Reuven Snir – Källa: Rebelión
Utrotning av den judiska arabiska kulturen
En tradition som började omkring 1500 år sedan håller på att försvinna, förlåt, den håller på att utrotas, inför våra ögon på grundval av en tyst överenskommelse mellan två nationella rörelser, sionismen och arabisk nationalismen, var och en med stöd av en ”exkluderande” gudomlig källa, för att genomföra en total utsläckning av den arabiska judiska kulturen. Den judiska arabiska identiteten har blivit en sjukdom som skall stoppas, de få återstående infekterade bör isoleras av rädsla för smitta.
Den arabiska nationalismens roll i denna kulturella rensning måste erkännas av muslimer och kristna, och vi har börjat se tecken på detta, men det är fortfarande en lång väg att gå. När det gäller sionismen det var bara för tjugo år sedan, i slutet av 1980-talet när jag började ifrågasätta min referenspunkt i den sofistikerade samhälle där jag levde, för att uttrycka mig i samma term som Walter Benjamin (1892-1940): ”Det finns inget civilisationsgärning som inte är på samma gång en barbarisgärning.”
Definition av identitet
Men vad är det för något den judisk arabiska identiteten? Och dessutom, vem behöver det nu, ba’da kharab al Basra (efter förstörelsen av Basra) som irakierna säger?
Först måste jag säga att mitt intresse för identitets teorier är relativt nytt och den började när jag såg många akademiker diskutera om de judarnas av arabiskt ursprung identiteten utan att ha direkt tillgång till de ursprungliga texterna, helt enkelt därför att de inte kunde läsa arabiska. Jag kunde inte godta denna arbetsfördelning där vi, böckernas folk fick uppgiften att upptäcka, samla in och publicera dokumenten och de som arbetar med den kulturella delen visade oss hur långt vi hade begränsats när det gällde förståelsen av meningens djupa strukturer bara för att vi nöjde oss med filologiska (1) frågor och texter.
Tyvärr är den muslimska arabiska kulturen ett av de få områden där akademiker skriver när de dominerar det arabiska språket, vilket sker alltför sällan, med argumentet att det inte är nödvändig att veta något om det. Det är lätt att svara på frågan ovan, det finns ett behov av att diskutera begreppet judisk arabiska identiteten inom ramen för sionismen, Israel, det judiska och arabiska, åtminstone så mycket som är nödvändigt att diskutera den etniska, eller homosexuella identitet i den universella kontexten. ”När man har förstått det”, säger den feministiska teoretiker Joan Scott, ”att diskussionsämnen skapas genom exkluderings mekanismer, blir det nödvändigt att hålla reda på hur dessa mekanismer byggs på och ta bort dem.”
Andrew Edgar hävdar att ”erkännandet av identiteten inte bara är en konstruktion som beror på andra faktorer, öppnar teoretiskt utrymme för ifrågasättande och omförhandling av identiteten hos de marginaliserade eller förtryckta grupper som kuvades under maktkamps process. De etniska, homosexuella och kvinnliga identiteter diskuteras då inom den politiska förändringens process.”
De arabiska judar, kända i Israel som mizrahim, var förtryckta i årtionden under det senaste århundradet, både av sionismen och arabisk nationalismens politiska krafter och deras mäktiga representanter inom den politiska, kulturella och sociala sfären, och senare blev de förtryckare av andra, särskilt palestinierna.
Den svåra frågan är, Vad är den judisk arabiska identitet? Jag skulle vilja föreslå några åsikter baserade på teoretiska argument som togs upp i de senaste årens debatter, dessa identiteter är aldrig bara en utan flera, de har byggts upp av blandade praxis och antagonistiska diskurser.
Identiteterna har också att göra med användningen av historia, språk och kulturens resurser, under etableringsprocessen men ännu mer under anpassningsprocessen. Det handlar inte så mycket om ”vilka vi är” eller ”varifrån vi kommer” utan om vilka vi har blivit, hur vi blir presenterad, vad denna presentation innebär och hur borde vi presentera oss själva. Identiteterna bildas i de egna berättelser även om den nödvändiga fiktion som dyker upp i processen inte på något sätt förminskar dess materiella eller politisk förmåga att övertyga.
