Jonathan Cook – Middle East Eye

 

Plötsligt har västerländska politiker från USA:s president Joe Biden till den brittiske premiärministern Rishi Sunak blivit ivriga förkämpar för ”återhållsamhet” – i en sista minuten kamp för att undvika regional brand.

Iran lanserade en salva av drönare och missiler mot Israel i helgen i vad som i stort sett utgjorde en symbolisk styrkedemonstration. Många verkar ha blivit nedskjutna, antingen av Israels lager av USA-finansierade luftvärnssystem eller av amerikanska, brittiska och jordanska stridsflygplan. Ingen dödades.

Det var den första direkta attacken från en stat på Israel sedan Irak avfyrade Scud-missiler under Gulfkriget 1991.

FN:s säkerhetsråd pressades hastigt till möte på söndagen, där Washington och dess allierade krävde en nedtrappning av spänningarna som alltför lätt skulle kunna leda till ett krigsutbrott i Mellanöstern och utanför.

”Varken regionen eller världen har råd med mer krig”, sa FN:s generalsekreterare Antonio Guterres vid mötet. ”Nu är det dags att desarmera och de-eskalera.”

Israel, under tiden, lovade en ”vedergällning” mot Iran vid en tidpunkt som de själva valt. Men västvärldens plötsliga omvandling till ”återhållsamhet” behöver förklaras.

När allt kommer omkring visade västerländska ledare ingen återhållsamhet när Israel bombade Irans konsulat i Damaskus för två veckor sedan och dödade en högre general och mer än ett dussin andra iranier – den närmaste orsaken till Teherans vedergällning på lördagskvällen.

Enligt Wienkonventionen är konsulatet inte bara en skyddad diplomatisk beskickning utan ses som suveränt iranskt territorium. Israels attack mot det var en ohämmad handling av aggression – det ”högsta internationella brottet”, som Nürnbergtribunalen slog fast i slutet av andra världskriget.

Av den anledningen åberopade Teheran artikel 51 i FN:s stadga, som tillåter landet att agera i självförsvar.

 

Skydda Israel

Och ändå, snarare än att fördöma Israels farliga stridighet – en flagrant attack mot den så kallade ”regelbaserade ordningen” som så vördas av USA – ställde sig västerländska ledare upp bakom Washingtons favoritklientstat.

Vid ett möte i säkerhetsrådet den 4 april avfärdade USA, Storbritannien och Frankrike avsiktligt återhållsamhet genom att blockera en resolution som skulle ha fördömt Israels attack mot det iranska konsulatet – en omröstning som, om den inte hade hindrats, skulle ha räckt för att blidka Teheran.

Under helgen gav den brittiske utrikesministern David Cameron fortfarande tummen upp till Israels tillplattande av Irans diplomatiska byggnader och sa att han ”fullständigt kunde förstå den frustration Israel känner” – även om han tillade, utan någon antydan till medvetenhet om sitt eget hyckleri, att Storbritannien ”skulle vidta mycket kraftfulla åtgärder” om ett land bombade ett brittiskt konsulat.

Genom att skydda Israel från eventuella diplomatiska konsekvenser för dess krigshandling mot Iran, säkerställde västmakterna att Teheran istället skulle behöva eftersträva ett militärt svar.

Men det slutade inte där. Efter att ha väckt Irans klagomål mot FN, lovade Biden ”järnklädd” stöd för Israel – och allvarliga konsekvenser för Teheran – om det skulle våga svara på attacken mot dess konsulat.

Iran ignorerade dessa hot. På lördagskvällen avfyrade den omkring 300 drönare och missiler, samtidigt som de protesterade högljutt mot säkerhetsrådets ”passivitet och tystnad, tillsammans med dess misslyckande att fördöma den israeliska regimens aggressioner”.

Västerländska ledare misslyckades med att notera detta. De ställde sig återigen på Israels sida och fördömde Teheran. Vid söndagens säkerhetsrådsmöte sökte samma tre stater – USA, Storbritannien och Frankrike – som tidigare hade blockerat ett uttalande som fördömde Israels attack mot Irans diplomatiska beskickning, ett formellt fördömande av Teheran för dess svar.

Rysslands FN-ambassadör, Vasily Nebenzya, förlöjligade vad han kallade ”en parad av västerländskt hyckleri och dubbelmoral”. Han tillade: ”Du vet mycket väl att en attack mot en diplomatisk beskickning är en casus belli enligt internationell rätt. Och om västerländska beskickningar attackerades, skulle du inte tveka att hämnas och bevisa ditt fall i det här rummet.”

Det fanns heller ingen återhållsamhet synlig då västvärlden offentligt firade sin samverkan med Israel i att förhindra Irans attack – och därigenom i praktiken göra sig själv till en direkt part i denna farliga konfrontation.

Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak berömde RAF-piloter för deras ”mod och professionalism” i att hjälpa till att ”skydda civila” i Israel.

