Jamal Kanj – The Palestine Chronicle
President Joe Biden, flankerad av sin utrikesminister och vicepresident, tillkännagav vapenvilan i Gaza med en känsla av prestation, vilket framställde det som en krona på verket för hans administrations diplomatiska ansträngningar. Detta påstående är dock djupt missvisande.
Medan vapenvilan framställdes som en diplomatisk seger, avslöjar sanningen en mycket mörkare verklighet. För många kommer Biden-administrationen inte att bli ihågkommen för att ha förmedlat fred utan för att ha möjliggjort och underlättat politik som gjorde att Israels folkmord kunde fortsätta i oförminskad grad.
Långt ifrån arvet efter fred bär Biden-administrationen, genom sitt utbud av verktyget för folkmord och för att skydda israeliska krigsförbrytelser från internationellt ansvar, direkt ansvar i det israeliska blodbadet. När han tillkännagav avtalet om vapenvila hävdade president Biden att det var resultatet av åtta månaders idoga diplomatiska ansträngningar från hans administration. I själva verket var det åttonde månaden av normalisering av israeliska krigsförbrytelser som självförsvar. Under ledning av USA:s mest israeliska förste utrikesminister är vapenvilan en symbolisk gest som döljer de djupare moraliska och politiska bristerna hos en administration som har visat sig tjäna Israel.
Detta misslyckande är också en symbol för en bredare fråga inom USA:s utrikespolitik: att prioritera kyrkliga eller politiska ändamålsenlighet framför moraliska och etiska imperativ. Genom att tillåta Benjamin Netanyahu att agera ostraffat, äventyrade president Biden inte bara USA:s ställning i världen utan fortsatte också, okontrollerat, israeliskt folkmord i Gaza. Genom att göra det blev administrationen en medskyldig partner i krigsförbrytelser, vilket ytterligare undergrävde USA:s förmodade ställning som en försvarare av mänskliga rättigheter och internationell rätt.
President Biden och sekreterare Anthony Blinkens arv kommer inte att präglas av en vapenvila utan av deras roll i att tillhandahålla och göra det möjligt för Israel att släppa 85 000 ton bomber över Gaza – en mängd som överträffar de kombinerade bombningarna av Dresden, Hamburg och London under andra världskriget. Deras mandatperiod kommer att bli ihågkommen för att ha presiderat över att mörda eller skadade 10 % av Gazas befolkning och förstörelsen av 86 % av alla byggnadsstrukturer.
När studenter i Gaza så småningom återvänder till skolan efter 15 månaders förödelse kommer de att möta den bistra effekten av vad de amerikansktillverkade bomberna har åstadkommit: 123 universitet och skolor förpassade till ruiner, mördade 750 akademiker och förlusten av 130 forskare och universitetsprofessorer som en gång inspirerade hopp och kunskap.
Eftersom biståndsbilar sakta kommer att tillåtas rulla in i Gaza, kommer folket inte att glömma de 300 humanitära arbetare som avsiktligt dödades av Israel, inte heller de 160 journalister och mediearbetare som riskerade – och förlorade – sina liv i ett försök att sända ropen från en belägrad befolkning, bara för att deras röster faller för döva öron och en värld av döda medvetna.
Mitt i ruinerna av över 654 sjukvårdsinrättningar, kommer minnet av 1 000 osjälviska sjukvårdsarbetare och några av Palestinas bästa läkare som omkom i sina ansträngningar att rädda liv att förbli inbrända i det kollektiva medvetandet. För folket i Gaza är detta inte bara en berättelse om förstörelse utan ett bevis på världens likgiltighet och delaktighet inför en humanitär katastrof av ofattbar omfattning.
Det nuvarande avtalet om vapenvila kunde ha säkrats månader tidigare. I maj föreslog president Biden en liknande ram som palestinierna accepterade. Men Netanyahu avvisade det som en ”icke-startare” och prioriterade hans politiska överlevnad framför ett slut på folkmord. Istället för att hålla Israel ansvarigt eller insistera på efterlevnad av internationell humanitär lag, valde Biden-administrationen – ledd av folkmordsförmedlaren, utrikesminister Blinken – att blidka och uppmuntra Netanyahu i hans brott.
Under tiden, och för att inte vara livlig av falsk optimism, är det inte långsökt att misstänka att Netanyahus misslyckande, den 16/01, att säkra sitt kabinetts godkännande för vapenvilan kan vara en del av en typisk Netanyahu-strategi.
Ett försök i sista minuten att utöva påtryckningar, antingen för att undergräva överenskommelsen eller ”ordsmed” för att ändra termer, såsom namnen på fångar som ska släppas, eller för att återuppta kriget när han får vad han vill från utbytet. Detta skulle inte vara enastående för Netanyahu, eftersom han räknar med det fogliga stödet från Washingtons folkmord som möjliggör.
Detta gjordes desto mer uppenbart när Netanyahu, samma dag som han gick med på villkoren för vapenvilan, hans armé eskalerade flygangrepp, mördade 81 civila i åtta separata massakrer, och täckte dess brott under Bidens beviljade ”självförsvar” folkmordslicens
Icke desto mindre ger ett slut på Israels folkmordskrig en flyktig känsla av lättnad efter 15 månaders lidande. Detta är dock mindre av en triumf för amerikansk diplomati och mer en anklagelse om systemfel i Bidens utrikespolitik. Det ska inte heller ses som den framgång Donald Trump vill projicera, utan en verklighet som är mer förankrad i den självutnämnda sionisten Bidens absentliga svaghet och misslyckande.
I detta sammanhang har Trumps allierade opportunistiskt tagit tillfället i akt att framställa vapenvilan som en upprättelse om hans så kallade styrka i utrikesfrågor. Ett sådant påstående är dock längre från sanningen. Vapenvilan var inte resultatet av avgörande amerikansk intervention eller diplomatiska manövrar utan snarare ett israeliskt misslyckande med att underkuva det palestinska folkets ståndaktiga motstånd, trots att Netanyahu gavs en carte blanche i över 15 månader för att uppnå sin svårfångade ”seger”.
I detta syfte är vapenvilan ett starkt erkännande av Israels oförmåga att påtvinga sin vilja, även med det obegränsade amerikanska militära biståndet och diplomatiska skyddet. Istället för att säkra dominansen underströk motståndet från Gaza det palestinska folkets motståndskraft och beslutsamhet inför överväldigande odds. Detta resultat tjänar som en påminnelse om att ingen mängd våld eller förtryck kan släcka kampen för rättvisa och självbestämmande.
Jamal Kanj är författare till ”Children of Catastrophe”, Resan från ett palestinskt flyktingläger till Amerika och andra böcker. Han skriver ofta om arabvärldsfrågor för olika nationella och internationella kommentarer. Han bidrog med denna artikel till The Palestine Chronicle
Originaltext: Reaching Ceasefire in Gaza: A Tale of Trump’s Illusion and Biden’s Failure
