Encarna Hernández – encarnahernandez.wordpress.com
Den arabiska världen står inför tre stora utmaningar i detta nya århundrade, att påskynda den ekonomiska utvecklingen som har gått i stå sedan åttiotalet, övervinna den kulturella och utbildningsmässiga eftersläpning, som fungerar som ett hinder för dess tillträde till kunskapssamhället och sist övervinna de medborgerliga rättigheterna och politiska underskottet för att bygga en verklig rättsstat som inte diskriminerar det civila samhället, politiska aktörer, etniska eller religiösa minoriteter och särskilt kvinnor, som lider av segregation inom alla livets områden (familj, samhälle och politik).
Den ekonomiska politik som förs av de arabiska regeringarna har hittills inte kunnat erbjuda några lösningar på den sociala utsattheten. De arabiska ekonomierna uppnår inte den tillväxttakt som kan absorbera den höga arbetslöshet och efterfrågan på arbetet från en befolkning som växer i snabb takt och blir allt yngre. Detta förvärras av det faktum att man har en ofullständig eller otillräcklig utbildning, med tanke på den aktuella arbetsmarknadens behov. Arbetslösheten och det pedagogiska underskott skapar social utslagning, kort sagt, fattigdom. Mot denna bakgrund ser unga araber sin enda framtid i utvandringen till väst.
Möjliga utvecklingsvägar diskuteras på tre olika dimensioner: regionalt, globalt och i Europa/Medelhavsområdet. Hittills har det arabiska samarbetet inte varit något annat än en tom överenskommelse. Det påstådda Europa/Medelhavets ”integration” har fokuserat på att undanröja ekonomiska hinder, samtidigt som avreglering och ekonomisk liberalisering, som inleddes under åttiotalet med IMF ledning, har skapat strukturella ojämlikheten inom samhällena.
Grundproblemet är demokratin och ihållande auktoritära, traditionella, korrupta och förtryckande regimer, legitimerade genom religionen. Den arabiska världen tycks immuna mot en verklig demokrati. Man förfalskar valsystemet med en enmansvalsprocess som i Syrien och Egypten. Den politiska oppositionen, när den tillåts att existera, marginaliseras och bojkottas av staten. Domstolarna är inte oberoende av regeringen och parlamentet, symbol för folkets suveränitet, lyser med sin frånvaro i Gulf monarkierna.
Hur kan den moderna arabiska staten lösa dilemmat med ”friheten”? Långt ifrån kulturella visioner, Islam, sann islam är inte problemet, det viktigaste är att lösa det sociokulturella eftersläpning, skapa ekonomisk utveckling och kritiskt tänkande. En reform inifrån eller en reform utifrån? De politiska ledare, det civila samhället, den politiska oppositionen, alla dem måste ”samverka” för att ge en arabisk lösning till det arabiska problemet. En påtvingad demokratisering som den i Irak (Västvärldens första demokratiska bastion som kommer att dra hela den autokratiska Mellanöstern till demokrati), kan dock destabilisera hela regionen och leda till kaos.
Och lösningen är brådskande eftersom mitt i denna kontext av socioekonomisk, kulturell och politisk ”katastrof” får fundamentalisternas budskap gehör bland de marginaliserade grupperna i samhället, ungdomar utan utbildning och sysselsättningsmöjligheter, jordbrukare som har tvingats till städer, medelklassen (högutbildade och tekniker) som undantas från den liberala modernisering, kort sagt, alla dem övergivna av staten. Alla ekonomiska modeller som har tillämpats, och importerats utifrån, efter deras självständighet har misslyckats, oavsett om de är socialistiska eller liberala. Industrialiseringen avfolkade landsbygden och orsakade massflykt till städerna, där trängsel råder och med ankomsten av fria marknader, accentuerades samhällets uppdelning med hela samhällsskikt marginaliserade.
De nationalistiska regeringarna förlorade all trovärdighet i folkets ögon som agenter för ekonomiska och kulturella framsteg. Det är här när fundamentalisterna dyker upp som ”frälsare” och erbjuder muslimerna att återgå till källan som lösning för en frustrerad utveckling, en ren Islam, en inhemsk kultur och identitet. Regeringarna själva kallar sig ”sekulära” trots att de har använt religionen för att legitimera sin makt och genom undergivna imamer kontrollera religionen. Nu föreslår fundamentalisterna en omvänd relation, staten ska heligförklaras.
