Den 83:e sessionen för FN:s Kommitté för avskaffning av rasdiskriminering började denna vecka. Bland de länder som är i tur
för diskussion finns Sverige som kommer att presentera en alternativ rapport till CERD (Committe on the International
Convention on Ethnical and Racial Discrimination). Den alternativa rapporten är en reaktion på den svenska regeringens
nittonde, tjugonde och tjugoförsta rapport till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) där man inte tar
på allvar den växande diskriminering som drabbar muslimer i Sverige.

Rapporten är resultatet av ett samarbete som började 2010, efter Riksdagsvalet, när flera muslimska organisationer träffades
för att diskutera eventuella gemensamma aktiviteter för att motverka Sverigedemokraternas (SD) inflyttande i Riksdagen.

SD:s valvinst var inte en överraskning, men ändå en obehaglig verklighet för många som hade hoppats att väljarna skulle
ändra sig när det gällde. Deras välkända främlingsfientliga och antimuslimska inställning fick många av oss att inse
behovet att gemensamma insatser för att motverka deras inflyttande på andra Riksdagspartier och samhället.

I februari 2011 träffades våra organisationer för första gången för ett gemensamt första konferens som ledde till en andra i
december samma år. Det var då vi diskuterade och beslutade att skriva en skuggrapport till FN om diskriminering mot
muslimer.

Vi konstaterade under våra gemensamma diskussioner att information, verklig information baserad på statistik om muslimernas
utsatthet existerade inte. Enligt vår mening, ett resultat av myndigheternas ointresse och muslimska organisationers magra
resurser.

För att kunna uppmärksamma muslimernas situation krävs det konkreta fakta som kan användas för vidare diskussion och
eventuella åtgärder. Därför beslutade Nätverket Svenska Muslimer i Samarbete att gå vidare med beslutet som togs i december
2011. I februari 2012 gavs uppdraget att skriva rapporten till Kitimbwa Sabuni.

Rapporten går igenom en serie missförhållande inom flera olika områden.

Den nya terrorismbrottslagstiftning från 2003 är att betrakta enligt rapporten som ”en ’raslag’ riktad enbart mot muslimer”,
detta på grund att det har använts enbart mot muslimer. ”Samtliga 12 som har åtalats enligt den nya lagstiftningen har varit
muslimer och av 26 kända frihetsberövanden har återigen samtlig varit muslimer”. Kritiken är stor med ingenting har gjorts
för att rätta till missförhållande.

Socialtjänsten pekas också i rapporten för godtycklig och systematisk diskriminering. Flera fall nämns där socialtjänsten
har agerat enbart på grund av etnicitet och religionstillhörighet utan konkreta fakta eller stark bevis på att någon
överträdelse har skett. Det mest skrämmande är att i ett fall har man omhändertagit en pojke på grund av sina åsikter.

Rapporten påpekar också de muslimska organisationer avsaknad av stöd från myndigheterna samtidigt som de krävs att vara
aktiva och bidra till samhälle. Myndigheternas prioriteringar när det gäller vem eller vilka som ska få deras stöd står inte
i relation till de ”verkliga” problem som de uppfattar det. Men det är inte bara valet av område, bidragets storlek
ifrågasätts också.

Ett annat välkänt område är segregationen i storstadsområden där man jämför situation i Sverige med det som sker med romer
och icke-romer i Central- och Östeuropa. Detta är tydligare när man går djupare i fråga om bostads segregering som inte är
okänt, många artiklar har skrivits om det, utan någon bestämd reaktion från våra politiker.

Fallet i Forserum med somaliska invandrare tas upp som ett tydligt exempel på politikernas sympatetiska stöd men utan
konkreta åtgärder bakom orden och i många fall, som justitieministern Beatrice Ask, ovilja att erkänna problemets existens.

Rapporten pekar också på regeringens ovilja att kartlägga muslimernas situation trots att inga lagliga hinder finns för att
göra det. Indikatorer för etnisk diskriminering saknas och det försvårar arbete i kampen mot diskriminering.

Trots befintliga myndigheter och organisationer som arbetar mot diskriminering är det väldigt få fall som går hela vägen
till domstolen. Stöd till organisationer som arbetar med denna fråga och som är kapabla att hantera det har minskat stadigt
samtidigt som fallen har ökat. Skadeståndsstorlek är också ett problem, så länge den är inte avskräckande kommer inte
diskrimineringen att minska.

Och givetvis medias agerande nämns i rapporten. Svartmålande av muslimer och Islam är så stark att det har lett till många
anser att muslimerna inte ska ha samma rättigheter som alla andra, detta i ett land där samhälle betraktar sig själv som
jämlik, demokratisk och modern.

Rapporten pekar också på ett svagt ledarskap i frågan om islamofobin. Istället för att bekämpa det har det nu blivit ett
inslag i många partiers agerande. Valet av område där regering satsar aktiv är utan tvekan en del av det. Område där man
pekar på muslimer som förövarna (hederskultur och tvångsäktenskap) är hög representerade i regeringens val av problemområde
att adresseras. Oftast nämns inte islamofobi i deras slutsatser som om det inte existerade.

Rapporten presenterar också förslag för att komma till räta med problemen. En sanningskommission om Kriget mot terrorismen,
islamisk bankverksamhet för att minska boendesegregation, medias roll i islamofobin, säkerhet för muslimska samfund och
konvertiternas situation är några av dessa.

Rapporten är ett första steg mot en mer öppen diskussion. Den är mer fakta baserad en många av våra politikers uttalande
och skrivelse, vilket borde vara en ögonöppnare för de själva och många av oss.

Islamiskt Informations Forum som är en av medlemsorganisationer i nätverket kommer att rapportera presentationen av
rapporten och reaktioner.