Reuven Snir – Källa: Rebelión

 

Från början var de unga sekulära intellektuella judar inspirerade av en kulturell vision vars viktigaste motto var al-din li-lla hi wa-lwatan li-l-jamia (Religionen tillhör Gud, landet tillhör oss alla).

Detta uttryck, som troligen myntades av den koptiska intellektuella Tawfiq Dis i den koptiska kongressen 1911 i Asyut, bygger på den arabiska översättningen av Mark 12:17: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” men den var inspirerad av 1800-talets syriska och libanesiska intellektuellas motto, ”fosterlandskärlek är en del av tron.”

Detta var också al-Jinns motto, den första panarabiska tidningen grundad i Beirut av Butrus al-Bustani i början av 1870 och som gavs ut fram till 1886. Tidningens redaktör var hans son Salm al-Bustani. Al-Jinn betonade genom sina artiklar behovet av att ersätta religiös solidaritet för nationell solidaritet.

Inspirerad av kristna intellektuella som nämndes tidigare, de utbildade irakiska judar som antog parollen ”Religionen tillhör Gud, landet tillhör oss alla ” var motiverade av koranverser som främjar religiös tolerans och kulturell mångfald, som till exempel inget tvång i religion (2:256) och Ni har er tro – och jag har min tro! (109:6).

När den irakiska staten skapades enades de sekulära intellektuella judar om att arbeta för at skapa i Irak en modern nation för alla sina medborgare, sunni och shiamuslimer, kurder och turkar, armenier, assyrier och kristna samt jasidis och judar, en nation där alla var lika. De europeiska sionister önskan och möjligheten vid denna tidpunkt om att upprätta ett judiskt hemland i Palestina, som utlovades av Balfour deklarationen 1917, var för de irakiska judarna som ett avlägset moln, något helt ovälkommen.

Sir Arnold Talbot Wilson (1884-1940), den civil kommissionär för Mesopotamien (1918 – 1920), skev i sina personliga och historiska anteckningar:

”Jag diskuterade deklarationen med flera medlemmar av det judiska samfundet med vilka vi var på god fot. De sa att Palestina var ett fattigt land och Jerusalem en obehaglig stad att leva i. Jämfört med Palestina, var Mesopotamien ett paradis. ’Detta är Edens lustgård’ sade en av dem, ’det var från detta land Adam utvisades. Om vi får en bra regering kommer vi att få detta land att blomstra. För oss är Mesopotamien huset, det judiska nationella hemmet dit judarna från Bombay, Persien och Turkiet kommer att flytta med glädje. Här kommer det att finnas frihet och med det, möjligheter! I Palestina kan komma att finnas frihet, men inga möjligheter.’” (Wilson 1936, I, 305-306).

I slutet av 30-talet, den judiska läraren Esra Haddad sade att ”vi är araber före judar.” Balbul Yaqub skrev att ”för en ung jude från de arabiska länder är sionismen ingenting annat en kolonialism och dominans.” En stor del av den judiska befolkningen levde i Bagdad, där de upptog de flesta positioner i den offentliga förvaltningen under den brittiska perioden och monarkins första tid.

Nissim Rejwan säger att precis som man säger att New York är en judisk stad samma sak kan sägas om Bagdad under första hälften av nittonhundratalet. De irakiska judarnas riktiga inställning, åtminstone den sekulära intellektuella elitens inställning var irakiska och arabiska. Därför studierna av relationerna mellan araber och judar innan 1948 fick en otidsenlig dikotomi som aldrig existerade i de arabiska länderna.

David Semah säger att ”de irakiska judar aldrig kallade de icke judiska irakier för ”arab”, man använde istället orden som ”muslimer” och ”kristen” […] När de talade om” araber ”(al Arab) de menade enbart beduinerna.”

