Abdel-latif Bilal Ibn Samar – Webislam

 

Introduktion till Islamisk kunskap söder om Sahara

Afrikas intellektuella historia, särskilt i områden söder om Sahara, kan inte vara begränsad till studier av intellektuella som uttrycker sig i europeiska språk. Å andra sidan, den islamiska världens intellektuella historia i allmänhet ägnar inte stor uppmärksamhet åt tänkarna från Afrika söder om Sahara. Resultatet är att de afrikanska intellektuellas produktion, med en rik stor tradition, har ignorerats. Här presenterar vi det inledande kapitlet i denna bok som nyligen släpptes av oozebap förlaget (www.oozebap.org).

 

Inledning

”Det finns en debatt om postkolonial litteratur och samhälle i Afrika i vilket att skriva på engelska om verk på engelska eller franska genomförs utan någon erkännande till en hel värld som uttrycker sig djup och kraftfullt på olika afrikanska språk.”
Graham Furniss, Poetry, Prose and Popular culture in Hausa (Poesi, prosa och populärkultur i Hausa, p.ix.)

”För många av de viktigaste kulturella ändamål, kan man klassificera de flesta afrikanska intellektuella, söder om Sahara, som ’eurotalande’.”
Kwame Anthony Appiah, In my father’s house (I min faders hus) s. 4.

I början av 1990-talet påverkade, två böcker som gavs ut med fyra års mellanrum, den intellektuella debatten om kunskaps produktion om Afrika, Afrikanism och Panafrikanism (Mudimbe 1988och Appiah 1992). Dessutom tilldelades författarna 1989 och 1993 priset Melville Herkovitz av African Studies Association of North America, som varje år hedrar den bästa bok på engelska om Afrika. Båda författarna är kristna afrikaner som studerade vid stora västerländska universitet (Leuven och Cambridge). De arbetar i två välkända amerikanska universitet (Stanford och Princeton) och representerar två dominerande intellektuella traditioner i den postkoloniala Afrika (den fransktalande och engelsktalande).

Medan Appiahs bok är baserad på detaljerade analyser av en begränsad korpus, framförallt av panafrikanska författare, Mudimbe utnyttjar en mycket mer imponerande korpus.

En annan gemensam nämnare mellan dessa två författare (som de delar med afrikanska intellektuella utbildade i västerländska skolor), vilket är mer förvånande, är den eurocentriska analysen av kunskapsproduktion i och om Afrika. Mudimbe påpekar att de skrifter som har bidragit till uppfinningen och idén om Afrika i grunden har producerats av européer under kolonialtiden, ett faktum som har gett upphov till vad han kallar ”kolonial biblioteket (1)”.

När det gäller Appiah, menar han att de flesta av de skrifter som har producerats i Afrika söder om Sahara är på portugisiska, franska och engelska och därmed de flesta afrikanska intellektuella är eurospråkiga (Appiah 1992:4). Han tillägger att historiskt sätt, tredje världens intellektuella (bland dem afrikaner) är en produkt av mötet med västvärlden (Appiah 1992:68).

Den ”koloniala biblioteket” har sina rötter i bildandet av moderniteten och det västerländska identitet som kan spåras tillbaka till medeltiden. I den medeltida Europa var latin de lärdas språk i hög grad och kristendomen den viktigaste identitets referens. Tack vare uppfinningen av den grafiska industrin och massiv publicering av böcker i lokala språk (engelska, tyska, polska, kastilianska), Europas samhällen förvärva successivt en nationell identitet som ersätter den religiösa identiteten (Anderson passim).

Förvärvet av dessa nya identiteter, en viktig dimension av den västerländska moderniteten, åtföljs av byggandet av den ”vildes” identitet som hänfördes till icke västerländsk folk (Hall 1996). Resenärernas berättelser och upptäcktsresande och missionärers vittne, liksom texterna från Upplysningens filosofer bidrog i hög grad till utvecklingen av idén, inte om västvärldens skillnad i relation till resten av världen, men en radikalt annorlunda relation mellan dessa två enheter. När det gäller Afrika, är detta vad Mudimbe (1994 passim) försöker bevisa när han reflektera över idén som samhällsvetenskaperna har bildat om denna kontinent (2).

