Al Andalus ekonomin under 1000-talet – Del 1

Naturresurserna och deras utnyttjande i Andalusien

Ett viktigt kapitel för ekonomin i den umayyadiska perioden var utvinning av naturresurser, oavsett om det handlade om
skog, salt eller gruvor.

Salt utvinning var mycket viktigt, både för hemmabruk och för saltning av vissa livsmedel, framförallt kött och fisk.
Saltet kom i första hand från havsområden, antingen Medelhavskusten, från Barcelona till Cadiz. Men bergsalt var också
viktigt och det bröts, bland annat i närheten av Zaragoza och Tarragona.

Andra verksamhet som också utvecklades väl var utvinningen av trä, sten och marmor. När det gäller timmer, de träd sorter
som främst utnyttjades var ek, kastanj och tall, vars timmer användes för tillverkning av fartyg. När det gäller
användningen av stenen för byggnadsverk bör man komma ihåg att en stor del av de material som används vid byggandet av
Madinat al-Zahra kom från Cordobas berg. Den vita marmorn utvanns från Macael resten från Alpujarras och Sierra Morena.

När det gäller gruvdriften måste man säga att al Andalus inte bara fortsätter den gamla traditionen från romartiden, men
även införde en markant förbättring, under direkt kontroll av statsmakten.

Den viktigaste mineral som utvanns var järn, vars verksamhet koncentrerades till Sevilla och Cordobas norra provinser men
också i delar av Levanten och Montes de Toledo. Det var också viktigt att utvinna bly.

Cinnober (kvicksilversulfid) var viktig, den utvanns i Almacen och som så småningom gjorde al-Andalus till en ledande
exportör. Också viktigt var utvinnig av koppar från gruvorna i Granada, Almería, Toledo och Huelva (Rio Tinto och Tharsis).
Man extraherade också tenn och svavel.

När det gäller guld, vaskade man det från vissa floder framförallt Segre, Tajo, Genil och Darro. Guldet användes i mynt
(dinarer), men även smycken och brokader. Man exploaterade också flera silver gruvor i Murcia området och i västra delen av
halvön. Det fanns också fyndigheter av ädla stenar och berömda var berg kristaller och lapis lazuli från Lorca området och
rubiner från Baza eller Almeria.

Det område som blev det mest utvecklade i al Andalus när det gäller hantverk var relaterad textil produktionen. Det verkar
som om utgångspunkten för textilindustrins framväxt finns i mitten av 900-talet med flera olika beslut av emiren Abd
ar-Rahman II, som beslöt att främja de kungliga fabriker som tillverkade textilier. Därför blev tillverkningen i Cordoba på
så sätt det lokomotivet som tog täten.

De mest framträdande textilier var sidentyger från Cordoba, särskilt de unika brokaderna. Men för inte heller glömma linnen
som tillverkades i Zaragoza. Cordobas ”tiraz” nådde spektakulära produktions nivåer på grund av sin erkända kvalitet. De
mest använda råvaror var ull, lin och silke.

Förutom textilproduktion utvecklades många andra hantverks områden som arbetet med hudar och skinn samt arbete med guld,
silver och ädla stenar. Cordoba var berömd för sitt elfenbens hantverk med vackra ristningar. Viktigt var också tillverkning
av papper vars kärna låg i staden Játiva.

Också viktigt var tillverkning av glas och keramik från andra halvan av 900-talet. Snickare och smeder var mycket populära.
Vapen tillverkning hade sitt centrum i städer som Cordoba, Malaga och Toledo.

Det bör noteras att arbetare inom samma bransch brukade samlas i ett slags organisation vars ledare ”amin”, som visade sig
vara ett slags förvaltare. Också inom dessa organisationer fanns en hierarki från mästare till lärlingar, med kvalificerad
arbetskraft i mitten av hierarkin. Dessa organisationer förberedde vägen för de framtida strukturerna med yrkes
organisationer i det kristna Europa, föregångaren till gillen.

