Filologiskt betyder det arabiska ordet salat be, be och fråga Gud. Det finns också ”Guds salat” som betyder nåd mot
sina mänskliga varelser.

Bönens verklighet är gemenskapet mellan människa och Gud, där mannen eller kvinnan kräver från sin Herre nåd och
vägledning för sitt sinne, hjärta och ord, och ägnar Honom sin dyrkan och underkastelse genom prostrationer. Allah
fastställde för muslimerna fem dagliga kanoniska böner.

Bönen nämns minst 117 gånger i Koranen, vilket indikerar dess enorma betydelse för Allah. Den heliga boken berättar
att alla profeter före Muhammed instiftade bön till sina folk, vilket visar att det är en form av dyrkan som
praktiserades sedan antiken.

Allah säger i Koranen: … Bönen är alla troendes plikt, knuten till bestämda tider. (4:103)

Men inga andra påbud gavs dem än att dyrka Gud med ren och uppriktig tro liksom de som i gångna tider sökte
sanningen, och att förrätta bönen och att hjälpa de behövande. Detta är den sanna, i människans natur nedlagda
religionens klara och evigt giltiga [påbud]. (98:5)

Efter vittnesmål att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed är hans budbärare, är bönen (Salat) den
viktigaste pelaren i islam, och på grund av detta, den som avvisar sin praxis, är en icke troende.

Profeten (fvmh) sade: ”Skillnaden mellan oss
och dem är bönen; den som vägrar det är en icketroende.”

I hadith eller profetens uttalande dyker upp bönen ständigt. På Domedagen kommer bönen vara det första man frågar
efter bland det man erbjuder till Gud.

”Rekommendera era barn att börja utöva bönen när de är sju år och vid tio påminn dem om att det är obligatorisk för
dem.”

”Islam är huvudet och bönen är ryggraden och spinalen”.

När profeten frågades om den ädlaste av alla handlingar sade han: ”Bön, som görs i dess föreskrivna tid.”

Under de sista ögonblicken i hans liv upprepade profeten bönens vikt genom att säga ”Al Salat, Al salat” (bönen …
bönen …).