Akif Emre – Webislam

När man fastar är man hungrig, törstig … när man fastar, väntar man på te?

Fastan gör oss mer transparenta, vår skugga försvinner, våra hjärtan fylls.

Jag reste från Arabien till Irak under Ramadan, fastande … med det kusliga, spöklika ökenlandskapet, tystnaden, det varma klimatets evighet. Horisonten som en grov filt ger intrycket av brända klippor, som om de var rester av vulkanisk lava.

Jag tänkte på Hijra, Budbärarens oändliga resa, den som leder oss utan att vi behöver betala något för det. Vi finner resan så svårt, trots att vi har dagens bekvämligheter och jag tänkte på hur han manifesterade sin rädsla och sina böner.

När vi kom fram till gränsen, var det lite kvar till tiden för iftar (måltiden för att bryta fastan), kanske en halvtimme. Vår avsikt var att korsa gränsen så snart som möjligt och nå en bosättning i Irak, annars skulle vi möta den svåra situationen att bryta fastan i mitten av öknen.

De saudiska tjänstemännen, trots alla protester, stängde de internationella kontroller och tullarna och gav sig iväg med förklaring att det var ”iftars tid” och lämnar oss förvirrade.

De glömde inte att säga att de skulle komma tillbaka ”efter iftar”, men i vilket fall som helst hade vi inte någon annanstans att gå.

På avstånd kunde man se en liten stad. Utanför staden såg det ut som att det fanns byggplatser.

Vad skulle man tänka på? Att vi var strandade mitt i öknen? De saudiska tjänstemännens likgiltighet? Eller att även om det var en internationell gränskontroll upprättas livets takt och förståelse för arbetet enligt olika kriterier, till exempel tiden för iftar?

Jag lade mig på dynans fall, i linje med öknen. Himlens blå färg var på väg att blandas med den eftermiddagens rödaktiga färg. Snart skulle bli det dags för iftar. Jag hade ingen annan tanke än att njuta av tystnaden, att ligga kvar på det mest naturliga sättet på denna sanddyna där himlen och öknen möts. Min reskamrat Sadik var upprörd, orolig för hur vi skulle bryta fastan.

Slutligen, när tiden kom, återhämtade jag mig från den värld där jag hade förlorat mig själv. Jag återvände till mig själv, jag återvände till iftar, till samtalen, känslorna och entusiasmen att bryta fastan. Det kändes som om våra kroppar skakade i öknens luft, som lätta hjärtan, som fjädrar.

Ett bord sattes upp i luften mitt i öknen, med lite mat, blygsam och enkel i enlighet med dess möjligheter. Efter iftar, pannans möte med sanden, i bönen. Som om pannorna höjdes till himlens djup medan man rörde sandkornen.

I öknen, tyst, mitt i isolerade känslor, vad kan stoppa mina nöjens önskemål? Jag var inte på jakt efter vatten, jag ville dricka en kopp te… det kändes som om metaforen om den törstiga öknen efter vatten var fel. Öken och te …

I öknen måste du dricka te!

På avstånd skiner lamporna…

Byggnadsarbetarnas skuggor runt iftar elden växte i öknen, de spred sig och nådde upp till fötterna.

Ja, jag var tvungen att gå dit, säkert att deras hjärtan var sådana som delar med sig.

Jag kom fram till arbetarna. De såg ut att vara från Indien eller Pakistan. Jag såg tekannan på toppen av elden, jag hälsade dem och utan ytterligare ord skyndade jag mig att fråga om en kopp te, jag ville bara ha en kopp te. Svaret jag fick var så blygsamt och i linje med öknen, så oändlig… ”Vi tar en till dig.”

Snart kom en mörkhyad arbetare med en panna som glittrade av svetten med en tekanna och koppar.

Jag låg på sanden och tittade på stjärnorna, andades in det underbara nöje av det mötet, i ett helt annat klimat, med en kopp te som hade gjorts av ödmjukheten och brödraskapets hand.

Att dricka en kopp te i öknen kan bara vara en sådan sak…