att införliva konflikter och debatter
som inte är våra.

I själva verket, den islam vi utövar i våra breddgrader har aldrig ställt till med några problem för våra samhällen
och dess fungerande som har lyckats med konststycket av en kritisk assimilering av denna religion, vilket bör dessutom
inspirera våra vänner i den arabiska världen efter årtionden av pendlande mellan arabismen och islamismen till de
olyckliga situationer som man har ännu inte lyckats lämna bakom sig i Mellanöstern.

Min tanke är inte att skapa en afrocentrism eller exklusivism jämfört med andra, men, som jag nämnde tidigare för
CIMEF i Dakar: ”Vi måste alla lära av varandra och att i fråga om Islam som gör mångfalden till en grundregel bör
lektioner inte alltid komma från öst… eller från väst. Religiösa diskurs och dess utnyttjande som fungerar i
franska och europeiska förorter har liten betydelse i ett land där man kanske inte prioriterar religiös och andlig
lands tillhörighet som en del av en balanserad och lugn utövning långt ifrån motstridiga och kulturella paradigm.”

Mina afrikanska kolleger i vårt grannland förnekar inte det, Elfenbenskusten har andra prioriteringar och behöver
inte importera diskussioner som kan, återigen, framhäva de redan betydande skillnader mellan wahhabismen och andra
muslimska strömmar, särskilt med inflytande och pengar från länder som den där det finns baserat detta centrum för
forskning om islamisk lagstiftning och etik i hjärtat som styr Abidjans CIMEF.

Anteckningar:

Bakary Sambe är chef för Timbuktu Institute – African Center for Peace Studies (Dakar) och forskningsprofessor vid
Centrum för religionsvetenskap i Gaston Berger University of Saint-Louis (Senegal).