Men den fundamentalistiska dagordningen är inte bara en ”återgång till det förflutna”, till grunderna som förkastar all uppdatering och anpassning till modern tid. Lösningen finns i källorna, i Koranen som läses utan någon möjlighet till ”reformism” eller ”modernitet” och en islamisk lag (sharia) som har tagits ur sitt sammanhang, en medeltida lag för människan, samhället och staten i 2000-talet. Den koloniala periodens börda senare modeller av vild frihandel och kulturella påbud har lett till en dialektisk reaktion på ”modernitet” som ett begrepp som förknippas med västerländsk imperialismen och dess värden: demokrati, sekularism, frihandel, osv.
Här kombineras två avgörande faktorer i fenomenet med den ökande religiösa extremismen i den arabiska muslimska världen; processerna för kulturblandning, förnekande av ett folks kulturella och religiösa identitet, som fortfarande kvarstår sedan kolonisationen, och avvisandet av en snabb påtvingad människofientlig modernism.
Den ökande populariteten av religiös fundamentalism i globaliseringens tidevarv – ”Återgången till det förflutna” mot den moderna världens problem
”Det verkade oundvikligt en gradvis minskning av världen fantastiska idén.” (1) Det verkade som i vår tid, i detta postmoderna åldern, hade vi lämnat bakom oss ”berättelser, ideologier och övertygelsernas barndom” (2). Men vi bevittnar återfödelsen av religiöst intresse i alla dess former och varianter: från spridning av esoteriska grupper och sekter, till konverterings religiösa fenomen efter att ha passerat genom andra tanketraditioner, buddhism, islam, hinduismen.
Modernitetens och framstegens framryckning har lett det postmoderna samhället mot globaliseringen (en sorts monoteism) av tänkandet, livsstil och ekonomisk utveckling inom ramen för en individualistisk och girig marknad, som korsar alla kulturer och folk, och som får motstånd av världens kulturella ”mångfald”.
Detta svar bryter med idén framsteg-modernitet eftersom den söker efter svar i religionen, det vill säga i det förflutna. Det finns en allmän besvikelse med den moderna ideal i alla samhällen som tog efter modernitetens principer och därmed blev sekulariserade. Därför överskrider detta fenomen individens sfär och dess kamp och når det offentliga rummets nivå. Som Casanova påpekar, folkets besvikelse över ”modernitetens” hopp kan tolkas som sekularismens misslyckande (religionens autonomi från politiken) och sekularismens misslyckandet är demokratins misslyckande (3). När allt kommer omkring är religionen och inte ”konsumtionens fetischism” som fyller ut tomrummet som skapats av de ”sekulära utopiernas” försvinnandet.(4)
Religionen har kommit att inta en viktig plats i dagens politiska scen genom uppkomsten av fundamentalistiska och traditionalistiska rörelser som förespråkar idén om en gemensam identitet som grundar sig på tillhörighet till en sekt eller religiös grupp. Och detta gäller både den sociala praxis och den politiska diskussionen.(5)
Vad är fundamentalismen? Från den kristna protestantismen till det Muslimska Brödraskapets fundamentalism
Vanligtvis används begreppet fundamentalism och traditionalism (integrism) omväxlande och utan hänsyn för att belysa naturen hos vissa andliga rörelser som försöker ge en ”fullständig moralisk och praktisk vägledning” till både enskilda och samhället, om alla aspekter av livet utifrån texter eller traditioner från (6) Koranen, Bibeln, osv. Kort sagt, de används för att belysa kopplingen mellan politik och religion.
