Julio Abdel Aziz – Webislam
Fasansfulla scener av smärta, avskyvärda handlingar som begåtts av galenskap, utländska intressen, pengar som
cirkulerar på gatorna, bombastiska uttalanden av utländska diplomater och ledare som kräver ett slut på våldet och
samtidigt finansierar denna mördande, intellektuella i exil som agerar diplomater.
Smärtan verkade inte ta slut, blodet på gatorna torkas av solen, den genomträngande skrik i bakgrunden, en knytnäve
mot himlen och ett rop: Gud, ge mig styrka att hämnas min fru och son!
Kulorna skär luften och slår i väggen, elden förstör allt, inget gräs växer. Dagar, veckor, månader, år, krigaren
förlorar ljusstyrkan i sina ögon som har sett alltför många döda och nu agerar utan att tänka. Folket gråter inte
längre, de har inte några tårar kvar, vapenhandlaren gläds med de tomma hyllorna.
Rasande arméer rasande attackerar civila, gerillan gömmer sig bakom befolkningen och hävdar att de är bara en av dem,
hur mycket feghet kan finnas i en konflikt? Frihetskämpar, demokrati hjältar, folkets framkant, hur mycket allegori
för att dölja dödandet.
Slutligen blir bilderna för tittarna i Europa och USA så groteska att de bestämmer sig för att stänga av TV: n, när
blicken vänder sig mot flyktingarna, hemlösa och statslösa, då de övergivna barns vittnesbörd blir anklagande, säger
de, det räcker med detta… det är dags för fred.
Den överdrivna diplomatin, med dess politiskt korrekta uttalande säger vid en presskonferens att de är redo att göra
allt men faktum är att det handlar om de sista buntar av pengar, och pengar finns för alla, avtal för alla, sekulära
och religiösa, muslimer och kristna, vänster och höger, indianer och mestiser, för dem som stannade kvar och de som
såg konflikten på klockan 10 nyhetssändning.
Titta … det finns flera affärer med fred än med kriget just nu, det finns andra krig som väntar på sin tur.
Gerillamannen och den officiella tjänsteman i kostym paraderar genom salarna på hotellet i Paris eller Oslo (det
finns alltid bråk om placeringen för den kommande filmning av de storsinta) där de pratar och diskuterar hur man ska
betala för allt blod. De förlorade liv är förlorade och kommer inte tillbaka. Slutligen trycket är för högt för båda,
”det finns ingen vinst i detta krig.”
Gerillamannen och soldaten återvänder hem, eller till det som finns kvar av det. Han tillhör inte längre dit,
grannarna är borta, familjen har dött, vad gör en ung man med militär utbildning? I Guatemala, El Salvador och
Honduras, den så kallade norra triangeln i Centralamerika finns det arbetstillfälle för alla ex, det spelar ingen
roll vilken sida man tillhörde, säger rekryterarna vid kanten av vägarna i Mexico. Narkotikahandeln sysselsätter
många, för enskilda entreprenörer finns vinstgivande aktiviteter i utpressning och stöld, och för många andra inom
säkerhetsföretag, den lukrativa branschen utan skorstenar men mycket krutrök.
I samtliga tre länder har det förekommit fler dödsfall än i de två konflikterna som uppstod i Guatemala och El
Salvador, så många som de i kriget i Afghanistan eller Irak. De som återvände i fredstid i mindre än 10 år flydde
igen men för att söka jobb.
Vad finns det för post-Assad plan? Återuppbyggande? Vem och hur, med löften från bidragsgivare som de är experter på,
och lån? Jag vet, med program med klingande namn för att försöka forma det förstörda samhället i en modern demokrati.
Vilka är Frankrike, USA och Saudiarabiens avsikt med sitt stöd till oppositionen i Syrien? Jag förstår inte, jag
förstår bara att efter att de undertecknade freden i Centralamerika, ingen dollar gav livet tillbaka till de döda. De
bara talade om att införa demokrati, för att stärka det civila samhället, som egentligen är en omskrivning för
spridningen av hundratals NGO som var och en talar som papegojor om idén om den europeiska civilisationen, även i
dag, med tusentals döda begravda som sköts av beväpnade män, talar man fortfarande om att förhandla med kriminella
gäng och man tror att genom att legalisera knarket kommer man att ta slut på blodsutgjutelsen.
Hu blir det med Syrien under 2020? När de har andra krig att ägna sig åt, när de fattiga i Europa och USA inte längre
accepterar mer distraktioner från deras situation, jag hoppas att mina bröder kan se detta innan det är försent, vad den
civiliserade västerländska fred lämnade till oss.