För att återgå till al Minbar, vars redaktör Anwar Shaul skrev under pseudonymen al Samawal, en anspelning på den förislamiska judiske poeten al-Samawal ibn Adiya berömd i den arabiska historien för sin lojalitet. Enligt traditionerna vägrade al Samawal att lämna över vapen som han hade anförtrotts. Han såg sin son blir mördad av den beduin ledare som belägrade hans borg för att ta över de vapen han hade anförtrotts.

Al Samawal minns i arabisk historia med uttrycket awf min al Samawal ”mer lojal eller lika trogen som Al Samawal). Beslutet att använda denna pseudonym återspeglade Shauls irakiska arabiska vision som ansåg det vara den mest lämpliga för den framväxande irakiska nationen. Anwar Shauls dikt ul al-Rabi (våren) i första numret av al Minbar illustrerar hoppet om en ny nationell samlingsregering långt ifrån opportunistiska överväganden eller religiös fanatism.

De första fem verserna i denna dikt säger:

Våren har kommit omgiven av blommor och fåglar välkomnar den,
Näktergalen stod och talade tidigt på morgonen, som alltid talade han med ängarna,
Stå upp min partner, vi ska besöka en trädgård, trädgårdarna bör få besök av våren
Lämna åt sidan sorgen och låt mig glömma hennes minne, en vänlig atmosfär har skapats och vedermödor försvann
Omringa vindruvorna i mitten av landskapet, där sällskapet består av fåglar och träd

De sista raderna visar en text hänvisning till en vers från den berömda sufiska diktare Umar ibn al Farid:

Den går genom minnet av en som jag älskar även om denne har sårat mig, min älskades historier är min nektar.

Denna dikt avslutar med följande vers:

Det bästa scenariot för våren är en trädgård, fåglarna tävlar med den i att beskriva sin skönhet.

Trädgården är den nya Irak och Anwar Shaul förenades med den nya samhälle och identifierade sig med den, inte som representant för den judiska församlingen utan från sin egen personliga identitet. Det innebär att även om man tillhörde den, den nya samhälle bjöd in flera identiteter att ansluta sig till den nya uppgiften, inte alla var kompatibla eller kompletterande personligheter och det fanns interna skillnader.

Anwar Shauls poesi avslöjade i mer än sextio år, sedan 20-talet i Bagdad fram till sin död i Israel 1984, den verkliga förändringen genom åren, eller vad Paulus Gilory kallade för ”enformighets förändring.”

Också från 20-talet hittade jag utan problem texter från Bagdads nya vår som tillhörde sunni Maruf al-Ruafa (1875-1945), shiiten Muhammad Mahdi al Jawahiri ( 1899-1997), och den kristna Yusuf Rizq Allah Ghanima (1885-1950). Ingen av dem uppgav sig för att vara arab, det var tydlig för var och en av dem och deras skrifter speglar dessa känslor, att de var irakier som talade arabiska. Tillhörighet grundades i att vara en del av Watan (nationen), toleransen och de gjorde inga försök för att tillhöra. De hade en positiv identitet och många av dess komponenter inte härrörde från deras skillnader, för dem var det lätt för att vara irakier. Deras kulturella identitet var arabiska och irakiska. Denna enkelhet var en av egenskaperna i dessa judar, muslimer och kristna identitet när de anslöt sig till det nya irakiska arabisk gemenskap. De satte sig inte en dag och bestämde sig för att bli en arabisk jude för att uppfylla sina politiska dagordningar. Det bara hände.

 

Tysktalande och arabisktalande judar

Min forskning om judarna med arabisk identitet tog en ny fräschare riktning nyligen när jag återvände till den första idén jag hade under min studietid som Förbundsrepubliken kulturfondens stipendiat i Berlin Wissenschaftskolleg under 2004 och 2005. Efter ett besök till det judiska museet i denna stad blev jag medveten om jämförelsen av identitetens strukturer eller snarare av singulariteter av de enda två händelser i det moderna judiska livet: tysktalande judar och arabisktalande judar.

