Kan du gissa vilka böcker som köptes online på Amazon av de blivande jihadister Yusuf Ahmed och Mohammed Sarwar
innan de skulle åka i maj från Birmingham till Syrien för att slåss? En kopia av ”Tecken på vägen” av den egyptiska
islamist Sayyid Qutb? Nej. Eller kanske, ”Meddelanden till världen – Osama Bin Ladens uttalande”? Försök igen. ”The
Anarchist Cookbook”, eller hur? Nix.

Sarwar och Ahmed, båda dömda för terrorbrott förra månaden, köpte ”Islam for Dummies” och ”Koranen for Dummies”. Man
kan inte begära bättre bevis för att bevisa att den 1400 år gamla islamiska tron har lite att göra med den moderna
jihadrörelsen. De unga sadistiska fanatiker som njuter av bombningar och halshuggningar kan försöka rättfärdiga sitt
våld med hjälp av religiös retorik, tänk på Lee Rigbys mördare som ropade ”Allahu Akbar” vid rättegången eller på
den islamiska statens halshuggning av den fotojournalisten James Foley som en del av ”heligt krig”. Men den
religiösa iver är inte det som motiverar de flesta av dem.

Under 2008 en klassificerad promemoria om radikalisering, som utarbetats av MI5:s beteendevetenskap enhet, läcktes
till The Guardian. Studien visade att, ”långt ifrån att vara religiösa fanatiker, ett stort antal av de inblandade i
terrorism utövar inte sin tro regelbundet. Många saknar religiös kunskap och kunde… betraktas som religiösa
nybörjare.” Analytikerna drog slutsatsen att ”ett väletablerat religiösa identiteten skyddar faktiskt mot våldsam
radikalisering” skriver tidningen.

För att få ytterligare bevis på detta bör man läsa böcker av rättspsykiatriker och före detta CIA-officer Marc
Sageman, statsvetaren Robert Pape, internationella relationers experten Rik Coolsaet, Islam experten Olivier Roy
eller antropologen Scott Atran. De har studerat hundratals jihadisters liv och ursprung som kastar bomber beväpnad
till tänderna, och alla är överens om att islam inte är att skylla för beteendet hos dessa män (eftersom, ja, de är
oftast män).

Däremot pekar de på andra skäl till radikalisering, den moraliska indignation, missnöje, grupptryck, sökande efter
en ny identitet, känsla av tillhörighet och mening med livet. Som Atran konstaterade i sitt vittnesmål inför den
amerikanska senaten mars 2010, ”… det som inspirerar de dödligaste terroristerna i världen idag är inte så mycket
Koranen eller religiösa läror som en orsak och kallelse till en emotionell handling som lovar ära och erkännande
inför vänner, och genom vänner, respekt och evigt minne i resten av världen.” Han beskrev de unga blivande
jihadister som ”avtrubbad, besvikna, överkvalificerad och undersysselsatta” unga människor för vilka ”jihad är en
jämställd arbetsgivare som erbjuder lika möjligheter … spännande, härliga och coola”.

Chris Morris, författaren och regissören av 2010 svart komedi ”Four Lions” som hånade de brittiska jihadisters
okunskap, inkompetens och banalitet, uttryckte det en gång på följande sätt: ”Terrorism handlar om ideologi, men
också om idioter.”

Idioter, inte martyrer. ”Patetiska figurer” för att citera den förre chefen för MI6 Richard Dearlove, inte heliga
krigare. Om vi vill konfrontera jihadismen, måste vi sluta att överdriva hotet från dessa unga människor och på så
sätt ge dem den publicitets syre de längtar efter, och börjar betona att många av dem lever utan tvekan ett
antiislamiskt liv.

När jag bodde i Filippinerna under 1990-talet, flög Khalid Sheikh Mohammed, som beskrevs som den 11 september
attackernas ”viktigaste arkitekten” vid 9/11 kommissionen, en helikopter som passerade nära en kontorsbyggnad där en
av hans flickvänner jobbade med en skylt där det stod ”jag älskar dig”. Hans brorson Ramzi Yousef, som dömdes till
livstids fängelse för sin inblandning i bombningen av World Trade Center 1993, hade också en flickvän, och precis
som sin farbror sågs han ofta i Manilas red light distrikt. FBI-agent som jagade Yousef sade att han ”gömde sig
bakom en mantel av islam.”

Vittnesuppgifter tyder på att 9/11 kaparna besökte barer och strippklubbar i Florida och Las Vegas i tiden före
attackerna. Hamid Ahmidans, som dömdes för inblandning i Madrid tåg bombningar 2004, spanska grannar minns honom som
”körde förbi på en motorcykel med sin flickvän med långt hår, en spansk kvinna med smak för lätta kläder” enligt
nyhetsrapporter.

Religionen, naturligtvis, spelar en roll, i synnerhet, en perverterad och politiserad form av islam som fungerar som
en ”känslomässig fordon” (för att citera Atran), som ett sätt att artikulera ilskan och massmobilisering i världen
med muslimsk majoritet. Men att låtsas att faran kommer bara från hängivna troende kan kosta liv. Oavsett vad Daily
Mail eller Michael Gove vill få oss att tro, långa skägg och kläder inte är indikatorer på radikalisering,
ultra-konservativa eller reaktionära åsikter inte automatiskt leder till våldshandlingar. Muslimer är inte alla
islamister, islamister är inte alla jihadister och jihadist är inte alla hängivna troende. Att påstå motsatsen är
inte bara faktisk helt felaktig, men kan vara dödlig.

Tänk på filmen ”Four Lions”. Omar är den trevliga, slätrakad, moderna ledare för ett band av blivande
självmordsbombare, han läser Disney sagor för sin son, sjunger ”Dancing in the Moonlight” av Toploader med sina
kamrater och är långt borta från muslimsk tro eller praxis. Samtidigt är hans bror Ahmed en religiös fundamentalist,
en salafi med stort skägg som inte kan stå ut med att få ögonkontakt med kvinnor och tycker att skratt är
antiislamisk, men betydligt nog, har inte tid för våld eller jihad. Polisrazzian mot den fredliga Ahmeds hus,
istället för Omar, låter Omar fly och starta ett angrepp mot. . . en gren av Boots.

Tillbaka i den verkliga världen, precis som blivande jihadister köper böcker som Islam för dummies, borde ministrar
och säkerhetschefer sätta igång med att köpa DVD-skivor på nätet från ”Four Lions”, de skulle kunna lära sig ett och
annat.

Anteckningar:

Mehdi Hasan skriver för New Statement och arbetar för Al-Jazeera English och Huffington Post Storbritannien där
denna kolumn publiceras.