För att visa det problematiska i begreppet ”Afrika”, som först, hänvisade till en romersk provins i Nordafrika, analyserar Mudimbe konstverk och andra grekiska skrifter om svarta samt resenärer, missionärer och europeiska upptäcktsresandes berättelser. Han påstår att denna berättelse är centrum i ett ”bibliotek” som har byggt extrem förenklade representationer, om inte rasistiska, över den mosaik av folk och regioner i Afrika, vars kultur, ekologi, olika sociala organisation eller politisk ekonomi skiljer sig till den grad att vi kan fråga oss vad den heuristiska användbarheten av begreppet ”Afrika” är, förutom det geografiska läget (3).

Under den koloniala perioden, expanderar detta embryot till biblioteket tack vare bidrag från antropologer och andra koloniala författare vars syfte var att stödja bildandet av lättstyrda individer (Mudimbe 1994: xii). Därefter har biblioteket berikas av afrikanisters bidrag (icke afrikanska forskare som arbetar om Afrika).

Därför detta utökade stora bibliotek, enligt Mudimbe, ritar konturerna av ett område som bebos av epistemologiska begrepp och uppfattningar av världen ärvt från väst. Även under den postkoloniala perioden, varken afrikanister, eller afrikaner som predikar Afrikas äkthet, än mindre afrocentrists har lyckats övervinna den extremt förenklade och schematiska framställningar av Afrika som västvärldens kunskapsteoretiker skapade (Mudimbe 1988: x, 1994: xv). För denna författare (1988: x), ”de europeiska tolkare liksom afrikanska analytiker, använder kategorier och konceptuella system som kommer från ett västerländskt epistemologisk ordning.”

Appiah fördjupar sig i samma riktning och för övrigt lanserar en fullfjädrad kritik mot den panafrikanska tänkande genom att dekonstruera myten som utgör dess ryggrad, illusionen om att afrikaner är en ras, den svarta rasen, vars medlemmar har gemensamma drag på den biologiska och kulturella plan som skiljer dem från medlemmar av andra raser.

Denna illusion, och detta är det som leder oss till den västvärldens kunskapsteoretiska ordning som nämns av Mudimbe, är effekten av rasistiska ideologier djupt rotad i 1800-talets västvärld, när de flesta panafrikanska tänkare föddes. Appiah tillägger att framtida afrikanska ledare som Senghor, Nkrumah, Kenyatta, även om de föddes i ett sammanhang där förhållandet mellan raserna var mindre konfliktfyllda, hävdar de att ras är en realitet och att det därför bör vara en organiserande princip för politisk solidaritet. Många intellektuella, bland dem de mest kunniga har misslyckats med att övervinna denna idé om en homogen och monolitisk Afrika som skapats av det koloniala biblioteket.

Kategoriseringen av Afrikas stereotypa etniska och rasliga identitet är ytterligare ett arv från det koloniala bibliotek som antropologer har varit långsamma med att övervinna och där det absurda har blivit tydligare under senare arbetet om de afrikanska populationer etnogenes.

Det är viktigt att tänka om det monopol som språk och västvärldens kunskapsteoretiska ordning gör anspråk på i fråga om ”begriplighet av verkligheten i Afrika” (Copans 1993), inte bara på grund av de många nya studier som visar starka skriftliga och muntliga debatter på icke västerländska språk, utan också för att det finns ett utrymme för postkoloniala sunt förnuft bland postkoloniala eurospråkiga intellektuella, icke eurospråkiga och de som har uppstått ur sammanblandningen av europeiska och icke europeiska intellektuella traditioner.

Det finns även andra bibliotek i Afrika vid sida av det koloniala biblioteket, bland dem finns det islamiska biblioteket där många intellektuella som inte kan betecknas som eurospråkiga har bidragit. På den afrikanska kontinenten hittar vi inte bara en kunskapsteoretisk ordning, utan flera ”menings utrymmen” som Zaki Laidi skulle säga (1998).

