Marc Mahuzier – Rebelion
Staden Kasserine i mitten av Tunisien, var en av revolutionens centrum. Sysselsättningen är lika sällsynt som sommarregn i denna stad med 80 000 invånare marginaliserade från utveckling och investerare. För fem år sedan, när Benetton kom dit med löfte om beställningar om de öppnade skrädderier, sattes igång en lavin. För närvarande finns det 38 ”fabriker” som invånarna kallar dem.
Alla startade av privata personer, sysselsätter ca 3000 anställda och lärlingar, 90 % kvinnor. De tillverkar varje år miljontals plagg för den italienska företag som inte har investerat en enda dinar. I de bullriga skrädderier och tryckande sommarhetta, arbetar man sex dagar i veckan under åtta timmar.
Lönen är den minsta möjliga enligt textilsektorns kollektivavtal: 1,46 dinar (0,70 EUR) per timme. Det vill säga, i genomsnitt 130 euro per månad. ”Det har funnits strejker och demonstrationer för att fråga efter löneökningar, men vi har inte lyckats” klagar Youssef Abidi, nummer två i den tunisiska fackföreningen UGTT i Kasserine.
I en fabrik i industriområdet accepterade VD:n att prata med oss anonymt. ”I Kasserine har vi alla samma klient, Benetton. Klart att jag skulle betala mer till arbetarna! Men med det vi får är det omöjligt.”
Fabrikerna tar betalt per plagg. L’Orient Confections ägare, Saïd Bartouli, visar oss beställningen. Hans företag får 1,20 euro per byxor, inklusive klippning. Men de måste betala tråden, ”vi får 0,60 euro per byxor. Jag förstår inte.” Saïd Bartouli öppnade för 14 månader sedan. Han har hyrt byggnaden, målade ett lager med vita betongväggar. Liksom andra, han lånade för att köpa symaskiner. ”När du kommer med Benettons hälsningar, lånar banken utan problem.”
”Vi kan leverera upp till 1 % av objekt med fel, efter det drar Benetton av 20 euro för varje plagg” säger chefen för den första fabriken. Förutsättningarna är drakoniska, ”vi kan inte förhandla om någonting.” Bartouli Saïd håller med: ”Det är omöjligt att prata. Jag försökte få de att betala minst hälften av trådens kostnader. De sa att jag skulle acceptera det eller lämna det. Acceptera eller vi avsluta kontraktet nu.”
”Fransmännen betalar inte heller bättre.”
Om beställningar blir mindre, som till exempel efter revolutionen, verkstäderna avskedar arbetstagarna utan ersättning. ”Benetton är den enda klienten. Vi är fångade. Vad vi behöver är en annan klient. Då skulle bli konkurrens, inte det monopolet som har tvingats på oss” säger chefen för den första fabriken. Ett påtvingat monopol? ”Det står inte skrivet i kontraktet, men vi är förbjudna att arbeta för ett annat märke. Om vi gör det, bryter Benetton med oss.”
När vi kontaktade i Italien Benettons huvudkontor förnekade de det: ”Vi tvingar inte på något sätt exklusivitet på våra underleverantörer.” Men fackföreningens man Youssef Abidi säger något annat. Och Omar Ben Hadj Sliman, Kasserines nya guvernör bekräftar detta, men ser inte något olagligt i det, ”är en del av handelspolitiken. Fabriken är inte skyldig att acceptera.”
Saïd Bartouli säger att de har försökt byta kund. ”Jag kom i kontakt med GAP. De ville tillverka i Kasserine, de var intresserade. I februari 2010 gick jag till guvernören. Han sade: Det finns en överenskommelse, här arbetar vi bara med Benetton.” Nu har vi byt guvernör. Den tidigare utvisades.
Det italienska varumärket är inte det enda som drar nytta av bristen på arbete. ”I Tunisien finns stora franska beställare som inte betalar mer” anförtror en affärsman från landets västra del. Kvinnor som tar emot sådana eländiga löner är ofta unga ogifta. Detta är fallet med Ichraf, 24, vars familj desperat behöver det lilla hon får varje månad. Eller som Aida, 21 år gammal: ”Vi är tio barn, bara min syster och jag arbetar. Min familj behöver mig.” Hon har precis blivit professionell arbetare efter att ha varit lärling under tio månader med en lön på 65 euro i månaden.
Det finns hundratals unga människor som Aida i Kasserines verkstäder. Kom inte och prata med dem om varumärkets gemensamma värderingar och etnisk mångfald. ”United Colors” symbol får Kasserines sömmerskor att le bittert.