Låt mig börja med identitetsbegreppet som den syriska poeten och kritikern Adunis Ali Ahmad Said (1930) föreslog. I sin senaste bok al Muhit al Aswad (Svarta havet) hävdar han att ”identitet aldrig kommer från Dakhil (individens inre) eller enbart från Kharija (yttre) utan från en ständigt och dynamiskt samspel av båda… (men) identiteten är också en skapelse, vi skapar vår identitet precis som vi skapar våra liv och tanke.”
”Singularitets politik”
Alla som studerar identiteten hos de intellektuella som nyligen antog den judisk-arabiska identiteten (vi kallar dem för de nya arabiska judarna) kan observera att det handlar om skapelse, ibland en skapelse ex nihilo (från ingenting), åtminstone när det gäller den viktigaste komponenten av denna identitet, det arabiska språket. De flesta av dagens aktivister för den judiska arabiska identiteten talar inte språket flytande.
Till exempel, poeten Sami Shalom Chetrit (1960) är av arabiskt ursprung men han kan inte uttrycka sig på arabiska. Han har inga problem med att säga ”jag är en judisk arab!” I en text som publicerades på hebreiska under titeln ”Vem är en jude och vilken typ av jude han är” finns det ett samtal mellan berättelsens huvudperson och en amerikansk kvinna. Hon frågar honom om han är arabisk jude. Han svarar ”Jag är en judisk arab”. Hon säger i sin tur ”Jag har aldrig hört talas om det”. Han försöker övertyga henne om att precis som det finns en amerikansk jude, en tysk jude eller en engelsk jude, kan vi även tänka oss att det finns en judisk arab.
– Nej du kan inte jämföra, en europeisk jude är något annat.
– Varför?
– Eftersom ”jude” går bara inte ihop med ”arab”, det går helt enkelt inte. Det låter inte ens rätt.
– Allt beror på ditt öra.
– Titta, jag har ingenting emot araber. Jag har även arabiska vänner men hur kan du säga ”judisk arab” när alla araber vill förgöra judarna?
– Och hur kan du säga ”europeisk jude” när européerna har redan förintat judarna?
Även denna text är en utmärkt illustration över den eurocentriska atmosfär i vilken den judisk arabiska identiteten diskuteras, den illustrerar samtidigt skillnaden mellan ”identitetspolitik” och vad vi kan kalla för ”singularitets politik” och den process genom vilken man har konstruerat och formulerat den arabisk judiska identiteten.
Jag hävdar att ett begrepp som ”Jag är en judisk arab” används bara i modern tid och endast i specifika sammanhang. Vi hittar dem under de senaste decennierna, och alltid som något negativ och som särskiljer. Det är ett faktum att i samtliga fall där vi hittar sådana uttalande, att de människor som uttalade sig så var segregerad. Dessa uttalanden är i allmänhet en del av ”politisk förbittring” eller simuleringsspel på den politiska arenan.
’Singularitets politik” är enligt min mening mycket mer konstruktivt när det gäller att klargöra vad som hände, till exempel i Bagdad 1920 när de unga judiska intellektuella uttryckte sin identifikation med den nya irakiska arabisk stat, något som inte skulle kunna hända i dag.
Bagdads vår
Bagdads vår 1920 var inte så kort som Pragvåren, men tyvärr var det inte tillräckligt för att fastställa en ny början för folken i Mellanöstern, i mitt tycke en av de största missade möjligheterna i denna del av världens historia.
Den ovan nämnde Anwar Sha’ul förklarade aldrig på 1920-talet ”Jag är en judisk arab” eftersom han inte hade någon anledning att kämpa för sin identitet, den var uppenbar för honom, precis som för många av hans irakiska landsmän. När den nya irakiska staten grundades hade judarna all anledning att tro att det samhället med vilket de samexisterade ville deras integration.
Den 18 juli 1921, innan hans kröning som Iraks kung, talade Prins Faisal till ledarna för det judiska samfundet ”i termer av patriotism finns det ingenting som kallas judar, muslimer och kristna. Det finns helt enkelt något som kallas Irak. […] Jag uppmanar alla mitt lands söner att vara helt enkelt irakier. […] Det finns ingen skillnad mellan muslimer, kristna och judar.” Sati al Ouori, generaldirektör för utbildning i Irak mellan 1923 till 1927, noterade att ”en person som talar arabiska är en arab.”