I ett uttalande fördömde Keir Starmer, ledare för det förment oppositionella Labour-partiet, Iran för att ha skapat ”rädsla och instabilitet”, snarare än ”fred och säkerhet”, som riskerade att skapa ett ”vidare regionalt krig”. Hans parti, sa han, skulle ”stå upp för Israels säkerhet”.

Den ”återhållsamhet” som väst kräver, verkar bara relatera till Irans ansträngningar att försvara sig.

 

Svälter till döds

Med tanke på västvärldens nyfunna erkännande av behovet av försiktighet, och de uppenbara farorna med militärt överdrivande, kan det nu vara dags för dess ledare att överväga att kräva återhållsamhet mer generellt – och inte bara för att undvika en ytterligare eskalering mellan Iran och Israel.

Under de senaste sex månaderna har Israel bombat Gaza i spillror, förstört dess medicinska anläggningar och regeringskontor, och dödat och lemlästat många, många tiotusentals palestinier. I sanning är förödelsen sådan att Gaza för en tid sedan förlorade förmågan att räkna sina döda och sårade.

Samtidigt har Israel intensifierat sin 17-åriga blockad av den lilla enklaven till den punkt där, så lite mat och vatten kommer igenom, befolkningen är i svältens grepp. Människor, särskilt barn, svälter bokstavligen ihjäl.

Internationella domstolen, världens högsta domstol, med en amerikansk domare som ordförande, beslutade redan i januari – när situationen var mycket mindre allvarlig än den är nu – att ett ”tänkbart” fall hade gjorts Israel begick folkmord, ett brott mot mänskligheten strikt definierad i internationell rätt.

Och ändå fanns det inga uppmaningar från västerländska ledare om ”återhållsamhet” när Israel bombade Gaza i ruiner vecka efter vecka, slog sina sjukhus, jämnade sina regeringskontor, sprängde sina universitet, moskéer och kyrkor i luften och förstörde sina bagerier.

Snarare har president Biden upprepade gånger rusat igenom nödförsäljning av vapen, förbi kongressen, för att se till att Israel har tillräckligt med bomber för att fortsätta att förstöra Gaza och döda dess barn.

När israeliska ledare lovade att behandla Gazas befolkning som ”människodjur” och nekade dem all mat, vatten och makt, gav västerländska politiker sitt samtycke.

Sunak var inte intresserad av att rekrytera sina modiga RAF-piloter för att ”skydda civila” i Gaza från Israel, och Starmer visade ingen oro för den ”rädsla och instabilitet” som palestinier kände från Israels terrorvälde.

Snarare tvärtom. Starmer, känd som människorättsadvokat, gav till och med sitt godkännande till Israels kollektiva bestraffning av folket i Gaza, dess ”fullständiga belägring”, som en del av en förmodad israelisk ”rätt till självförsvar”.

Därmed kullkastade han en av folkrättens mest grundläggande principer om att civila inte ska bli måltavla för sina ledares handlingar. Som nu är alltför uppenbart, tilldelade han en dödsdom åt folket i Gaza.

Var fanns ”återhållsamhet” då?

 

Missing in action

På samma sätt gick återhållsamhet ut genom fönstret när Israel tillverkade en förevändning för att utrota FN:s hjälporgan Unrwa, den sista livlinan för Gazas svältande befolkning.

Även om Israel inte kunde ge några bevis för sitt påstående att en handfull Unrwa-personal var inblandad i en attack mot Israel den 7 oktober, skar västerländska ledare skyndsamt av finansieringen till byrån. Därmed blev de aktivt delaktiga i vad världsdomstolen redan befarade var ett folkmord.

Var fanns återhållsamheten när israeliska tjänstemän – med en lång historia av att ljuga för att främja sin stats militära agenda – hittade på historier om att Hamas halshugga spädbarn eller utför systematiska våldtäkter den 7 oktober? Allt detta avslogs av en Al Jazeera-utredning som till stor del bygger på israeliska källor.

Dessa folkmordsrättfärdigande bedrägerier förstärktes alltför lätt av västerländska politiker och media.

Israel visade ingen återhållsamhet med att förstöra Gazas sjukhus, eller ta gisslan och tortera tusentals palestinier som det grep från gatan.

Allt detta fick en tyst nick från västerländska politiker.

Var fanns återhållsamheten i västerländska huvudstäder när demonstranter gick ut på gatorna för att uppmana till vapenvila, för att stoppa Israels blodutsläpp av kvinnor och barn, majoriteten av Gazas döda? Demonstranterna blev utpekade – är fortfarande utpekade – av västerländska politiker som anhängare av terrorism och antisemiter.

Och var fanns kravet på återhållsamhet när Israel rev upp regelboken om krigets lagar och tillät varje blivande stark man att citera västvärldens överseende med israeliska grymheter som ett prejudikat som rättfärdigar sina egna brott?

Vid varje tillfälle, när det gynnade Israels illvilliga mål, försvann västvärldens engagemang för ”återhållsamhet” i handling.