Den islamiska menings utrymme (Kepel 2000:74) räknas lika mycket som de andra. Det är strukturerad av islamisk tro och praxis (den esoteriska och exoteriska islamiska kunskap och religiösa sedvänjor, med följande huvudkomponenter: bön, fasta, missionerande och pilgrimsfärd till helgon gravar). Detta menings utrymme påverkar avsevärt befolkningen, särskilt i områden som är starkt islamiserat i Afrika. Det gradvisa upprättandet av detta utrymme har skapats genom ett årtusende av långsam och gradvis islamisering, då det arabiska språket och kulturen är referenser av första ordningen i många afrikanska regioner.

Denna bok bör ligga till grund för skapandet av en panafrikansk reflektions grupp över de intellektuella som vi katalogiserar som ”icke eurospråkiga.” Vi ska uppmärksamma de lärda i arabisk-islamisk tradition som vi anser vara intellektuella, eftersom de dominerar en bildad tradition och formulerar påståenden samt stödjer sig på islams politiska språk.

Det är kring dessa två axlar vi kommer att artikulera detta arbete. Till att börja med kommer jag att granska tillståndet hos forskningen om det islamiska biblioteket för att påvisa närvaron i Afrika söder om Sahara av ett stort antal intellektuella som skriver antingen på arabiska eller på alkhamiado (lokala språk med arabiska tecken).

Det afrikanska islamiska biblioteket vittnar om arabiska författarna om Afrika som går tillbaka till medeltiden, klassiska verk om islamisk kunskap skriven av arabiska författare, men i omlopp i Afrika söder om Sahara och slutligen de texter som produceras av afrikanska författare.

En viktig del av detta islamiska bibliotek består av manuskript, till vars insamling ägnar jag en stor del av denna bok. Likaså kommer vi att behandla utbildningsnätverk av intellektuella i den arabisk-islamiska tradition, liksom systemet av symboler genom vilka dessa intellektuella har kritiserat den afrikanska social och politisk ordning samtidigt som man försöker, med framgång under den för koloniala perioden, mobilisera stöd från samhället för att omvandla denna ordning.

Vi kommer också att studera blandnings process under vilken uppstår intellektuella inom olika strömmar samtidigt och som hävdar att de tillhör islam. Avslutningsvis kommer vi att peka på flera forskningsspår om icke eurospråkiga intellektuella och kunskap bortom den islamiska traditionen, liksom fenomenen med intellektuell blandning.

 

Anteckningar

1. I Foucaults mening (1969:70) hänvisar biblioteket till ”en dokumentär fält som samlar böcker och avhandlingar som traditionellt betraktas som värdefulla” i ett visst område. I biblioteket finns också en massa statisk information, och en uppsättning åsikter och publicerade eller överförda kommentarer på detta område. Ett biblioteks skrifter när de bildar en samling uttalanden från samma diskursiva formation (Foucault 1969:44 sq), skapar ett representationssystem.
2. I meningens västerländska bemärkelse, samhällsvetenskapen hänvisar till verk av västerländska filosofer som Montesquieu, Diderot, Rousseau, Adam Smith, David Hume … för att nämna några, vars gemensamma nämnare är deras kritiska karaktär på maktstrukturerna, typiska för den medeltida Västeuropa, prästerskapet och monarkin. I slutet av 1800-talet, bidraget från författare som Emile Durkheim, Max Weber och Ferdinand Tonnies ger samhällsvetenskaperna dess nuvarande form, dvs. tonvikten på studiet av verkligheten i motsats till spekulationer som karakteriserade filosofer av upplysningen dessutom uppstår olika inriktningar tack vare delning av intellektuellt arbete. Se Stuart Hall, David Held, Don Hubert, Kenneth Thompson, “Modernity. An Introduction to Modern Societes”, Cambridge Mass, Blackwell, 1996:4.
3. I sin kommentar till Achille Mbembes artikel ”African Modes of Self-Writing”, publicerad i Identity, Culture and Politics, An Afro-Asian Dialogue, 2, 2001:1–35, Nira Wickramansinghe (2000:37) påpekar att titeln ”afrikanska stilar” är problematiskt. Nira påpekar att en sådan titel inte skulle betyda något i Asien, eftersom man knappast skulle hitta någon som skulle identifierar sig som asiatisk.

 

Data från boken:

Ousmane Kane ” África y la producción intelectual no eurófona. Introducción al conocimiento islámico al sur del Sáhara.” oozebap, 2011