Under första hälften av 1900-talet liknade de irakiska judar i många avseenden medelklass tyska judar eller från något annat europeiskt land där de kände sig mer tyskar eller européer än judar. När jag började studera denna likhet, sade mina tankar att detta var bara ett liknande fenomen som inträffade på olika platser, men så småningom upptäckte jag sambanden mellan händelser som länkade de irakiska judar med de tyska judarna från mitten av 1800-talet, här finns det några exempel:

1. Bagdads judar var korrespondenter och representanter för olika publikationer och tidningar som publicerades på hebreiska, ägda av europeiska judar såsom Ha-Maggid, den första hebreiska tidningen som publicerades i Europa.
2. Ekonomiskt välbärgade irakiska judar brukade skicka sina barn till Europa för att studera. Till exempel Sassoon Hiskil Afandi (1860-1932) studerade orientaliska ämne i Wien, där många judar talade högtyska, hade tyska namn och klädde sig och betedde sig som österrikare och tyskar. Jag hittade en intervju med honom i den hebreiska tidningen Ha-Olam (Världen) som publicerades i Vilnius den 10 mars l909.På den tiden var Sassoon Afandi en av representanterna i det osmanska parlamentet, och uttryckte åsikter som inspirerats av de idéer som rådde bland europeiska judar. Jag citerar: ”Mr Sassoon vill assimilera sig, eftersom han inte hittar någon positiv faktor som förenar judar, bortsett från religionen, är han med på att assimilera sig även med araberna.”Skriven på ett indirekt sätt, speglar denna fras inte bara den judiska arabiska synvinkel utan jag är säker på att Sassoon inte använde orden ”även med araberna.” Detta är Ashkenazy sionisternas begrepp som inte kan förstå att en jude kan också vara arab. Förresten, Sassoon Afandi var finansminister i flera irakiska regeringar under 1920-talet.
3. Vi vet också att europeiska judar som invandrade till Bagdad lärde de irakiska judar om upplysningens begrep och uppmuntrade deras västerlännisering och sekularism. Vi kan till exempel nämna Jacob Obermeyer (1845-1935) som bodde i Bagdad från 1869 till 1880 och försökte med hans reformistiska idéer att modernisera den religiösa strukturen hos de lokala judiska församlingarna. I sin iver ifrågasatte Obermeyer även Bagdads religiösa ledare som i sin tur förenades för att göra herem (utesluta Obermeyer från deltagande i samhällslivet).
4. Det finns även familjeförhållanden, till exempel musikern Yusuf Huraysh, ättling till en europeisk familj som emigrerade till Basra och Anwar Shauls farfar, en österrikisk judisk invandrare som anlände till Bagdad i mitten av 1800-talet. För alla som vill förstå innebörden av berättelsen om dessa invandrare kan jag rekommendera varmt den historiska romanen Der Uhrmacher (Klocktillverkaren) av Barbara Taufer, skriven i 2001.

 

Jag vill avsluta med Hanna Arendt, som började skriva en judisk kvinnas biografi, Rahel Levin Varnhagen, i Berlin i slutet av 1920-talet. 1933 flydde Arendt från Tyskland och slutade sin bok i Paris. Den publicerade inte förrän 1957 med Leo Baeck Institutets sponsring i en engelsk översättning. Arendt skriver i förordet till sin bok:

”De tysktalande judarna och deras historia är tillsammans en unik händelse, det finns inte något liknande i andra områden av den judiska assimileringen. Vi bör undersöka detta fenomen, som bland annat uttryckte sig i en litteratur genomsyrad av otroligt begåvad, vetenskaplig och intellektuell produktivitet, det är en uppgift för första nivå och, naturligtvis, kan bara göras nu, när historien om (arabiska) judar kom till sitt slut.”

 

Reuven Snir, Fikrun wa Fann, Goethe-institutet 2009

Reuven Snir är professor i arabiska språket vid Haifa universitetet. Under 2004 och 2005 var han stipendiat vid Wissenschaftskolleg Berlin (Institute for Advanced Study, Berlin).