Det nya Irak byggdes som ett nytt samhälle som bjöd in alla personer att ansluta sig, och identiteten på dem som beslutade sig för att vara en del av det nya samhället, byggdes på positiv tillhörighet och mindre negativa skillnader. Vi behöver en koppling mellan retorik och identitet trots allt frågan om ”den ena och många” är inte bara ett problem för filosofi, utan även retorikens, där talaren och författarens intressen tävlar om att fånga publikens uppmärksamhet och att skapa en effekt som påverkar resten.
Talarens uppgift, säger Kenneth Burke i A Rethoric of Motives (1950), är medvetet byggt i vanligt folk för att skapa en känsla av gemenskap genom identifiering. Han ger form till publikens existens genom att uppmuntra dem att identifiera sig men en gemensam önska och med det till deras enighet. Vi kan se ett utmärkt exempel på att ”uppmuntra fram lyssnarnas enighet” i den senaste presidentval i USA med Barack Obama, även om i detta fall användes framförallt ”politisk förbittring.”
Om vi hänvisar till alla de som uttryckt sin önskan att integrera sig i det nya irakiska samhället år 1920 och delta i dess konstruktion, kan vi förstå den stora förändringen som inträffade i de unga författare och intellektuella sekulära judar som senare skulle bli kända som de största judiska litterära gestalterna i Irak. Denna förändring i deras inställning var kritisk eftersom det rörde sig om olika aspekter, vissa ville tillhöra det nya samhället utan att lämna sin tillhörighet till andra grupper till exempel religiösa, etniska, yrkesmässiga, mm.
Vikten av den nya strukturen, det nya samhället bör studeras i samband med födelsen av modern arabisk litteratur bland irakiska judar om vilket vi har gedigen information.
I början av 1924 den kristna irakiska författaren Yusuf Rizq Allah Ghunayma (1885-1950) publicerade en bok med titeln Nuzhat al Mushtaq fi Ta’rikh Yahud al Iraq (Den nostalgiska mannens resa genom Iraks judars historia, publicerat av Matba’at al Furat i Bagdad).
Samtidigt som han beskriver de sociala klasserna inom den judiska församlingen och deras yrken, påpekade Ghunayma att Iraks judar arbetade inom alla yrken, ”men man inte kunde hitta författare eller tidningsredaktörer (bland judarna). Anledningen var att juden ville arbeta med vad han tyckte var lönsam och att komponera eller skriva hade ingen marknad i vårt samhälle. Så i detta avseende följde man den latinska ordspråk som säger: ’Att leva är först, före filosofin.’”
Endast tre månader efter publiceringen av Ghunaymas bok, den 10 april 1924, gavs ut det första numret av den arabiska tidskriften al-Mi * b ** (The Candlestick). Ägaren, förläggare och de flesta författare var judar. Tidskriftens syfte var att bli en del av de viktigaste publikationer och arabisk kultur och bidrar till den irakisk arabiska kulturen utan någon judisk profil.
Publiceringen av al-Mi * b ** illustrerade den enorma omsvängning av det intellektuella livet i det judiska samfundet vars unga, välutbildade och sekulära, började se sig själva som en del av den nya irakiska arabiska nationen och dess intelligentia. Judarna började tala om ”filosofiska frågor” som självständiga ämne som inte var relaterad till områdena som ekonomi, samhälle och politik. Detta finns även i asketiska termer och ett av dess mål är njutning.
Anteckningar
1.Filologi är en forskningsgren inom den historiska språkvetenskapen. Det är ett relativt vitt begrepp (och ofta tvetydigt) som berör språk och språkkultur ur ett historisk-kulturellt perspektiv. Reuven Snir, Fikrun wa Fann, Goethe-institutet 2009
Reuven Snir är professor i arabiska språket vid Haifa universitetet. Under 2004 och 2005 var han stipendiat vid Wissenschaftskolleg Berlin (Institute for Advanced Study, Berlin).