Detta är emellertid två olika begrepp när det gäller deras ursprung och dimension. Begreppet ”fundamentalism” (7) har sitt ursprung i slutet av artonhundratalet i den amerikanska kristna protestantismen, särskilt bland Princetons teologer. Mellan 1910-1915, introducerade de protestantiska pastorerna dessa idéer i en rad pamfletter som distribuerades bland kyrkor och seminarier i USA. Dessa skrifter ”Grunderna: ett bevis på sanningen” krävde tillbaka Bibelns ”bokstavliga sanning” som motvikt till de evangeliska principernas förlust av inflytande i USA sedan början av nittonhundratalet. Precis som Salvador Corral och García Picazo förklarar, fundamentalismen begränsas till frågor av religiös karaktär, som en reaktion på moderniseringens processer, och i synnerhet ”i motsats till idéer som påverkar de heliga texters ofelbarhet”.(8)
Däremot termen ”traditionalism” har ett katolskt ursprung och användes först av den katolska National Parti, som grundades i Spanien i slutet av artonhundratalet, som förespråkade behållningen av den spanska ”integritet”.(9) Denna grupp, vars idéer påverkades av de franska ultrakatoliker som Joseph de Maistre och Louis de Bonal, beskrev sig själv som ”traditionalist” i förhållande till vissa politiska ståndpunkter som kopplade de religiösa reglerna till det civila samhället (10). Häri ligger skillnaden med fundamentalism, traditionalismen överskrider den religiösa sfären för att uttrycka sig också som en företeelse av politisk natur. I detta avseende Roger Garaudy erbjuder en mer exakt definition av traditionalismen, som säger att den ”identifierar en religiös tro eller politik med en kulturell eller institutionell form som den hade i en tidigare epok av sin historia. Därför anser den att den har en absolut sanning som ska införas.”(11)
Problemet när det gäller islam och de islamiska fundamentalistiska rörelser är den symbios som finns mellan religion och politik, eftersom Koranen ger en modell för social organisation (inte en stats modell) som används av fundamentalisterna för att kräva en regering baserad på koraniska principer och ett samhälle styrd av islamisk lag, sharia. Vi kommer att behandla denna fråga om ”politisk islam” längre fram. Det som vi fokuserar på här är frågan om den ökande fundamentalismen och dess egenskaper och orsak på en global och regional nivå, dvs. när det gäller den arabiska muslimska världen.
För Ernest Gellner, den grundläggande tanken som innefattar alla form av religiös fundamentalism (något som gäller för kristna, judar och muslimer) är att tron ”bör hållas fast i dess fulla och bokstavlig form, utan kompromisser, omtolkningar eller förminskande.” Detta förutsätter att religionens kärna är ”läran” och inte ”ritualen” (12), dvs. att de bestämmelser som finns i de heliga böckerna är vägledande för de troendes beteende. Som Fred Halliday påpekar, åberopandet av en återgång till de heliga skrifterna, bokstavligt, är ”fundamentalismens” mening (13). Fundamentalistiska rörelser grundar sin auktoritet och makt utifrån påståendet att de äger en ”universell sanning” som kan användas av alla i teorin (14) nämligen Bibeln, Toran och Talmud, Koranen, Hadith och fiqh, eller lagtexternas ”sanningen”.
Argumentet kort sagt är att dessa texter ger ett detaljerat program som vägleder individen – grunden för att definiera en ”bra liv” – och en organisatorisk modell för samhället och staten – ”den perfekta staten” – och i islams fall med hjälp av sharian och en ”påtvingad” regering av Gud (15). Syftet med strategin, vilket påpekas av den berömda arabisten Gilles Kepel, är ingenting annat än ”legitimering”, ”religiös fundamentalism kommer alltid att hänvisa till andliga idealen för att få stöd för deras politiska ambitioner”. (16)
Vilka är all fundamentalismens gemensamma drag? Enligt Garaudy är stagnationen, avvisandet av all förändring av tron, allt anpassning till modern tid; en återgång till dåtiden, vädjan till tradition, konservatism och slutligen, intolerans, envishet och dogmatism (17). I den sistnämnda hänseende understryker Halliday dess odemokratiska karaktär – ”potentiella diktatoriska” grupper – eftersom de avvisar grunderna för demokratisk politik, som tolerans och individuella rättigheter med hänvisning till auktoriteten kommer inte från folket utan från Gud, ”enligt vad som står i skrifterna och tolkad av självutnämnda ledare”. (18)
Ett annat drag är dess ”fientlighet” mot ”fienderna” av deras religion och till och med människorna i sin egen tro som inte delar deras särskilda inriktning. Så är fallet med alla kränkningar från hinduer mot muslimer, muslimer mot judarna, och tvärtom.
