Abdel-latif Bilal Ibn Samar
Suhaib blir fast i sätet med handväskan mellan hennes ben. Hon har med sig en bok och anteckningsbok där hon brukar skriva korta kommentarer, olösta tankar och viktigast av allt, allt som snart kommer att verka fåfäng eller diffus. Hon tittar ut genom fönstret och öppnar boken, damen till vänster verkar rastlös och suckar.
När planet går in i på banan, tar damen på sig solglasögonen och håller en spänd kroppshållning. Suhaib vänder sig för att titta ut genom fönstret hur planet lyfter upp och de första områdena kring Münchens flygplats. När de kommer högre upp dyker upp de första berg, sjöar, moln… Damen bredvid henne, nu utan solglasögon, bläddrar en tidning. Suhaib sjunker ner i sin bok.
Nu börjar bli dags för lunchen, tillsammans med en svag turbulens. De två värdinnor delar ut brickor med noggrannhet och förstenade leende. Suhaib öppnar paketet och ser att smörgåsen innehåller förutom ost en stor skiva skinka. Hon tittar ut genom fönstret. Hon tittar tillbaka på smörgåsen, i fall några magiska trick skulle ha gjort sig av med skinkan. Men fortfarande finns det på plats, oförskräckt. Hon har alltid trott att skinksmörgåsar är de mest oförskämda, för om man tittar rakt ut på dem sticker de ut sin tunga. Och detta är inget undantag.
Damen vid hennes sida äter redan. Det första som kommer Suhaib att tänka på är att be om en måltid utan fläsk och ser sig omkring letande efter de två flygvärdinnor, utan framgång. Hon tittar tillbaka på smörgåsen samtidigt som om hon tänker om flygvärdinnor kommer att hämta något nytt för henne, blir det samma smörgås som de i hemlighet tagit bort skinka och ge henne tillbaka samma bröd och ost. Något som verkar absurt för henne och obehagligt, för att hon inte vill verka en bortskämd muslim som nöjer sig med detta.
Damen har ätit färdigt och försöker inte spilla sitt glas vin på grund av turbulensen. ”Det fattas bara att jag får vin över hela mig!” tänker Suhaib. Hon börja äta efterrätten, en liten blåbärspaj. Vinglaset skakar åter igen. Damen griper tag i glaset bäst hon kan. Suhaib dra in benen och vänder sig lätt tills med en snärt och kvick rörelse damen dricker hela glaset i en klunk. Det verkar som turbulensen är nu förbi.
Vill du ha den? Frågar Suhaib samtidigt som hon lyfter smörgåsen fortfarande insvept i papperspåsen. Hon nickar och börjar sluka den med glädje. Genom fönstret ser hon att molnen har öppnat sig och avslöjat ett bergigt landskap prickade med avlägsna byar.