 

Top-dog klienttillstånd

Det finns en anledning till varför Israel har varit så prålig i sin härdning av Gaza och dess folk. Och det är exakt samma anledning till att Israel kände sig modigt att bryta mot den diplomatiska heligheten för Irans konsulat i Damaskus.

För i decennier har Israel garanterats skydd och hjälp från västvärlden, vilka brott det än begår.

Israels grundare rensade etniskt mycket av Palestina 1948, långt utöver de villkor som FN satte upp ett år tidigare. Den införde en militär ockupation på resterna av det historiska Palestina 1967, vilket drev ut ännu mer av den infödda befolkningen. Den införde sedan en apartheidregim på de få områden där palestinier fanns kvar.

I sina reservat på Västbanken har palestinier systematiskt blivit brutaliserade, deras hem rivits och illegala judiska bosättningar byggts på deras mark. Palestiniernas heliga platser har gradvis omringats och tagits från dem.

Separat har Gaza varit avstängt i 17 år, och dess befolkning förvägras rörelsefrihet, anställning och livets grunder.

Israels terrorvälde för att behålla sin absoluta kontroll har inneburit att fängelse och tortyr är en övergångsrit för de flesta palestinska män. Varje protest krossas hänsynslöst.

Nu har Israel lagt till massmord i Gaza – folkmord – till sin långa lista över brott.

Israels förflyttningar av palestinier till grannstater orsakade av dess etniska rensningsoperationer och slakt har destabiliserat den större regionen. Och för att säkra sitt militariserade bosättare-koloniala projekt i Mellanöstern – och dess plats som Washingtons främsta klientstat i regionen – har Israel skrämt, bombat och invaderat sina grannar regelbundet.

Dess attack mot Irans konsulat i Damaskus var bara den senaste av serieförödmjukelser som arabstaterna utsätts för.

Och genom allt detta har Washington och dess vasallstater inte riktat mer än enstaka läpparnas uppmaningar om återhållsamhet mot Israel. Det blev aldrig några konsekvenser, utan istället belöningar från väst i form av oändliga miljarder i bistånd och särskild handelsstatus.

 

”Något utslag”

Så varför, efter decennier av utsvävande våld från Israel, har västvärlden plötsligt blivit så intresserad av ”återhållsamhet”? För vid detta sällsynta tillfälle tjänar det västerländska intressen att lugna de bränder som Israel är så fast beslutna att elda upp.

Den israeliska attacken mot Irans konsulat kom precis när Biden-administrationen äntligen fick slut på ursäkter för att tillhandahålla de vapen och diplomatiska skydd som har gjort det möjligt för Israel att slakta, lemlästa och göra tiotusentals palestinska barn föräldralösa i Gaza under sex månader.

Kraven på vapenvila och vapenembargo mot Israel har nått febernivå, med Biden blödande stöd bland delar av sin demokratiska bas när han står inför ett presidentomval senare i år mot en återuppväckande rival, Donald Trump.

Ett litet antal röster kan vara skillnaden mellan seger och nederlag.

Israel hade all anledning att frukta att dess beskyddare snart skulle kunna dra mattan från sin kampanj för masslakt i Gaza.

Men efter att ha förstört hela den infrastruktur som behövs för att försörja livet i enklaven, behöver Israel tid för att konsekvenserna ska utspela sig: antingen massvält dit eller en förflyttning av befolkningen någon annanstans på förment ”humanitära” skäl.

Ett vidare krig, centrerat på Iran, skulle både distrahera från Gazas desperata svåra situation och tvinga Biden att villkorslöst stödja Israel – för att göra gott av sitt ”järnklädda” engagemang för Israels skydd.

Och till råga på allt, med USA som dras direkt in i ett krig mot Iran, skulle Washington inte ha något annat val än att hjälpa Israel i dess långa kampanj för att förstöra Irans kärnenergiprogram.

Israel vill ta bort all potential för Iran att utveckla en bomb, en som skulle utjämna de militära villkoren mellan de två på ett sätt som skulle göra Israel mycket mindre säkert att det skulle kunna fortsätta att agera som det vill i hela regionen ostraffat.

Det är därför Biden-tjänstemän vädrar oro till amerikanska medier att Israel är redo att ”göra något förhastat” i ett försök att dra in administrationen i ett större krig.

Sanningen är dock att Washington för länge sedan odlade Israel som sin militära Frankensteins monster. Israels roll var just att projicera USA:s makt hänsynslöst in i det oljerika Mellanöstern. Priset Washington var mer än villig att acceptera var Israels utrotning av det palestinska folket, ersatt av en fästning ”judisk stat”.

Att uppmana Israel att utöva ”återhållsamhet” nu, när dess förankrade lobbyer spänner sina muskler när de blandar sig i västerländsk politik, och själverkända fascister styr Israels regering, är bortom parodi.

Om västvärlden verkligen uppskattade återhållsamhet, borde de ha insisterat på det från Israel för decennier sedan.

 

 

Originaltext: The West now wants ’restraint’- after months of fuelling a genocide in Gaza