Handel i Al Andalus

Handeln som utvecklades i den muslimska Spanien var mycket aktiv genom hela al Andalus historia, men framförallt under
1000-talet. Utan tvekan bidrog till denna utveckling den växande penningekonomin som upplevde den muslimska Spanien.
Penningtransaktionerna byggde på två viktiga delar, dinaren, som var ett guldmynt, och dirham, ett silvermynt. Även om
förhållandet mellan de båda diskuteras fortfarande idag mellan experterna på området, verkar det som ett guld dinar
motsvarade 10 eller 12 silver dirham.

Det är viktigt att notera att al Andalus började prägla dinarer i praktiken efter Abd ar-Rahman III utnämning till kalif,
en händelse som ägde rum under året 929.

Den umayyadiske kalifen ville inkludera sin högsta titel på mynten som präglades i hans rike. Medan på ena sidan fanns det
en rubrik som syftade på Allahs högsta makt och på den andra fanns den regerande kalifens titlar. Annars verkar allt tyda
på att mynten präglades huvudsakligen i staden Cordoba, trots att stadens namn aldrig dök upp i de mynt som producerades.

Det verkar som om den stark växande penningtransaktion i al Andalus under 1000-talet som var i kontrast med de nästan
obefintliga penningtransaktionerna i de kristna rikena i norra Iberia, berodde mer på myndigheternas önska att säkerställa
beskattningens normala utveckling än själva affärspraxis i sig.

Den stora nät med vägar, ett arv från det romerska styrets dagar, spelade också en viktig i roll i framväxten av handeln
under 1000-talet i hela al Andalus. Men förflyttningar var ändå extremt långsamma. Normalt förflyttade man sig max 30
kilometer per dag. Men genom hela vägen fanns platser som de gav skydd till resenärerna. De var ”mandil” eller vandrarhem
eller affärer.

I vissa specifika områden bör noteras att inlandssjöfart var mycket aktiv, till exempel mellan städerna Cordoba och Sevilla.

Inhemsk handel utfördes i städernas souks som vanligtvis fanns i närheten av moskén. Souken, där detaljhandel utfördes, var
ett slags miniatyr stad. Den bestod av en labyrint av gränder, som var och en hade butiker som specialiserade sig på en
viss produkt. Det fanns butiksägare som var hantverkare och som sålde de produkter de själva tillverkade. Det fanns också
gatuförsäljare, folk som i allmänhet ogillades av resten av samhället.

Verksamheten vid souks kontrollerades av marknadens inspektörer som hade uppdraget att säkerställa en strikt efterlevnad av
rättsliga normer. Det fanns en värld som levde runt Souken, hallickar, bihustrur, akrobater och tiggare hörde till den. Det
fanns också ”alhondigas” lokaler som användes för lagring av varor som för inkvartering av näringsidkare som kom från andra
områden.

Affärerna som sålde högkvalitativa produkter samlades i basarer, lokaler som fanns under tak och var stängda. Cordobas
kommersiella transaktioner vid kalifatet var den största av alla i al Andalus. Huvudstadens souk var mycket stort, det
omfattade ett område från moskén till det perifera området i Axarquia.

Al Andalus internationell handel riktades till flera områden, både gentemot andra länder i den muslimska världen som till
det kristna Europas territorium, inklusive rikena i norra halvön.

Handeln med resten av de muslimska länderna hade sitt nav i Medelhavet och det var framför allt Magreb länder som var också
en marknadsplats för den andalusiska handel och ett transitland.

Från och med 900-talet var mozaraberna inblandade i godstrafiken mellan al Andalus och de kristna rikena (både i halvön och
utanför den). Senare blev judarna de som kom att kontrollera handeln mellan al Andalus och de islamiska länderna. De
viktigaste hamnar var Pechina, Almeria Denia och Malaga.

Al Andalus importerade från den afrikanska kontinenten, genom karavaner som kom fram till norra Afrika, främst sudanesisk
guld och svarta slavar. Från Mellanöstern importerades kryddor och andra lyxvaror. När det gäller Europa, var läder och
metall, men även vapen och slavar de viktigaste produkter.

Al Andalus exporterade jordbruksprodukter, såsom olja, socker, fikon och druvor, mineraler såsom kvicksilver, tenn och
koppar och varierande textil- och tillverkningsprodukter.