Om vi nu fokuserar på den muslimska fall, den grundläggande drag i dagens islamiska fundamentalism är just en reaktionär och omstörtande läsning av Koranen. Först, dominerar vad Garaudy definiera som ”att läsa Koranen med en avlidens ögon” (19). Som Taguieff påpekar finns det ett maktmissbruk (som grundar sig på Khomeinis teokrati) från visa ”lag experter” eller predikanter som i de flesta fall gör ” okunniga, vinklade och förenklade tolkningar ”av Islams heliga text. De förminskar innehållet till en uppsättning av antimoderna dogmer, (Sharian, utanför alla sammanhang) särskilt när det gäller tillämpningen av rättvisa och kvinnornas lägre status. (20)
För det andra, det finns en dominerande mönster av radikala och subversiva tolkningar av Koranen med proklamationer mot den ”västerländska korruptionen”, den judiska ”konspirationen” eller den moderna världens ”okunnighet” (21). Detta leder till en uppmaning till jihad mot ”Islams fiender” (amerikaner, judar och muslimer) som förminskar Islams budskap, enligt Taguieff, till ”en maskin för att producera fanatiker” (22). Således i händerna på fundamentalisterna förlorar Islam alla möjligheter att förnya sig och integrera sig i den moderna tiden. Och det var just vad som hände i Egypten med det muslimska brödraskapet rörelsen.
Grundat 1928 av Hassan al-Banna (1906-1949), började det Muslimska brödraskapet som en rörelse för att följa den väg som öppnades av den stora islamiska tänkare och reformator Jamal ad-Din El-afghani (1838-1897), som hade blivit populär i Egypten genom en av sina främsta lärjungar, Mohamed Abdou, Egyptens stormufti och El-Azhar universitets rektor. I linje med Afghani och Abdou strävade el-Banna efter ”förnyelsen av ett levande Islam” med en universell karaktär och öppet till dialog med alla religioner. Bröderna (bland vilka fanns kristna och ”fria officerarna”) sökte som män av sin tid efter en islam som kunde ge nya svar på de aktuella problemen, från ekonomi till kultur och politik. Det var ett sökande efter en ”islamisk modernitet” och inte västerländsk. (23)
Men brödraskapet, som ursprungligen deltog i Nassers projekt, blev offer för Nassers nationalistiska och socialistiska ordnings förtryck, massavrättningar, landsflykt, fängelse… Det är just i fängelse där gruppens första mutation sker i händerna på Sayyid Qutb (1906-1966). ”Fängelsernas bror” som han kallades gjorde i sin bok ”Milstolpar på vägen” en subversiv tolkning av en av Koranens termer: jahiliyyah, ”barbari” före ankomsten av profeten, i vilket Qutb ansåg befann sig sin tids värld. Genom jahiliyyahs prisma betraktade tänkaren som icke muslimer alla som levde efter nationalsocialismens principer (24). Broderskapets omorientering är redan tydligt i början av sextiotalet. 1961, Mahmud al-Sawwaf, chefen för de irakiska bröderna publicerar i Jiddah boken Ingen socialism i islam. (25)
El Bannas ”Levande Islam” förvandlas genom det, enligt Garaudy, till en återgång till en ”fossiliserade tradition” och en ovillkorlig lydnad till kungar och presidenter som betraktas som ”Guds löjtnanter.” Allt detta tack vare den saudiska fundamentalistiska propaganda, som finansierar i hela den muslimska världen och bortom den spridningen av skrifter från fundamentalistiska teoretiker som Ibn Taymiyya och Mawlana A. Mawdudi. På så sätt lägger man grunden till den islamiska staten, styrd av kalifen som ”Guds skugga på jorden.”
Mawdudi som var pakistanier definierade islamisk politik enligt underkastelsens principer, folkets underkastelse till lagens kunniga ”hårda makt”, ett system av moralisk tänkande införd av denna makt med kompensation och belöning för de som tillämpar dessa lagar. ”Det finns inget bättre sätt att definiera fundamentalism”. (26)
